Etikett: Heather Graham

Publicerat

BAKSMÄLLAN 3

När hela arbetsplatsen ska bjudas på bio gäller det att välja film med omsorg. Det får inte bli för pretto, inte för barnsligt, inte nån film som är för okänd, inte nåt som någon i gänget redan sett, inte bara pang-pang, inte nån chic-flick, inte nåt med en massa pinsamma nakenscener, inte nåt som kräver hundraprocentig koncentrationsförmåga eller nåt som riskerar att delar av kollegorna lämnar salongen.

Så vad gör man? Vad gjorde jag? Hade jag gett två alternativ, en chans att rösta för eller emot så hade det med ens blivit två läger där det ena känt sig överkörda. Så jag gjorde det superenklaste: jag valde en av två filmer på repertoaren som jag inte sett OCH som passade in i visningstid. Renoir eller Baksmällan 3. Lätt val i det här sammanhanget. I rollen som filmkvällssamordnare fick jag även in en annan viktig grej i inbjudan: ”Jobbet bjuder på biogodis/popcorn – men inte på baconchips för det finns inget värre i en biosalong”.

Baksmällan 3 alltså. Den sista delen, den episka finalen, själva knuten på korven kan man säga. Nu skulle allt bakas ihop till ett värdigt avslut, Phil, Alan och Stuart skulle få en sista film på sig att manifestera sin manliga vänskap och denna gång helt utan en svensexa. Hur skulle det gå? Jo, faktiskt rätt bra.

I den här sista delen är det knas-Alan som freakat ur fullständigt när han slutat med medicinen och vännerna ska med gemensamma krafter köra honom till nån slags klinik. Alan själv har noll sjukdomsinsikt, ingen vilja ens att bli bättre/friskare/mer mentalt stabil/kunna föra sig i möblerade rum, han tycker allt är tjosanhejsan – ungefär som vanligt. Men det är Alan (Zach Galifianakis) som har filmens mesta och flesta scener och i mångt och mycket bär han filmen på sina axlar. Att den är så pass underhållande som den är är helt och hållet hans förtjänst. Filmens näst största roll är faktiskt – tyvärr – Leslie Chow (Ken Jeong). Precis som i dom andra två filmerna så är han den jobbigaste asiaten som någonsin gått i ett par skor, i alla fall vad gäller röstläge. Jag avskyr honom, så simpelt är det.

Men inte ens Ken Jeong kan få mig att dissa den här filmen. Den är mysig, den är underhållande, den är svindum men vad gör det? Man går inte på Baksmällan 3 och förväntar sig Det sjunde inseglet. Jag fick precis det jag ville ha och mitt biosällskap sa samma sak. Korkat, flamsigt, småcharmigt och ingenting man minns imorgon.

Här hittar du mina recensioner av Baksmällan och Baksmällan 2.

Publicerat

SIX DEGREES OF SEPARATION

Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.

När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.

Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.

Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.

Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.

Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.

Här finns filmen.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?