TÅRTGENERALEN

Det gör ont att titta på Tårtgeneralen. Det gör ont ända in i hjärtat. Filip Hammar har sin Köping och jag har mitt Flen och det finns så många referenspunkter mellan Filips barndom i sin lilla stad med min uppväxt i byhålan.

Alla vi som fötts in i ett sammanhang som känts alldeles för litet av föräldrar som betett sig alldeles för udda jämfört med dom man tyckte var coola, alla vi som noterat samhällets avarter och knasbollar på torftiga centrumgator, alla vi som skulle kunna rabbla upp ett otal skolkamrater som för evigt ristat sig in i våra minnen genom att bete sig på mer eller mindre personligt och/eller galna vis, alla vi som till sist måste acceptera vårat arv och lära oss omfamna det.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är en idéspruta och entreprenör men han saknar kanske det där lilla viktiga som en framgångsrik sådan helst ska ha: förmågan att avsluta det han påbörjat. Han säljer studsskor, det går inte så bra och han tar till flaskan. Det har säkerligen funnits massor med idéer innan skorna som gått käpprätt åt helskotta och som fått han att tröstdricka sig glad igen. För nånstans där i alkoholångorna når han alltid botten och därifrån kravlar han sig upp igen, varje gång med en ny BLÄNDANDE idé att luta sig mot, en idé som MÅSTE genomföras!

När Köping blir framröstad som Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig Hasse P för att vända på steken, för att visa Sverige att Köping också kan! Han bestämmer sig för att göra ett världsrekordförsök, att komma med i Guinnes Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta.

Alla vet att det är svårt att bli profet i sin egen stad men Hasse P kämpar på. Han lyckas få det lokala bageriet involverat och dom sätter fart och börjar baka tårtbottnar. Hasse P lovar å sin sida att sälja tio tusen smörgåstårtabiljetter, det är en win-win-situation för alla inblandade. På pappret i alla fall.

Historien om själva smörgåstårtan är verkligen bara en ramhandling i filmen. Det finns många infallsvinklar, många känslolägen som skall få plats och givetvis har Filips pappa Lars Hammar en ganska framträdande roll. Som den frankofil Lars är är han såklart annorlunda än klasskompisarnas pappor och Filip önskar att han var lite mer som Thommy Skott, pappan som kunde burna på fotbollsparkeringen så att lagkompisarna jublade. Lars sitter med basker och rak rygg i den franska bilen, lyssnar på chansons och gör – precis som dom flesta föräldrar – så gott han kan.

Som debuterande långfilmsregissörer har Filip Hammar och Fredrik Wikingsson gjort ett fantastiskt jobb, jag tycker dom lyckats överföra sin roman (från 2009) till ett filmmanus på ett ypperligt sätt och trots att jag tyckte mycket om boken så är filmen – i mina ögon – ÄNNU bättre! 80-tals-musiken, låtarna, som går som ett pärlband filmen igenom gör att historien letar sig in i min kropp som små små akupunkturnålar och jag ler, skäms och skrattar i hundra minuter konstant!

Mikael Persbrandt har med sin Hasse P garanterat en plats som folklig skådis på ett sätt han kanske aldrig varit med om förut och jag känner en tacksamhet över att det är han som gör rollen och inte Robert Gustafsson som det var tänkt från början. Eva von Bahr och Love Larsson har lyckats maskera Persbrandt till någon som det måste ha varit meningen att han skulle göra. Han ÄR Hasse P.

Filip Hammar omfamnar sitt Köping och dess invånare med en värme, genuinitet och kärlek som jag önskar att jag kunde ge mitt Flen men jag har en lång väg kvar att vandra och det är tveksamt om jag någonsin når dit.  Samtidigt, Tårtgeneralen finns kvar, som ett tidsdokument och som ett bevis för att det går. Det borde finnas Hasse P-personligheter i varenda liten stad och kanske kan dessa personer få någon form av upprättelse nu? Människor som försöker sitt bästa förtjänar alltid upprättelse men det är väldigt få som hamnar i en bok eller film. Men i Tårtgeneralen är dom många. Om köpingspersonligheterna är en banana split är Hasse P cocktailbäret.

EN UNDERBAR JÄVLA JUL

Det är sexton år sedan Tomten är far till alla barnen kom och att det är en klassisk svensk julfilm kan vi väl alla skriva under på oavsett vad vi tycker om den. En underbar jävla jul kommer också att hamna där, den kommer visas på SVT innan eller under julhelgen i många (massor) år framöver och det gör mig iiiingenting. Faktiskt ingenting alls.

