Etikett: Henry Cavill

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – FALLOUT

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del ”darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

Publicerat

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

Publicerat

THE MAN FROM U.N.C.L.E

Två aurabefriade manliga skådespelare och en svenska som just nu erövrar världen i en film som baseras på en TV-serie från 60-talet som knappt någon har koll på och som dessutom är regisserad av en grymt överskattad man.

Det var premisserna som gällde i min hjärna när jag valde The Man from U.N.C.L.E som månadens filmspanarfilm. Hade det funnits något annat och bättre alternativ hade jag antagligen valt det men just denna vecka kändes lite skral sett till biopremiärer, denna sommarblockbuster fick helt enkelt ”duga”.

Och ja, den visade sig duga ganska bra, i alla fall jämfört med dom låga förväntningarna jag hade. Sladdar man in på biografen efter att precis ha avslutat en 58-timmars arbetsvecka får man vara glad om man lyckas hålla sig vaken och *kors i taket och ta i trä* jag var inte i närheten av att slumra till en endaste gång. Så cred till filmen för det! Samtidigt….jag kan inte med all vilja i världen säga att det är en BRA film, men den är tillräckligt bra och underhållande nog för att ändå kännas….godkänd.

Jag vet att jag är snäll nu och att flera i mitt biosällskap hade svårt att se något försonande alls i filmen MEN jag tänkte ge mig på att lista filmens plus. Alla minus struntar jag i just nu, det finns alldeles för många.

+ Henry Cavill, aka Stålmannen, aka prins Carl-Philip (i vissa vinklar) visade sig klara biffen betydligt bättre än jag hade trott. Han lyckas få sin Napoleon Solo att bli en trovärdig överklass-spion med både utseende-manér-och-uttalsmässiga likheter med Roger Moore.

+ Armie Hammer som KGB-agenten Illya är till en början blek och skrattretande underlig i första scenen….Stoppa en bil med fötterna? Tror han att han är superhjälte? Eller terminator? Men han växer in i rollen/filmen och framförallt lyckas han frammana nån tom av liv – glimt(!!) – i ögonen, vilket jag trodde var en omöjlighet. Samspelet mellan honom och Cavill funkar över förväntan och alla känslor han har åt höger och vänster (som han tvingas lägga locket på) visar han med sköna små uttryck.

+ Alicia Vikander, vilken hjältinna! Manuset till hennes rollfigur Gaby är grundare än regnvatten på byggplyfa, hon har fan INGET att jobba med annat än tidstypiska kläder och accessoarer men jag tycker hon klarar sig bra. Hon är jättebra i hela första scenen inklusive biljakten i Berlin och i dansscenen känns hon skönt avslappnad. Dock känns det som att hon försvinner under sista tredjedelen av filmen och det är riktigt synd.

+ Det är ett plus att filmen faktiskt har en regissör MEN det är synd att det är Guy Ritchie. Okej, det blir lite minusskriverier i alla fall märker jag. Jag tror nämligen att någon annan än Ritchie på ett bättre sätt hade kunnat få ihop dessa efter varandra staplade coola scener till en helhet, för det är DET som är filmens stora minus. Det känns inte som en solid film, det känns som ett intro till en franschise (som kanske inte blir av) eller som en lång pilot till en TV-serie.

Men jag ska inte in där och gröta, jag ska torrt och enkelt konstatera att filmen funkade – för mig – som underhållning för stunden, helt utan motvind och tuggmotstånd. Ljummet vatten, mellanmjölk, kalla det vad du vill men jag har sett tusentals filmer som är sämre än denna och betyget kan därför bara bli en trea även om den är vääääldigt svag.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på namnen så får du se.

Sofia
Jojje
Henke
Carl
Fredrik

Publicerat

MAN OF STEEL

Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.

I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.”

Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.

Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.

Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.

Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.

Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.

Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.

Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.

[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]
Publicerat

BLOOD CREEK

Efter att ha tagit fram sticksågen och gnott Joel Schumacher på smalbenet med min recension av Trespass och efter att jag idogt försöker arbeta mig igenom min favvo Michael Fassbenders filmiska yrkesliv har turen nu kommit till en knasig kombo av dessa tu.

Blood Creek med Fassbender i huvudrollen och Schumacher i regissörsstolen kan bli precis vad som helst, jag menar VAD SOM HELST. Jag har inga förväntningar, hjärnan är i stort sett helt tom på tankar när jag stoppar skivan i spelaren och som omväxling är det rätt skönt.

Hitler och tyskarna trodde tydligen på 30-talet att texten på runstenar var facit till evigt liv. Tyskarna trodde också att det var dom som upptäckte Amerika och att det fanns runstenar gömda och glömda nånstans i Oregon som på nåt sätt skulle letas upp.

Tysken Richard Wirth (Fassbender) besöker en familj på den amerikanska landsbygden som han (och den tyska staten) VET har grävt upp en runsten. Hur denna information nått Berlin har jag däremot ingen aaaning om. Wirth åker i alla fall dit, bor hos familjen och beter sig allmänt jävligt underligt. Runstenen visar sig vara en del av källargrunden och hittas enkelt. Wirth blir polare med familjens unga dotter och börjar dricka blod.

Sen har Evans (Henry Cavill) bror, den rättrådige och modige Irak-krigaren Victor (Dominic Purcell) försvunnit vid en sjö när bröderna fiskade tillsammans. Pappan sitter i rullstol, använder syrgastub och är arg. Evan jobbar som ambulanspersonal och väldigt mycket övertid. Evan drömmer om Victor på nätterna och mitt i en dröm dyker Victor upp som nån smutsig Jesusfigur i otvättat hår och med piskrapp på ryggen. Han vill ha hjälp att hämnas men på vad vet inte Evan. Kanske på en monsternazist som heter Wirth och dricker blod?

Rörigt? Ja.

Sevärt? Inte alls.

Oklar handling? Ja, nåt så in i helvete!

Hur klarar sig Michael Fassbender då? Förutom att han givetvis dör så är han inte så vidare värst snygg i vit plastmask. Prova att dra en kirurghandske över ansiktet och måla ett extraöga i pannan, inte ens en snygging som Fassbender fixar den biffen.