En hemlis är inte längre en hemlis om det hemliga skrivs ut på Twitter, oavsett om tanken från början var att det skulle vara just…hemligt. På samma sätt tappar en dokumentär sin mening när det visar sig att grundhistorien är hittipå. För kan en dokumentär verkligen vara påhittad? Hur mycket får man förvanska sanningen för att få till en spännande story? I en spelfilm hur mycket som helst, i en dokumentär inte mycket alls. Tycker jag.
När man började se Joaquin Phoenix dyka upp i allehanda media i yvigt helskägg, solglasögon och yrandes om att han skulle sluta med skådespeleriet för att istället satsa på en karriär som rappare så satte man – såklart – kaffet i vrångstrupen. När det sen gick upp för mig och resten av världen att det var just den reaktionen som var meningen med Joaquins skägg och utspel då kände åtminstone jag mig aningens lurad. Va fan liksom. Nästa tanke var vilken grej. Så jävla smart. Alla gick ju på det!
Joaquin Phoenix har kommit på grundidén tillsammans med filmens regissör Casey Affleck som även är Phoenix svåger och för mig känns detta som produkten av det som kanske kan kallas överkonsumtion av eggnog. En julmiddag som gick bananas helt enkelt. ”Faaaan Casey, va ska vi göööööra med våra liv, fan folk är dumma i huvvet, ska vi inte bara ta och lura hela byket, lura hela vääääärlden, skratta åt dom i mjugg?”.
Och det är väl DÄR skon klämmer för mig. Jag tittar på filmen och tänker på att dom ljuger. Ja, det var väl det. Alla scener i filmen som skulle klassas som kittlande, utlämnande, pinsamma, tragiska blir….ingenting. Det är ju bara på skoj. Fan vad jag retar mig känner jag, dumt kanske, eventuellt även onödigt, filmen är ändå sevärd på nåt vis och detta tack vare Joaquin Phoenix som såklart är svinbra på att spela sig själv. Lyckas man se filmen mer som ett experiment än nånting annat så kan en trean i betyg kännas snålt men jag tycker det räcker. Irritationsnivån i huvudet är nämligen rätt hög. En trea duger. Tjoffar upp betyget nu innan jag ångrar mig. Tjoff.
