Cheyenne (Sean Penn) är en föredetta superrockstjärna vars stjärna dalat betänkligt. Nu är han mer uttråkad än någonting annat. Han behöver inte lyfta ett finger för att klara sig ekonomiskt men hans fru sedan 35 år (Frances McDormand) jobbar som brandman.
Cheyenne får dagarna att gå genom att knata runt på det lokala köpcentrat släpandes på sin Dramaten-väska och hänga med den unga Mary (Eve Hewson) vars bror försvunnit/tagit sitt liv. Han känner sig skyldig till broderns död då brodern lyssnade mycket på Cheyennes depprockarmusik som inte var nåt direkt upplyftande för en redan trasig själ.
När Cheyennes pappa ligger för döden bestämmer han sig för att lämna sitt stora slottsliknande boende på den irländska landsbygden för att åka till sin far i USA som han inte varken sett eller pratat med på trettio år. Han bokar en biljett på färjan över Atlanten då han är flygrädd (bara en av många rädslor som är djupt rotade i den mannen).
Fadern visade sig vara en fd Auschwitzfånge som dom senaste decennierna av sitt liv försökt leta upp tysken som gjorde hans liv till ett helvete och när fadern dör bestämmer sig Cheyenne för att avsluta uppdraget vilket resulterar i en roadtrip genom USA med Dramaten-väskan som enda sällskap.
Sean Penns uppenbarelse får inte bara stå ut med olika reaktioner av andra karaktärer i filmen, det är många runt omkring mig i biosalongen som skrattar och jag hör ord som ”konstig”, ”ful” och ”bög”. Själv fattar jag inte grejen. Han ser ut som vem som helst av alla dom som hänger på ”mina” synthklubbar, han är inge konstig alls i min värld och jag märker efter ett tag att min inställning till honom gör filmens centrala frågeställning i princip omöjlig. Han är nämligen inte underlig alls, han har möjligtvis fastnat i en stil han hade som ung men som med stigande ålder blir allt svårare att hålla snygg. Men vem har sagt att en man måste se ut som en klippdocka från Dressmanreklamen bara för att han passerat 50?
Vad är då det centrala i filmen? Vad handlar den om? Som jag ser det handlar den om ”det gamla vanliga”: att växa upp och att hitta sig själv, så är det alltid när en film andas road trip (som om det inte går att fnula ut viktiga saker om sin egen existens eller lösa viktiga frågeställningar i hem-miljö). Det gör att jag blir skitförbannad på den sista scenen (som jag inte tänker spoila här) för den scenen visar att allt jag tror på – och allt jag trodde Cheyenne trodde på i 116 av 118 minuter – inte är sant. Resten av filmen gör mig allt annat än arg, jag sitter och myser och njuter av att se Sean Penn briljera. Han har med den här prestationen prickat in ännu en solklar oscarsnominering för bästa manliga huvudroll, att något annat skulle hända är för mig fullständigt obegripligt.
Det äkta paret Jane och Cheyenne är det omaka paret personifierat. Det går inte att bli mer omaka än så men fan så charmiga dom är tillsammans.
This must be the place är en låt av Talking Heads vars frontfigur David Byrne har gjort musiken till filmen och han syns även i en cameoroll i filmen. Filmen som sådan har lite samma känsla som Sophia Coppolas Somewhere eller Jim Jarmusch Broken flowers, det är indie när det funkar som bäst. Lite musik, en gås, en hund med tratt, lite ljud, något trasigt, lite sprit, oneliners som funkar, Harry Dean Stanton med sprillans nya framtänder och en pool utan vatten.
Fripp har också sett filmen och den förväntas få svensk biopremiär 9 mars 2012.
Det här är den första filmen jag ser på Stockholms filmfestival – någonsin. Jag vann ett årskort på en tävling hos Lovefilm och det gav mig den nödvändiga sparken i baken att slå slag i saken och nu sitter jag här med 1,5 meter utskriva biobiljetter i handväskan och ända fram till söndag kommer jag att tillbringa all min lediga tid i biosalonger runt om i stan.
Gårdagskvällen tillbringade jag på Skandiabiografen på Drottninggatan, Stockholms kanske sämsta biograf om än gammaldags och mysig. För första gången i modern tid valde jag självmant en plats långt bak i salongen vilket är ett måste i denna värdelösa och feldoserade salong. Det är fullsatt och all teknik gällande filmen fungerar felfritt vilket jag förstått att det väldigt sällan gör.
Det enda som förvånade mig var att filmen inte var textad men det kanske beror på att den svenska biopremiären av filmen dröjer. Eller så är det alltid så med festivalfilmer? Jag vet inte om det är så men jag hoppas inte för annars kommer jag få redigt svårt att fatta en del av veckans övriga filmer.
Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.
