Etikett: Helena Bonham Carter

Månadens gemensamma film för Filmspanar-gänget skulle ha varit Chernobyl diaries men då den inte visades på (för oss) vettiga tider fick vi tänka om. Valet föll på Dark Shadows, en film som jag inte tror att någon av oss direkt längtat efter att se.

Filmspanarna upptog ensamma en halv rad och höjde medelåldern med en 300% och det jag satt och grunnade en hel del på var: hur kommer detta sig?

Att Filmspanargänget växer och att vi blir fler som går med på våra gemensamma biobesök DET förstår jag men att Dark Shadows lockar kids på detta vis DET förstår jag inte. Jag undrar hur filmbolaget har tänkt, jag undrar hur Tim Burtons funderingar gått och jag undrar hur föräldrar resonerar som går på denna tillsammans med sina rätt små barn. Inte så att filmen är läskig, närå, en vampyrfilm utan synliga lik är inte läskigt så till vida man inte bajjar i byxan av intorkad ketchup i Johnny Depps mungipor men det finns flera scener som indirekt är otäcka om man börjar tänka efter. Det man inte får se kan i många fall leda till värre fantasier än det man faktiskt får se har jag märkt. Frågan är om Tim Burton märkt detsamma.

Dark Shadows är alltså en film baserad på en amerikansk TV-serie från slutet på 60-talet som ingen människa sett.  Tim Burton har gjort en Tim-Burtonsk variant av detta, givetvis med Johnny Depp i huvudrollen som vampyren Barnabas Collins och frugan Helena Bonham Carter i en roll han tycker passar henne (denna gång som småstörd doktor med orange hår). Kombinationen Burton-Depp-Bonham Carter är orsaken till att jag var noll procent sugen på att se filmen. Jag är spyless på unionen av dessa tre och skulle gärna se en lag mot fortsatt samarbete dom emellan alldeles oavsett dom BRA filmerna dom faktiskt gjort, vilka i nutid är svåra att minnas men dom finns, dock befinner dom sig rätt många år tillbaka i tiden. Men kanske är det just dessa oförskämt lågt ställda förväntningar som gör att jag faktiskt får en överraskande trevlig stund i biomörkret.

Filmen börjar ganska trevande, jag har fortfarande den där aversionsmuren stadigt byggd framför mig och vill INTE öppna sinnet sådär riktigt på vid gavel. Sen smyger sig filmen fram, den filar sig in under huden och den mittersta tredjedelen av filmen är riktigt underhållande. Jag skrattar (jodo!) och fnissar och tycker det är bitvis riktigt tjommigt och jag slås av vilken skön självdistans Johnny Depp faktiskt har som skådespelare. 49 år gammal med en persikohy fjortisar foundationkämpar för att få skrider han fram i vampyrkostym och bara ÄGER varenda scen han är med i. Att han har fått ett manus från helvetet att kämpa med tycks han inte särskilt brydd över, han får ju filma med La Famiglia OCH han får bankkontot redigt påfyllt, vad mer kan han begära?

Det som slår mig med Dark Shadows och det som har varit problemet med många filmer jag sett på senare tid är bristen på ett genomarbetat manus. Baktanken kan vara god, historien kan vara väl värd att filma, grundmanuset är det säkert inget fel på eftersom begåvade skådespelare uppenbarligen tackar ja (det är ju inte fattighjon som gör vad som helst för pengar vi ser rollistorna) men sen då, finishen, djupet som gör att ytan får ett värde, vart är den? Det känns som om filmindustrin är ett löpande band och vi konsumenter står vid slutstationen och suger i oss slutprodukten alldeles oavsett om den smakar gott eller illa. Hur gör man för att reklamera en köpt biobiljett? Hur agerar man som missnöjd filmtittare annat än att prata, blogga och diskutera saken? Jag vet inte. Det går ju inte att veta om en film är illa gjord eller inte innan man sett den. Sen kan ju även en ”dålig” film ha sina förtjänster och det är Dark Shadows ett levande bevis på. Jag hade en munter stund som vida överskred mina förväntningar men att för den skull säga att det är en BRA film, hahaha, näääää, ap-ap-ap, dom orden kommer inte ur min mun.

Dark Shadows är en av dom konstigare filmer jag sett i modern tid. Inte ens en gravt schizofren människa kan genrebestämma denna och jag blir inte klok på vem eller vilka som är den primära målgruppen för filmen. Man kan tycka att det inte spelar någon roll men jag tycker att det gör det. Det är klurigt att bedöma en film som kanske är tänkt som en barnfilm, en renodlad komedi, när jag själv snarare ser den som ett skräckfamiljedrama-with-a-twist.

Äsch. Nåja. Strunt samma. Jag önskar bara att fler kreativt skrivkunniga fick jobb som manusbearbetare, både i Sverige och utomlands.

Andra filmspanarna som sett filmen är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den? och  film4fucksake.