THE QUIET ROAR

För andra månaden på raken är det filmspanarträff medelst svensk film på programmet och för andra månaden på raken skulle jag gissa att medelbetyget för filmen inte blir direkt högt.

Joel valde film och till hans försvar ska sägas att det inte var den starkaste av premiärhelger på biorepertoaren men för egen del tyckte jag valet var bra, jag hade gått och sett den i vilket fall.

Fredrik Wenzel och Henrik Hellström har skrivit manus och regisserat både denna film och Man tänker sitt, en film jag tyckte väldigt mycket om. Även om filmerna på flera sätt är lika hade jag väldigt mycket svårare att ta till mig The Quiet Roar.  Där Man tänker sitt berörde mig ända in i hjärteroten (jag blev illamående, arg och frustrerad av igenkänningsfaktorn) där når The Quiet Roar mig inte alls.

Både ambitionsnivån och pretentionsnivån har ökat sedan förra filmen och det tycker jag killarna ska ha en eloge för. The Quiet Roar känns nämligen befriande kompromisslös. Jag menar, det hör inte till vanligheterna att det görs en svensk lågmäld vacker, ja nästan poetisk film med minimalt med dialog som handlar om en gammal döende kvinna som åker till Tyskland för att i en husvagn uppställd på en parkeringsplats inmundiga en icke laglig substans som blandas ut i varmvatten som gör att hon kan ta sig tillbaka till en stark episod i sitt liv och med hjälp av en mental guide på nåt sätt ”göra upp” med det minnet. Det är inte ett synopsis som luktar blockbustersuccé a la Hundraåringen direkt.

Evabritt Strandberg är Marianne, den åldrade kvinnan med tre månader kvar att leva. Hon spelar sin roll mycket bra, jag önskar bara att jag hade fått veta mer om henne. Det vi får se i filmen är bara yta, en väntan på något som aldrig kommer och hur vackert filmat det än är så blir det hypnotiskt sövande speciellt i kombination med ett närmast obefintligt driv i berättandet.

På den efterföljande filmspanarmiddagen hör jag det pratas om Terrence Malik och om jämförelser mellan den här filmen och The tree of life. It makes sense. Terrence Malik är en regissör jag har accepterat att jag inte förstår, Henrik Hellström trodde jag mig faktiskt begripa men hur mycket det än svider så måste jag erkänna att det mesta med just den här filmen är bortom både mitt förstånd, intellekt och tålamod.

The Quiet Roar känns som ärketypen av svensk film som gör att många inte ser svensk film. Det är svårmod, symbolism, karghet, tystnad och naturmaterial i en föga intressant blandning och det är djupt och kallt som epicentrum i en norrländsk tjärn. Som diskussionsunderlag när det gäller att minnas specifika klipp fungerar dock filmen jättebra (barnhand under vattenstråle, en lampa som plötsligt självantänder, motorväg filmad ovanifrån, ett vattenfall som dånar jättehögt och fanns det rostfria microvågsugnar på 70-talet?) och som bakgrundsprojektion till en lektion i bikramyoga borde den vara alldeles perfekt. Men hjälper det? Nej. Inte mig.

Det filmen gav mig är insikten att apelsinkärnor kan vara the cure for cancer. Som aha-upplevelse kanske det räknas men det har inte med filmens kvalité, eller brist på, att göra. Filmen berör mig noll procent, jag kan inte ens säga att den är dålig. Den retar inte upp mig, den får mig inte att känna mig glad, jag blir inte irriterad och fastnar inte ens i tankar kring döden. Filmen är helt enkelt….ingenting.

Jag säger som Jonas Gardell men jag skulle vilja byta ut ful mot usel och människa mot film: ”Om den fula människan inte får vara ful, vad är hon då? Ett satans jävla neutrum!”. Jag tittar på filmupplevelsen utifrån och ser mig själv härma Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. “Fufazi, fugazi. It’s a wazi, it’s a woozi — fairy dust.

Handen visar filmen som fladdrar iväg som en ensam dammråtta över golvet. Jag öppnar balkongdörren, en vindpust letar sig in, vips är dammet borta och jag minns inte ens att det fanns där från början.

 

 

Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Spännande läsning väntar under dessa länkar. Sofia, Henke, Jojje, Carl, Markus&Erik och Jimmy.

Som grädde på moset länkar jag till Mats Bråstedts recension i Expressen. Han ger filmen en fyra men har uppenbarligen inte hängt med i handlingen alls. Huvudpersonen hade inga DÖTTRAR.

Fredagsfemman #114

5. Henrik Hellström & Fredrik Wenzel

Idag har The Quiet Roar premiär, en film som titeln till trots är svensk. Filmens regissör heter Henrik Hellström och han har även skrivit manus tillsammans med Fredrik Wenzel. Den där duon alltså, det känns som dom jobbar i Ruben Östlunds kölvatten men dom får för lite cred. Deras förra film Man tänker sitt finns på Netflix. Den är jättebra tycker jag. Klicka här om du vill läsa mina tankar om den. (Och denna punkt skrev jag innan jag fick reda på vilken film som blev månadens filmspanarfilm, vill bara tillägga det)

.

.

.

