Etikett: Henrik Rafaelsen

Publicerat

UNGA ASTRID

Varför såg jag inte Unga Astrid på bio? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket?

Varför kastade jag mig inte över inte Unga Astrid när den kom som hyrfilm på Itunes? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket? Det fanns alltid någon annan film som kändes intressantare. Och Unga Astrid, är det inte bara en ”vanlig svensk kostymfilm”, en såndär film där man känner att samtliga teatraliska skådespelare har fått tillgång till SVT:s kostymförråd när dom ska på Raskens-maskerad?

Jag fick en bra anledning till att äntligen se Unga Astrid och det var när podden Snacka om film skulle snacka om svensk film under avsnittet som publicerades på vår nationaldag. Det var liksom inget snack om saken, jag valde Unga Astrid i ett huj. Det var bara att klicka på HYR och sen var jag igång. Och sen var filmen slut. Precis så kändes det. 123 minuter försvann fortare än jag hann tänka ”Kurrekurreduttön”.

Alba August spelar rollen som Astrid Lindgren och då filmen utspelar sig när hon var 15-16-17-18-20, typ, så passar hon alldeles ypperligt. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon är alldeles strålande, alldeles bedårande och alldeles på pricken! Ja, jag kan redan nu säga att alla rädslor jag närt inför filmen, att den skulle vara lite cringe, lite påklistrad, utklädd, konstig, som en praovecka hos en småländsk perukmakare, alla mina rädslor försvann så fort filmen började. Det finns INGENTING att vara rädd för med den här filmen, absolut ingenting.

Det enda lilla som till en början kändes skevt var hur dialekter användes, eller inte. Astrids föräldrar spelas av Marie Bonnevie och Magnus Krepper och båda dessa har övat in en bred småländska som inte direkt ligger som kalvdans i munnen. Inga andra pratar småländska trots att Astrids familj bor i – och filmen utspelar sig i – Vimmerby. Inte ens Astrid själv pratar ens det minsta av den dialekten.

När Astrid Lindgren var liten hette hon Ericsson och var ett yrväder, full av kreativitet, fantasi och lekfullhet. Hon var liksom glad i livet. Sen hände något som förändrade allt och som gjorde att hon tvingades växa upp – och det fort. Astrid blev gravid, som 16-åring, och det är runt denna händelse filmen kretsar. Innan jag såg filmen förstod jag inte varför, nu när jag sett den förstår jag alltihop. Det känns som om hela hennes författarskap grundar sig i dessa år och att många av hennes litterära figurer är påhittade från människor och händelser i samma veva.

Henrik Rafaelsson, Queen Trine Dyrholm, Björn Gustafsson, Magnus Krepper, Marie Bonnevie och allra mest och bäst Alba August gör denna film till både en fröjd och en pärla. Underbar, sorglig och fin, allt i ett och Astrid själv ligger som en stor hatt över alltihop. Astrid som Alba, Alba som Astrid. Bara så otroligt perfekt i den här rollen.

Publicerat

THELMA

Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som precis flyttat från sina kontrollerande och djupt religiösa föräldrar till en lite större stad. Hon har börjat studera men har lite svårt att hitta vänner och det dagliga telefonsamtalet hem är lite av hennes livlina.

I sakta mak märker hon hur hon tar efter sina studentkamrater och det här med festande blir mer och mer intressant och med det även den fysiska dragningskraften från andra. I Thelmas fall är det inte en kille som väcker hennes känslor, det är en tjej, Anja (Kaya Wilkins). Problemen hopar sig när hon både smakat alkohol och känner köttslig lust och alla regler och måsten hon är itutad från barndomen behöver otvetydigt silas genom hennes egen hjärna. Vem är hon i sina egna ögon? Hur mycket makt ska föräldrarna ha över henne? Och vad är det för konstiga saker som händer?

Jag vill inte skriva mer om filmens handling för den tjänar verkligen på att man ingenting vet men Joachim Trier har med sin fjärde långfilm verkligen gett sig in i genre han inte varit i närheten av med vare sig Repris, Oslo 31 augusti eller Louder than bombs. Den här smått övernaturliga coming-of-age-historien är sällsamt berättad med fint skådespeleri och snygga effekter. Filmen påminner mig en hel del om den svenska versionen av Låt den rätte komma in, främst på grund av användandet av furu och simbassänger och i mina ögon är det positivt.

Jag såg Thelma på Malmö Filmdagar och här hittar du mina filmspanarvänners tankar om filmen:
Henke

Nu visas den på Stockholms Filmfestival och är du sugen på den så är det visningar den 15:e och 16:e november.

Publicerat

BLIND

Den där rädslan för att bli blind har nog alltid funnits hos mig, även sådär påtagligt hardcore. Nu är det ett tag sedan men det var några vinterveckor för några år sedan när mitt ena öga var riktigt illa däran och jag tvingades fejsa det faktum att jag faktiskt kunde bli blind, eller garanterat hade blivit det OM inte medicinen jag fick hade hjälpt. Nu gjorde den det och I CAN SEEEEE igen men jävlar alltså, jag är tacksam för alla mina fungerande sinnen varenda dag sedan dess. Man kan inte ta någonting för givet.

