”Jag vet inte varför jag återvände till min barndoms by. Ibland gör man saker man inte själv förstår.”
Orden är Daniel Daréus (Michael Nyqvist). Han är den där Store Kände Dirigenten Kay Pollaks film handlar om.
När jag hör honom säga dessa ord i inledningen av den där filmen känns det som att det är jag som pratar. Ibland gör man saker man inte själv förstår. Ja det gör man. Som att se Så som i himmelen en fredagskväll tillsammans med min mamma elva år efter att vi såg den på bio tillsammans och jag skämdes som en hund över hennes tjoande, ljudligt gråtande och skrikande ”BLOOOD! NÄÄÄ VA MYCKET BLOOOOD!”
Jag såg uppföljaren Så ock på jorden på Malmö Filmdagar i tisdags (min recension av den kommer på torsdag) men någon recension av första filmen fanns inte att hitta på min blogg. Så kan vi ju inte ha det! Därför sitter jag nu med en kopp kaffe, en ihopklämd C More-dammsugare och en mamma som redan en kvart in i filmen är asförbannad (”VAD HETER HAN? MORBERG? JAG KAN INTE SE DEN DÄR FAN LAGA MAT ENS, HAN ÄR EN JÄÄÄVEL, HAN FÖRSTÖR HELA FILMEN!”)
Jag tyckte om Så som i himmelen när det begav sig. Jag gav den en stabil trea i betyg då och känner mig faktiskt lite orolig för hur nutida jag ska se på filmen. Michael Nyqvist anno 2004 var 44 år och en hottie, en skådis som inte kunde stava till överspel på samma sätt som jag upplever honom i nya filmer. Frida Hallgren var trettio år 2004 men hennes Lena är (väl?) betydligt yngre än så? Å andra sidan utspelar sig uppföljaren blott några månader efter denna film slutat och då är Frida Hallgren fyrtioett… Well, ålder är ändå bara en siffra, eller hur var det?
Daniel (Nyqvist) återvänder i alla fall till sin barndoms norrländska by när han tvingas lugna ner sig arbetsmässigt efter en hjärtattack. Hans genomtänkta plan är att iklädd tunna dansmackor och höstjacka mitt i vintern köpa byns Folkskola, ett hus i avsaknad av värme och rinnande vatten. Smart kille det där. Full koll på klimatet i ett område i världen där han alltså är uppväxt. Jaha det är snö??? Jaha det är kallt?? Jahaaa, kanske att man skulle behöva sig ett element för att slippa hacka tänder om nätterna?
Lena (Frida Hallgren) sitter i kassan i byns matbutik. Öppen, glad och med en sprittande aura kommer hon nära alla människor hon träffar, hon pratar, lyssnar och har utsläppt oborstat hår och ett leende som smittar. Daniel blir betuttad i Lena, Lena fascineras av Daniel och runt omkring dom befinner sig byns mer eller mindre inskränkta invånare med prästen Stig (Niklas Falk) och allt-i-allo-butiksägaren Arne (Lennart Jähkel) i centrum.
Gabriellas (Helen Sjöholm) enda andningshål från sin alkoholiserade misshandlande make (Per Morberg) är repetitionerna i kyrkokören som Daniel håller i och deras förhållande är en bihistoria genom hela filmen. Gabriellas sång, du vet. Den där som fixar värsta hurven genom hela kroppen när Helen Sjöholm sjunger. Vilken jäkla scen det där är alltså!
133 minuter film passerar och jag tycker inte filmen är så pjåkig. Den funkar. Den håller. Dialogen flyter på, många av skådespelarna gör riktigt fina prestationer och jag tycker filmen förtjänar dom åtta guldbaggenomineringar den fick OCH oscarsnomineringen för Bästa utländska film. Det blev inga vinster dock.
Visst kan man titta med förstoringsglas och reta sig på både scener och manus om man skulle vilja (cykelscenerna borde ha klippts bort), visst kan jag tycka att det skriks osedvanligt mycket och visst gränsar det till jobbigt teatraliska frikyrkligheter ibland men jag tycker – förvånande nog – att filmen håller sig på ”rätt” sida hela vägen.
Kay Pollak har med Så som i himmelen gjort en film som förtjänar den klassikerstämpel den faktiskt har. Den förändrar inte min värld varken vid denna tittning eller förra men min mamma reagerade lika starkt på filmen nu som då. En av dom bästa filmerna som gjorts låter hon hälsa. Bara Forrest Gump, Den gröna milen, Grabben i graven bredvid och Stekta gröna tomater är bättre.
När jag såg filmen 2004:
När jag såg filmen 2015 (tre dagar efter att jag sett uppföljaren Så ock på Jorden):
