”Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.”
Precis sådär slutade min recension av Harry Potter och dödsrelikerna Del 1. Nu har jag sett del 2, slutet, den sista filmen om Harry, Hermione, Ron och dom andra och i huvudet snurrar tankar jag inte trodde jag skulle ha såhär efteråt. Men ibland blir det så, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.
Jag hade inte tänkt mig att se en av årets mesta måste-se-på-bio-filmer med ögonen fulla av pupillvidgande medel och med en look som inte ens en nattsuddande bäver i månljus kan bräcka.
Att vara på sjukhuset och få ögonen fotade och scannade bara en timme innan filmen skulle börja var inte optimalt på något sätt, om än nödvändigt. Men när regnbågshinnan bara ett är ett minne blott och hela ögonen består enbart av pupiller och jag skriker ”Bright light, bright light!” som värsta Mogwai bara jag befinner mig utomhus – eller i närheten av en 40W-lampa – så är det inte genomtänkt eller ens speciellt snällt mot sig själv att sätta sig i en biosalong med 3D-glasögon och se en tjoff-sprak-bang-tjiiing-wiiiiihiiii-film. Men nu gjorde jag det och stundtals kändes det som att det var mot mig Voldemort riktade sin trollstav för blixtrarna i hjärnan sved rätt bra.
Det var alltså dags för den sista striden och del 2 börjar där 1:an slutade och har man inte ettan i rätt färskt minne så tar det en stund att komma in i filmen. Känslan är ungefär som i del 1, tempot faktiskt både högre och lägre, med den skillnaden att nu är det inget att vänta på, nu är det bara att köra all in.
Att skriva en recension om filmens handling utan att spoila det allra minsta är svårt, därför tänker jag inte ens försöka. Vi är många som kommer att se filmen utan att ha läst boken och skulle nån ha knystat ens det allra minsta till mig om slutet så hade jag blivit vansinnig. Att jag inte var ensam om att spå slutet helt fel hörde jag på väg ut från salongen då många hade mycket att säga om filmens sista kvart. Det snyftades rätt rejält i salongen mellan varven och det kändes fint på nåt sätt. Jag satt och blundade med mina bäverögon och småtjejerna grinade åt den smutsige trollkarlen som har gått från att vara en liten söt pojke till en ung man på dom här åren.
Där den första filmen mer är en introduktion till det som komma skall fungerar den sista mer som en sammanfattning av det som varit än som en fristående film. Att se dom två sista filmerna direkt efter varandra som en lååång film tror jag ger maximalt utbyte och gärna efter att ha sett dom sex första strax innan.
Nå. Vad tyckte jag då. Kommer jag att ta fram min svarta hatt och trolla fram både kaniner och fiffiluror i mängd? Började jag gråta?
Nej och nej.
Jag är inte överväldigad på något sätt. Jag tycker inte det här är den bästa filmen i serien och jag hade förväntat mig mer. Exakt VAD vet jag inte riktigt, kanske mer ett känslomässigt trumsolo såhär på slutet. Inte en enda tår rann nedför mina kinder, inte på hela filmen, men när eftertexterna rullade och applåderna vägrade tystna DÅ brast det. Sen grät jag hela vägen hem. Om det beror på självömkan för att jag ska ta en såndär jävlig spruta i ögat imorgon igen eller för att det var sista gången jag får se min favvotrollkarl på bio vet jag inte, men jag har en liiiten ledsam klump i magen och jag är saknig. Redan.