Den stora skillnaden mellan Tomten är far till alla barnen och dagens film är att slapstickhumorn i stort sett är borta, komiken ligger på en helt annan nivå utan att för den skull vara ”bättre” eller ”sämre”. Jag inbillar mig att igenkänningsfaktorn är betydligt högre för många som ser En underbar jävla jul än för alla oss som otaliga gånger fnissat oss igenom Tomten. Dagens film gör liksom….ondare. Skrattet fastnar lite mer i halsen. I alla fall gör den det hos mig. Ogina föräldrar, smygrasister, översittare, socialt inkompetenta vuxna, relationer som skaver, respektlöshet, jag kan nästan lova att detta känns igen i varje svensk familj även om alla familjer kanske inte begåvats med hela färgpaletten vad gäller ågren och problem.

Manuset är snyggt skrivet av Helena Bergström, Daniel Réhn och Edward af Sillén och det är klart att det är komprimerat, skruvat och förenklat (framförallt slutet) men som helhet håller det otroligt bra. Det är många människotyper och politiskt inkorrekta åsikter och teman som behandlas här och även om det KAN kännas som att man blir skriven lite på näsan ibland så känns det ändå rätt…behövligt. Såhär ÄR det ju, känner jag. Gamla farsor (som Robert Gustafsson) kan VISST vara såhär surt patetiskt livrädda, jag känner flera stycken. Och hans fru (Maria Lundqvist) som curlat den där inskränkta fan i åratal men samtidigt är rätt svår att gilla, såna fruar finns det tolv på ett dussin av i den generationen. Okej, elva då.

Det jag vill komma till är att karaktärerna må kännas förenklade men jag köper dom, alla dessa finns i verkligheten och är det nångång vi alla blir karikatyrer av oss själva så är det kanske runt jul? Petitesser förstoras och små problem sopas under mattan och när mattan sen ska vädras tittar ett dregglande monster ut.

Det jag tyckte allra bäst om med filmen är julkänslan den förmedlar. Jag vill hem och JULPYNTA. Jag vill lyssna på julmusik och baka pepparkakor. Jag vill fira jul med uppklädda människor jag inte träffar så ofta. Jag tänker att filmen är lyckad. Det är SÅ en klassisk julfilm ska kännas. Den ska kännas som….jul….och det gör den här filmen. Bra jobbat, alla inblandade!

 

Vill du höra mig prata om filmen så går det jättebra. Klicka in på avsnitt 10 av podcasten Snacka om film.

 

MEDICINEN

Filmens Johanna (Helena Bergström) är 45 år, skild sedan några år, ensamstående tvåbarnsmamma med stressigt och rätt krävande jobb, komage, gäddhäng och taxöron – ”rena Kolmården” som hon uttrycker det själv. Bortsett från en minus på några år så skulle hon på pappret kunna vara jag.

Med lite tur borde alltså Medicinen kunna vara en film för mig. Jag borde kunna känna igen mig, visserligen kanske skruva lite på mig i biofåtöljen men samtidigt skratta gott åt dråpligheter jag både omedvetet och medvetet har gjort själv och situationer där våra liv krockat. Som dom gör. Om man lever liknande liv. Och är ungefär lika gamla. Och bor i samma stad. Och går på samma gator. Och har barn i samma åldrar. Men nä. Nä nä nä nä nä.

Filmer som Medicinen, Heartbreak Hotel och Eat Pray Love (för att nämna tre exempel men det finns hundratals), filmer som handlar om personlig utveckling, om att hitta sig själv, blomma ut, sluta vara rädd och istället våga chansa, såna filmer funkar hela vägen om det finns krokar av igenkänning att haka fast sig vid och upp sig på. Saknas detta faller filmen tämligen platt.

Visst, det kan finnas ett värde i att se filmen ändå, har man en faiblesse för medelålders blondiner är Medicinen en ypperlig film. Är man svintrött på manliga filmkaraktärer och vill se en film med 99% kvinnor i rollistan, sure, kolla på den men sänk för bövelen kraven på att kvinnorna ska ha nåt vettigt att säga och göra under filmens gång. Medicinen är en solklart A-märkt film men sällan har A-märkningen varit mer av ett icke-bevis för kvalitetsfilm än här.