Ingrid (Ellen Dorrit Petersen) har precis genomlidit dessa helvetes kval, hon har blivit blind, ser inte ett endaste dugg. Ensam i lägenheten sitter hon i fåtöljen vid fönstret med endast sina tankar som sällskap och hemmet känns som en fiende. Alla skrymslen hon borde känna till har blivit fiender. Allt är ett enda stort…mörker.

Norrmannen Eskil Vogt har skrivit och regisserat denna film men han är kanske mest känd för att ha varit med och skrivit manus till Joachim Triers filmer Louder than bombs och Oslo, 31 augusti. Han är dock en finurlig manusförfattare för Blind är ingen konventionell film på något sätt. Det är en udda liten fågel och jag är inte säker på att jag förstod den alls. Men jag gillade den på nåt vis och jag tyckte jättemycket om Ingrids voiceover. Det kändes som att jag lyssnade på en kompis som pratade i telefon.

Uppdatering tre dagar senare.
Jag minns inte filmen, jag minns den inte alls. Den kan omöjligt få en trea då.

[Filmen finns att hyra på triart.se]

Publicerat

SVENSKJÄVEL

Dino (Bianca Kronlöf) bor i ett rackigt kollektiv tillsammans med ett gäng andra svenskar i Oslo och hon försöker hanka sig fram med diverse ströjobb. Arbetsförmedlingen skickar henne till en sushibar där hon ska servera men eftersom hon har gipsad högerarm går det inge vidare. Restaurangägaren Steffen (Henrik Rafaelson) behöver dock hjälp med yngsta dottern Siri och Dino erbjuder sig att agera barnvakt.

Det visar sig att Henrik behöver mer hjälp därhemma eftersom frugan åkt iväg (pga diverse anledningar) och Dino blir kvar som hushållerska i villan där även den äldre dottern Ida (Mona Kristiansen) bor. Att vara ung svensk kvinna och samtidigt längst ner på näringskedjan, det blir intressanta krockar. När Henrik och Dino dessutom börjar utveckla en kärleksrelation blir det sprakande på riktigt. Arbetsgivaren och arbetstagaren, äldre gift man och ung tjej (i beroendeställning) och om man drar det ett varv till: norrman och svenska.

Ronnie Sandahl är författare och krönikör på Aftonbladet och med Svenskjävel har han skrivit och regisserat sin första långfilm. Jag måste säga att jag är jätteimponerad. Historien är välskriven, den pekar aldrig med hela handen, den får mig hela tiden att tro att jag vet var den är på väg men varje gång jag är säker förvånar den mig.

Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelson är dom största anledningarna till att filmen funkar i precis varenda scen. Ingen av dom spelar, båda är. Väldigt ovanligt att se på film men inte desto mindre härligt.

Vad än denna film egentligen handlar om så handlar den – för mig – om möten. Jag tycker det är otroligt spännande att se vilka förändringar som kan ske i människors liv bara av att träffa en viss person i helt rätt – eller fel – tidpunkt.

Ronnie Sandahl har helt enkelt skapat en film som tål att tänkas på och en film som bjöd på en sexscen så äkta att en lomhörd pensionärstant i främre delen av salongen utbrast: JAHADU GUNNAR! NU KÄNNER JAG ATT DU VAKNAR MINSANN!

Publicerat

LIMBO

Trinidad. Paradiset. Sol och värme. Så långt från både norsk och svensk vardag som man kan komma. Två män, två ingenjörer, jobbar på ön och deras fruar finns på plats.

Jo (Henrik Rafaelsen) är gift med Sonia (Line Verndal) och hon har precis kommit dit med parets barn då hennes mamma fick ett slaganfall lagom när hon skulle ha åkt för ett halvår sedan och hon valde att stanna kvar hemma. Daniel (Bryan Brown) är gift med Charlotte (Lena Endre) och dom är vana att kuska runt världen. Där Daniel jobbar där lägger dom hatten, hon utan att ifrågasätta. Jag antar att han tjänar bra och hon mest går hemma och glassar, det brukar vara en förutsättning i dom här lägena.

Om gårdagens film handlar om relationstrubbel modell ytliga Hollywood då är det här det här ren och skär Bergmansk ångest. Line Verndals Sonia är psykisk instabilitet personifierad och sällan har jag sett nerverna utanpå kroppen på en skådespelerska på liknande sätt. Jag mår fysiskt illa bitvis och detta trots att historien egentligen är en rätt enkel – men jobbig – bagatell. Ingen av dom andra skådespelarna får mig att reagera alls, vilket jag tycker är både synd och konstigt då jag normalt sett gillar dom alla tre.

Det är en konst att hålla ihop ett äktenskap och visst ingår det att göra vissa uppoffringar och att gå ”halva vägen var”. Det gäller bara att komma på var halva vägen är och att komma ihåg att faktiskt mötas där. Limbo handlar om fyra vuxna människor som kanske missat både andemeningen, kartan och kompassen i den förra meningen. Livet borde vara alldeles för kort för att sno in sig i lögner och behandla andra som skit, i alla fall dom man säger sig älska.

Tänker du gå och se Limbo för att få en skön stund i en biofåtölj och liksom blåsa bort en grå vardag, tänk om och tänk om ordentligt. Att se Limbo är ett känslomässigt heltidsarbete, inte dåligt på något vis men mer tärande än närande. Men att se Line Verndal in action är värt hela biobiljetten.

 

 

Filmen har biopremiär på fredag.