Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo. Ingen skulle känna igen dom på stan men alla, ALLA, har hört deras musik.
Har du inte bott under en sten eller i en källare av Fritzltyp dom senaste tjugo åren så är det jag precis skrev dagens sanning. Du kan inte ha undgått att höra dessa två mäns skapande under bandnamnet Daft Punk. Oftast iklädda hjälmar och andra ut-eller-uppklädningskläder på scen och i videos. Hemliga herrar det här. Och genier i sin genre, ja banne mig, genier!
När jag fick reda på att en dokumentär om bandet fanns på Netflix ilade jag hem efter jobbet och fullkomligt voltade ner i soffan med tungan hängande ut genom mungipan. Andfådd som fan. Upprymd. Förväntansfull.
I filmen får vi följa Daft Punk från dom första stegen i början av 90-talet när gruppen hette Darlin´och var tämligen okända till 2014 när dom fick en Grammy för Årets album, fullständigt magnifika ”Random Access Memories”.
Det är klart jag var nöjd där i soffhörnet. Njutande nöjd. 85 minuter bra musik på jätte-TV:n. Som dokumentär är den kanske inte direkt Janne Josefsson-grävande men what the heck, vem behöver det om gruppen som skrev filmmusiken till 2010-års bästa film?