Jag inser att det finns 40-plussare som inte är som jag, ganska många dessutom. Jag förstår att det finns jämngamla kvinnor ”där ute” som faktiskt känner igen sig i Johanna och som kanske till och med kan lära sig nåt av henne och få en spark i baken. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är varför just Colin Nutley skulle regissera denna film.

Daniel Réhn och Edward af Sillén har skrivit ett manus som jag tror var både kul och smart i själva grundutförandet. När det sen hamnar i Colin Nutleys händer läggs det till minuter på minuter på minuter av långrandig, onödig, konstig improvisation, scener som i dom allra flesta fall faller pladask på grund av skådespelarnas oduglighet vad gäller just improvisation. Det är fan inte lätt att improvisera men det är heller inte rätt av en regissör att fortsätta köra sitt race även om skådespelarna uppenbarligen inte behärskar tekniken. Det är rent av taskigt. Filmen hade tjänat på ett tajt skrivet manus i 90-minutersklassen, inte denna flummiga, luddiga, hattiga tvåtimmarsuppvisning i misslyckad teatersport som jag blev vittne till nu.

Trots en medioker filmupplevelse är det värsta av allt John Farnham. Att lägga in John Farnsham´s hit You´re the voice inte mindre än TVÅ gånger i filmen är för mig totalt obegripligt. Den var rutten redan 1987 och känns inte direkt hypermodern idag.

Det här var den fjärde filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Colin Nutley och Helena Bergström var på plats för att presentera filmen och det kändes som att Colin slog huvudet på spiken när han sa att han hoppades att vi skulle gilla filmen men att vi precis lika gärna kan avsky den. Precis så är det ju alltid med film.

Jag såg filmen tillsammans med ett gäng filmbloggare och här är deras syn på filmen: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Svensk söndag: JULIE

.

.

.

Det diskuteras – med rätta – hur viktigt det är att procentandelen kvinnliga regissörer ökas både i filmproduktionerna i Sverige och i övriga världen. Det jag ibland kan känna glöms bort är att lika lite som kvalité kan mätas i Bechdeltest, lika lite säger könet på filmens regissör något om filmens existensberättigande. Blir en film regisserad av en kvinna per automatik intressantare än om den regisserats av en man? Blir den viktigare?

Oavsett namn och kön på regissören av denna film så kan jag inte hitta någon som helst mening med att den fick en enda krona i produktionsstöd. Oavsett namn och kön på regissören så undrar jag hur många som gick och såg filmen på bio. Hur många har hyrt den, köpt den?

En snabb koll i SFI´s biobesöksstatistik från mars 2013 (Julie hade biopremiär 1 mars) visar att filmen hade 595 betalande första månaden. Drygt 50000 kr i intäkter alltså. Det kan knappast ses som bra. Min följdfråga känns tämligen befogad: hur i hela friden kunde denna film få ett produktionsstöd från SFI på FYRA MILJONER KRONOR?

Jag kunde inte sluta tänka på detta så jag gjorde slag i saken och mejlade mina frågor till den ansvarige filmkonsulenten på SFI Suzanne Glansborg. Jag undrade hur hon hade tänkt, hur resonemanget gick när filmer som Julie får stöd. Jag förstår att många filmer inte ses som plusaffärer, att alla filmer inte måste bli publiksuccéer för att få en chans att bli till men ändå….Julie….hur är det möjligt? Hade filmen fått se dagens ljus om regissören inte hetat Helena Bergström?

Jag hade så gärna velat få några svar men då jag skickade mejlet 6:e december bör jag nog ge upp nu. Jag tror att mitt mejl hamnat i Suzannes papperskorg. På samma ställe fast hos mig hamnade den här filmen.

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

Fiffis filmtajm introducerar: Fredagsfemman

Bli inte rädd nu, jag ska inte skriva om hockey och förstafemmor på fredagar, jag lovar. Fredagsfemman kommer vara mitt inlägg i fredagsmysdebatten men självklart med inriktning på film och TV. Det kan även smyga sig in lite annat, det gör ju gärna det i mina inlägg även om intentionen är att allting alltid ska handla om film. Men livet är ju inte sånt, inte mitt i alla fall.

Fredagsfemman är alltså min lista av veckans viktigheter, knepigheter och nyheter sett genom en filmnörds glasögon. Här kommer den allra första.

.

5. Star Wars i 3D.

Idag har Star Wars episod 1 premiär på bio i 3D. Är det NÅN som är sugen på det här mer än George Lucas? Jag bara frågar.

.

.

