Etikett: Henrik Dorsin

Det var jag och drygt tio tusen andra som följde regissören Ulf Malmros #filmdagboken på Instagram.

Den toksmarta och kostnadseffektiva reklamidén att låta oss följa med under arbetet med Min så kallade pappa från den första stapplande början ända till slutet var väldigt intressant tycker jag. Ingen del av filmproduktionen var för liten, ingen del för stor och visste man det inte innan så fick man reda på det nu, det är många bitar som måste falla på plats för att en film ska bli riktigt bra – eller ens bli av.

Jag tycker Ulf Malmros har en hög lägstanivå som filmare. Jag tycker om känslan i hans filmer, lekfullheten, färgerna, den där fina linjen mellan komik och gravallvar som så ofta finns med. Men nånting sa mig tidigt att Min så kallade pappa skulle skilja sig från övriga filmer i hans produktion, jag kunde bara inte sätta ord på min känsla enbart via fotografier på Instagram. Nu har jag sett filmen och nu vet jag att min känsla var rätt. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Filmen handlar om Malin (Vera Vitali), en 32-årig gravid tjej som aldrig haft någon direkt kontakt med sin pappa. Pappan Martin (Michael Nyqvist) jobbar som skådespelare på Chinateatern med löständer och dåligt ölsinne och har inga som helst tankar på sin enda dotter då ”teatern är viktigare än livet”. Det börjar strula mellan Malin och det blivande barnets pappa Frank (Sverrir Gudnason). Malin är rädd att Frank ska strunta i barnet precis som hennes egen pappa gjort med henne och till slut bestämmer hon sig för att leta upp sin pappa.

Min första känsla med filmen var att den kommer vara mycket mindre rolig än Malmros övriga filmer och det visade sig stämma. Den är inte rolig. Historien är både mörk och jobbig och det ”roliga” är humor som fastnar i halsen. Fniss med eftersmak om man så säger, sådär så att glimten i ögat inte är en glimt utan en tår av is som liksom fastnat.

Det andra som slog mig är att den obligatoriska Kjell Bergqvist-rollen denna gång inte spelas av Kjell Bergqvist utan av Johannes Brost. Ett klart plus även om jag gillar Kjell Bergqvist. Skådespelarbytet gör att det som är annorlunda med filmen förstärks, vilket jag tycker är bra.

Vera Vitali i den kvinnliga huvudrollen och Michael Nyqvist i den manliga är ett strålande team. Otroligt bra castat. Castingen överlag är förresten galet bra och kombinationen av detta samt att Ulf Malmros känns som en av dom bästa i landet på personregi gör att varenda liten mini-biroll sitter som en smäck. Alla från Tova Magnusson som BVC-sköterska till Källa Bie som barnmorska till Josefin Neldén som sjuksköterska till barnen i klassrummet till Beatrice Evang som spelade Malin som barn och härliga Lotta Tejle som såklart har en roll, nån måtta får det ändå vara på förändringarna!

Det finns väldigt mycket att tycka om den här filmen. Det finns väldigt mycket att tycka OM den här filmen. Det finns även väldigt många känslor som alldeles uppenbarligen kan ta sig fram från väl gömda platser i kroppen och ta sig ut genom ögon, via kladdigt smink och ner på den svarta tröjan. Jag grät floder när jag såg den här filmen. Jag grät så det var jobbigt. Jag grät ända ut på biograftoaletten och självklart var det kö. ”Var inte du på Malmros-filmen?” kände jag att dom kissnödiga kvinnorna i kön tänkte samtidigt som dom flinade. ”Skitideru” ville jag svara dom som frågade men inte sa nåt. ”Jag får väl grina till en Ulf Malmros-film hur mycket jag vill. Det är ett fritt land vi bor i. Luften är fri, luften är fri. Och tårarna med för den delen.”

Min så kallade pappa är ingen rolig film men det är heller ingen sorglig film, vilket man lätt kan förledas att tro om undertecknad fortsätter skriva om sminkkladdiga ögon och tårar som inte ville sluta rinna. Den här helt enkelt en film som nådde in i mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt, inte med denna typ av film. Men det var möjligt.

När jag ser filmer som hamnar väldigt nära mitt eget liv kan det ibland bli som att trycka på en knapp där psyket blir den tända glödlampan. Klumpen i magen säger hejhej här är jag, tårkanalerna kallar in extrapersonal och jag är verkligen inte så stenhård som jag ibland vill framstå (men sällan lyckas med, jag vet). När jag ser Min så kallade pappa blir jag en softie. Jag blir en en softie för att jag barn med en man som gjorde sitt bästa för att vara en närvarande pappa men som inte överlevde sin 45-årsdag och jag blir en softie för att jag själv har en pappa som sedan väldigt många år valt bort mig ur sitt liv precis som Martin gjorde med Malin.

Skulle jag betygsätta filmen rent objektivt skulle den få 4/5. Det är en mycket bra film, välgjord och helt solid, i princip i avsaknad av plotholes. Men nu är jag inte objektiv, jag är subjektiv som satan och jag har grinat som en gris. En film som lyckas få mig till det förtjänar att premieras och hur ska jag kunna göra det bättre än att ge Min så kallade pappa det allra högsta betyget? Det är klart filmen ska ha 5/5, både filmen och den specialskrivna låten av och med First Aid Kit.

En liten grej bara, det här med att strunta i förtexter, det är ett otyg. Bortsett från det: Ulf Malmros, du är fantastisk!

.
Jag såg den här filmen i slutet av augusti på Malmö Filmdagar. Jag såg den innan jag läst någon recension av filmen, innan jag hört någon annan säga någonting om den. Det var skönt. Min känsla för filmen är liksom helt….orörd. Den är min och bara min och det är en lyx man väldigt sällan får chansen att uppleva.

På fredag har filmen biopremiär och inom dom närmaste dagarna kommer det explodera recensioner, spaltkilometer, kubikmeter av åsikter. Vad mina filmbloggande vänner tycker om filmen kan du läsa här. Jag fyller på med länkar när deras inlägg publicerats. Tills dess, trust me on this one!

Rörliga bilder och tryckta ord