Nu är slutet inte bara nära, slutet är faktiskt här.
VA?? kanske du tänker nu när du sitter och läser det här. Kanske sätter du kaffet i vrångstrupen, kanske blir du lite tom, kanske lite chockad, kanske glad, lättad, förvånad, besviken, arg, tossig, gråtmild? Jag vet inte riktigt hur du som läser detta känner men jag känner såhär:
Fiffis filmtajm har funnits som en lojal vän vid min sida i TIO år. Det betyder att jag gjort detta i ett decennium. Jag har alltså skrivit om film i stort sett VARENDA DAG I TIO ÅR, 4261 inlägg för att vara exakt. Jag har inte tjänat en krona på detta, jag har gjort det enbart för att det varit roligt och jag har lagt ner i princip all min lediga tid på att göra bloggen så bra som möjligt.
Mina barn var 10 och 12 när jag började blogga, småttingar ju. Jag var 37. Det har hänt så ofantligt mycket i mitt liv dom senaste tio åren att det banne mig är både en bedrift och en lycka att ha haft bloggen att luta mig mot.
Att blogga har hållit mig mentalt stabil i perioder när hela havet och livet stormat, lugnat ner mig när ansvar och måsten tyngt mig. Bloggen har gett mig utlopp för känslor och för den extrema skrivarlust jag har i kroppen hela tiden och den har fått mig att bli en del av ett filmiskt sammanhang i recensions-Sverige som jag är ofantligt stolt över. Som medlem i Filmspanarna har jag träffat vänner för livet och jag kommer fortsätta följa alla dessa bloggar – och personerna bakom – med glädje.
Jag har gett den här bloggen precis allt jag har av fritid, energi, kreativitet och engagemang. Jag har älskat den här bloggen av hela mitt hjärta. Men, det är inte min grej att pausa och jag vill inte minska inläggsfrekvensen, jag vill helt enkelt göra något annat nu. Jag vill skriva om andra saker än ”bara” film. Jag vill hinna läsa böcker. Jag vill måla tavlor igen. Jag vill kunna njuta av en TV-serie utan att känna dåligt samvete för att den tar tid jag behöver för filmtittande, jag vill se film BARA för att jag vill, inte med baktanken att jag sedan måste ”prestera” något. Det är lite för mycket prestation i mitt liv just nu och det vill jag försöka ändra på.
till dig som följt mig under alla dessa år! Det är helt otroligt fantastiskt superhäftigt att se hur många som läser/har läst mina recensioner och att det funnits ett underhållningsvärde i att läsa om något så pass vanligt som texter om film. Jag har försökt skriva på mitt sätt, göra denna filmblogg till en del av mig och jag är övertygad om att du som följt mig känner både mig och min filmsmak rätt bra vid det här laget.
Känner du separationsångest? Gör inte det. Jag kommer fortsätta prata om film varje vecka i podcasten som heter Snacka om film. Möjligtvis att det dyker upp en filmårslista för 2019 under nästa vår, vi får se. Kanske ångrar jag mig och börjar blogga igen, sånt vet man aldrig. Men, hur som helst, just nu sätter jag Fiffis filmtajm på en flotte och skjutsar ut den på det böljande havet, nu får texterna leva sitt eget liv. Jag släpper taget. Tack för den här tiden, tack för allt roligt. Hej då!
And now, the end is near
And so I face the final curtain
My friend, I’ll say it clear
I’ll state my case, of which I’m certain
I’ve lived a life that’s full
I’ve traveled each and every highway
And more, much more than this
I did it my way