4. Thailand.

Det är mycket Thailand nu. En gång i Phuket går på bio, TV-serien 30 grader i februari hade premiär i måndags (jättebra första avsnitt!), en kollega är på en tremånaders semester over there, det finns tre thairestauranger inom en radie av 250 meter från jobbet och på mitt personliga plan pågår i princip dagligen diskussionerna om och med svenska män och deras syn på thailändska kvinnor.

Jag tänker inte ge mig. Män som ser kvinnor som handelsvaror är inga riktiga män.

.

.

3. På Spåret-semi.

Den sista semifinalen är ikväll och hur kul jag än tycker att det är med På spåret så tycker jag årets lag har varit under all kritik.

All cred till Erik och Martina Haag, Johanna Frändén, Niklas och Jenny Strömstedt men annars tycker jag det var varit klent med kunskaperna. Det är klart det är kul att vinna när jag sitter i soffan och räknar mina poäng men när jag vinner med 15-20 poäng då är det nåt knas. Eller med 30 som mot Peter Wahlbeck & co. Var är Johan Wester när man behöver honom? Var är Stefan Holm?

.

.

2. Helena Bergström.

Förra veckans skräll i Melodifestivalen var utan tvekan programledarna. Att Sarah Dawn Finer skulle klara sig galant har jag aldrig tvekat på och att Gina Dirawi har en humor och ett kamerafokus som sällan ses i svensk TV visste jag också men att Helena Bergström vågade ta ut svängarna som hon gjorde var fränt. Fränt är fränare som ord än som förklaring, jag vet, men när jag växte upp var fränt ett lika hett ord som nutidens fett men fett tycker jag fortfarande är ett knepigt ord att använda i såna här sammanhang. Ungefär som k bry*

(* = kids-ståkkhålmska som betyder på´t ungefär ”meeh JAG bryr mig inte”. Ska gärna uttalas lika tomt och innehållslöst som döda fiskögon ser ut)

.

1. Amanda Ooms

Här är kvinnan som har lyckats med något som ingen svensk skådespelerska någonsin lyckats med: knipa en roll mot Sylvester Stallone. Om jag är imponerad? Klart jag är. Om jag är avundsjuk? Självklart. Om jag unnar henne detta? Givetvis. Jag är bara mäkta förvånad att hon blev tillfrågad. Det här är stooooort!

(Och här kommer en liten bonus. Det är inte ofta såna här gulliga bilder publiceras i kvällstidningarna, alltså det här är ju hjärtskärande OCH beviset för att ingen människa på jorden är fager i en sjukhussäng.)

Fiffis filmtajm tipsar om: Sommarpratare från filmens värld

 

 

I lördags började Sommar med ett ohyggligt underhållande sommarprat signerat Mark Levengood.

Den här somriga ritualen pågår kl 13.00- 14.30 i P1 varje dag ända fram till 21 augusti och flera av sommarpratarna i år kommer från filmens värld.

Mer info om programmen, när/var/hur du kan lyssna på dom och hela listan på sommarpratare hittar du här.

BLACK JACK

”Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv.”

”Jävla as, kom till min affär så ska du få jävla stryk! Jag måste åka nu, men jag kommer tillbaks, och då ska du få en stor, jävla, fet smäll. Fattar du det!?”

”Jag trodde Lucia skulle va oskuld!!”

Citaten från Black Jack är användbara i många sammanhang, dessutom sitter dom som Karlssons klister i skallen. Det kan bero på att jag har sett Black Jack över trettio gånger genom åren, det KAN bero på det.

Helena Bergströms Inger kommer tillbaka till byhålan efter några år i den stora staden. Hon är numera ensamstående mamma och upptäcker ganska snart att allt i hålan är precis som det var när hon lämnade den.
Robert (Reine Brynolfsson) är fortfarande singel och smygalkad, Kaj (Jan Mybrand) håller ihop gruppen med sitt vuxna och omhändertagande sätt, polisen Lennart (Johannes Brost) solar solarium och bleker slingor hos ex-frun Anja (Ing-Marie Carlsson).

Kompisgänget har ett gemensamt, kärleken till dansband och då främst dansbandet nummer ett: Black Jack och när bandets flirtiga trummis (Carl Kjellgren) fattar tycke för Inger sätts bollar i rullning som ingen kunde förutspå.

Det här är en svensk film som jag har sett trettio gånger och som jag fortfarande tittar på ibland och har utbyte av. Antingen är det verkligen en toppenrulle eller så har jag en kromosomförändring i hjärnan, men hur som så älskar jag den!