Vi har väl kanske alla någon gång känt att en låtsaskompis inte vore helt tokigt att ha? Några av oss har kunnat visualisera en sådan, några av oss sopar bort tanken direkt vid dörren för usch och fy det är ju psykiskt stört och några av oss skulle kanske vilja ha en men saknar fantasin.
Elwood P. Dowd (James Stewart) har inga problem med att se sin kompis Harvey, en visserligen osynlig men två meter lång kanin. Problemet med Harvey är att ingen annan ser honom och Elwoods närmsta släkt är tämligen trött på både kaninen och Elwoods underliga beteende och vill få honom inlagd på mentalsjukhus.
Det är nåt med den här filmen som gör mig så innerligt glad. Kanske är det för att Elwood är en sån genomsnällis. Han lever i sin egen lilla värld och vill ingen något ont, han är vänlig, pratar med alla och han ser sånt som andra inte ser och då menar jag inte enbart kaninen.
Elwood är som en mix av en termometer, en barometer och en dopplerradar, han läser av människor och lyckas på ett förunderligt sätt nå fram och säga rätt ord vid precis rätt tillfälle. Det är en egenskap som är få förunnat och träffar man på en sådan person i verkliga livet är det som att få en fin present, det är väl skitisamma om människan har en osynlig kanin vid sin sida?
Efter att ha sett Livet är underbart fick jag en riktig James Stewart-crush. Efter att ha sett Harvey kan jag säga att crushen håller i sig. James Stewart är en alldeles lysande skådespelare. Rollen som hans syster Veta Louise spelas däremot av en kvinna som inte är fullt lika lysande, i alla fall inte för hörseln. Josephine Hull heter hon och man skulle behöva ha öronproppar när man hör henne prata. Hon är en liiiten bromskloss för känslan med hela filmen men bortsett från henne finns det inte mycket att klaga på.
Jag skulle gärna dricka öl med en kaninkompis, eller nåt som är godare än öl. Lakritsshots kanske?
Movies-Noir har också skrivit om Harvey.