4. A men inte B

Just nu håller jag på och ser ett gäng filmer som ska vara med i sommarens måndagstema. HERREGUD säger jag bara, vilket otroligt högt medelbetyg filmerna i detta tema kommer ha, det är nästan lite svindlande. Helt klart världsrekord på bloggen. (Ville bara säga det. A men inte B liksom. Och nej, det handlar inte om Keanu Reeves, bilden är en avledningsmanöver)

.

.

.

3. Hotellkrångel

Jag har fått en handfull mejl från läsare som undrar var man kan hitta filmen Hotell nånstans, varför den är så krånglig att få tag på. Jag har själv inte trott att det är så knepigt, jag köpte den på DVD och tänkte inte mer på det. Men om man vill hyra den är det tydligen värre. Den finns inte som VOD nånstans vad jag (och mejlskrivarna) kan se. Däremot har jag kollat runt lite och enligt Hemmakvälls hemsida går den att hyra i butik. Men varför är det såhär? Varför finns den inte hos SF Anytime, film2home, Headweb? Nån som vet?

.

.

.

2. Lucy!

Trailern till Luc Bessons film Lucy är supercool, Scarlett Johansson är supercool och nu ska hon bli mamma. Kan man tro annat än att ungen blir supercool? Jag sätter en peng på att hen får heta Ingemar. Eller Pia.

.

.

.

 

1. Filmspanarträff imorgon

Så är det dags för filmspanarhäng igen. Det känns som alldeles för länge sedan sist. Vad kommer vi tycka om månadens filmspanarfilm? Vad blir nästa månads tema? Får vi plats kring bordet? Är det nån ny filmbloggare därute som vill vara med i gänget? Frågorna hopar sig. Svaren dyker upp vad det lider.

MAN TÄNKER SITT

Det är något så hjärtskärande tragiskt med att se en förälder byta blöja på sin skrikande bebis mitt på asfalten på en Coop-parkering. Det gör ont och det är inte alls som Lena Ph sjunger, det gör inte alls bara ont på natten och inte alls bara lite på dan. Det gör ont hela jävla tiden.

När jag var liten, alltså sådär riktigt liten, kunde jag börja gråta när jag såg jämnåriga kompisar ha på sig bruna öppna sandaler, såna som visade tå och häl. Jag kände det som att deras föräldrar inte hade råd med riktiga skor och att dom fick nöja sig med halva. Jag tyckte det kändes fattigt och fattigt var sorgligt och sandaler var kalla och dragiga skor som inte gick att leka med i vattenpölar eller vid ån där inne i skogen.

Det gjorde ont att se kompisar med halva skor. Jag var så ledsen för deras skull men jag kunde inte påverka situationen. Sorgen fanns inne i mig och den var lika brutal som den var konstig men likväl var den sann. För mig var den det. Det spelade ingen roll att mamma berättade hur fullt normalt det var med sandaler, det gick inte in. Sorgen var precis lika sann då som den jag känner när en pappa utan pengar irrar runt på en Coop-parkering och byter blöja på sitt barn. Han tigger, han ber om några kronor, han lever på en gräns som är svårgreppbar och jag får fysiskt ont i kroppen. Jag kan inte tänka ”det är bara på film” för det är inte bara på film. Det finns fattigdom i verkligheten också. Det finns utsatthet, det finns ensamma barn, det finns tragiska vuxna och det finns tonvis med inskränkt skitsnack i småstäder.

Det är ganska exakt ett år sedan Ruben Öslund genom sin film Play gav mig en imaginär spark med dobbarna före rakt in i mellangärdet. Jag trodde inte jag kunde uppleva samma känslor för en film igen. Samma aggressioner, samma känsla av vanmakt, samma stengrå klump i hjärtat, samma ledsamhet, samma frustrerande jag-blir-fan-galen-jag-släpper-snart-en-napalm-över-varenda-byhåla-som-existerar-tankar. Så kommer slumpen och liksom klappar mig på axeln och ser till att jag klickar fram en för mig totalt okänd film på Lovefilms streamingstjänst.

Man tänker sitt. En svensk film från 2009. Jag vet ingenting om filmen och vill ingenting veta. Jag trycker på play och sjuttioen minuter senare knackar jag hål på bubblan och kommer ut igen. Det var som att ha blivit slagen med ett brännbollsträ över varenda mjukdel kroppen kan frambringa. Jag hade ont, på riktigt ont och jag mådde illa. Timmarna går och jag försöker tänka igenom filmen, liksom snabbspola mig igenom den i huvudet för att likt en sil fånga upp dom stora tebladen och försöka få klart för mig vad filmen egentligen handlade om.

Ett radhusområde i Falkenberg. Människor som bor där. Små händelser som gör stor skillnad. Stora händelser som inte spelar någon roll. En lillgammal berättarröst som är lite läskig och sen den där Coop-parkeringen.

Det är okända skådespelare i samtliga roller där alla imponerar stort. Filmens regissörer och manusförfattare Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är inga stora kända namn trots att dom båda regisserade dokumentären om Broder Daniel tillsammans och Fredrik skrev manus till Farväl Falkenberg ihop med Jesper Ganslandt. Nej, dom är inga stora namn – inte ÄN – men jag känner en filmbloggare som kommer hålla ögonen öppna och följa deras framtida filmplaner med spänning. Ruben Östlund är nämligen inte ensam längre, det finns fler som behärskar den där genren som med glimten i ögat kan kallas svensk diskbänksrealism. En genre som inte är så tråkig som det låter, den gör bara ondare.