Nästan lika bra som Rocky IV
En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.
Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.
Finns att se på Viaplay.
”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.
Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.
Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?
Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?
Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.
Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.
Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.
Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.
Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.
När Kumail (Kumail Nanjiani) träffar rätt tjej DÅ vet han det. Han vet också att alla kvinnor hans pakistanska föräldrar har försökt tota ihop honom med, för att förhoppningsvis uppmuntra ett framtida bröllop, har varit helt fel. Han vill bestämma själv, precis som att han vill bestämma om han ska be eller inte. Så när familjen tror att han knäböjer på en bönematta i källaren så spelar han spel på mobilen.
Kumail vill inte heller bli advokat eller något annat ”fint” som föräldrarna hoppats, han vill bli ståuppare och det är från en stand-up-scen han ser Emily (Zoe Kazan) första gången. Han upplever att hon häcklar honom. Hon tycker inte alls så. Men hon följer med hem till hans uppblåsbara madrass och en mysig natt följer. Hon har dock inte tid för en riktig pojkvän och han säger detsamma och fortsätter köra sin Uber men dom ses igen och faktiskt även igen. Och sen händer nåt. Emily blir väldigt väldigt sjuk och hamnar i koma.
The Big Sick är något så ovanligt som en based on a true story som faktiskt ÄR helt igenom sann. Filmens Kumail ÄR skådespelaren Kumail och Kumails kärlek i verkliga livet heter Emily och det som hänt dom och deras familjer är sanna episoder från livet nedskrivna som ett filmmanus av Kumail himself och hans fru Emily V. Gordon.
Jag tycker så JÄTTEMYCKET om den här filmen! Den är varm och charmig och jobbig och rolig och mysig och så jävla GENUIN! Fan vad fin den är!! Se den och se den igen och följ Kumail Nanjianis resa som ståuppare. I filmen drömmer han om att hosta Saturday Night Live och nu har till och med DET blivit sant. 14 oktober gjorde han det! Finns det nåt mer fantastiskt är drömmar som slår in?
A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.
AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.
På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.
Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.
Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.
Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).
Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.
För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.
Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!
Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.
Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.
5. Jag gillar action – not words!
Bland det bästa jag vet är människor som inte bara snackar om allt dom vill göra utan som verkligen GÖR. Därför blir jag glad när jag ibland får mejl från unga filmare som ber mig titta på deras filmer och skriva om den på bloggen. Viking Almquist är en sådan filmare. Han har gjort ”ultralågbudgetskräckfilmen” Evil Easter 3: The Final Easter som finns att se på youtube (<— klicka på länken). Jag har sett den. Snyggt jobbat att genomföra projektet Viking!
.
.
.
4. Hej då Jason, hej Roger och Martin!
Nu är fredagstemat med killen i hockeymask slut och det känns lite tomt tycker jag. Därför kör jag igång ett nytt tema, ett litet minitema med start ikväll. Fyra fredagkvällar, fyra filmer i samma franschise, fyra välkända filmer med två superhajpade poliser i huvudrollerna. Inte riktigt lika läskigt som Fredagen den 13:e men kanske aningens högre medelbetyg. Kanske.
.
.
.
3. Projektet som gäckar mig 
2014 kommer filmen som ännu så länge går under namnet ”Untitled Terrence Malick Projekt”. Själv tycker jag det vore rätt tufft om det visade sig vara den riktiga titeln. Men det som gör att detta projekt upptar en del av min tankeverksamhet är kombinationen av min Malick-aversion (den rätt aggressiva sådana) och filmens line-up. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Val Kilmer, Holly Hunter och Benicio Del Toro. Vad jag än tror att jag vet att jag kommer tycka om filmen (eller inte tycka) så kan jag rimligtvis inte strunta i att se filmen. Det vore banne mig tjänstefel.
.
.
.
2. Har du Movie Pop-appen?
Inte? Skaffa den. Ett riktigt kul och nördigt filmklippsspel. Det går att leta upp mig där om du vill få dig en match. Sök på mitt namn och lägg till lino.
.
.
.
1. 24h film
Filmbloggaren Plox fick en idé om att köra igång ett filmmaraton med sig själv som han kallade 24h film. Vi andra kunde följa hans framfart genom filmhögarna på twitter och vi försökte hejja på honom så gott det gick. Hans maraton sådde ett frö hos mig att försöka göra detsamma under nästa ledighet och nu är den här. Jag är ledig ett par dagar till och har för avsikt att genomföra ett liknande maraton själv. Och med tanke på vad jag skrev på punkt 5 här ovan så gillar jag inte att bara tänka, jag gillar att göra. Så det kommer bli av!
Julafton är över för den här gången. Nu är det juldagen, mellandagen, dagen då folk vallfärdar till biograferna för att se Sune och hans pappa göra knasigheter och en hundraåring som klättrar ut genom ett fönster ut på äventyr. Kanske vill du inte göra nånting alls idag, inget mer än att titta på film, äta rester och det undre lagret i Aladdin-asken?
Här är ett filmtips från mig till dig, regisserat av Jodie Foster med Robert Downey Jr, Anne Bancroft, Holly Hunter, Dylan McDermott, Claire Danes, David Strathairn och Steve Guttenberg. God fortsättning på julhelgen!
.
Sandra (Elpidia Carrillo) har suttit i fängelse i över fyra månader när hon äntligen ska få träffa sin lilla dotter. I ett snabbköp möter den höggravida Diana (Robin Wright Penn) sin ungdoms stora kärlek och det river upp känslor hon inte riktigt var beredd på.
Holly (LisaGay Hamilton) har ett komplicerat förhållande till sin styvfar och försöker komma över det. Sonia (Holly Hunter) är sambo med en kantig man hon tror sig känna men chockas när han berättar en hemlighet.
Tonåriga Samantha (Amanda Seyfried) lever i en icke-fungerande familj och fungerar som nån obetald medlare mellan sina föräldrar. Lorna (Amy Brenneman) ska på begravning men hamnar i en konstig situatuion med sitt döve ex. Ruth (Sissy Spacek) planerar en otrohet i ett motellrum, Camille (Kathy Baker) är arg på livet och ska opereras mot sin vilja och Maggie (Glen Close) besöker en kyrkogård tillsammans med lilla Maria.
Nio liv. Nio kvinnor. Nio nedslag i en verklighet som skulle kunna vara din, min eller vår. Det handlar om det som kanske anses vara ”inget speciellt” men som är det mest speciella av allt: ögonblick i livet som gör skillnad, på ett eller annat sätt. Vi växer av alla erfarenheter och även små nedslag i andras liv kan hjälpa en själv framåt. Och ibland kanske inte bara framåt utan up-up-and-awaaaaaay.
Superfin film. Jag tycker om den jättemycket.
Tidigare idag presenterade jag listan över manliga skådespelare jag gärna undviker på film och nu är det tjejernas tur.
Precis som när det gäller snubbarna har jag verkligen försökt lyfta fram åtminstone EN rollprestation som känns acceptabel men i vissa fall är det svårt att hitta nån. Nu när jag gjort klart listan ser jag en röd tråd i alla dom fjorton skådespelare jag gärna skippar, en tråd jag anat men som nu med facit i hand lyser väldigt tydligt för mig. Ser du den?
7. Kiera KnightleyVissa säger att hon är ”underskön”, det vackraste som finns och vad alla män vill ha. Själv känner jag att om Kiera Knightley är den kvinnan alla män vill ha då vill jag inte ha män.
Det underliga med Kiera Knightley är att när det blir diskussioner om henne så är det enbart utseendet det fokuseras kring, inte det faktum att hon är en usel skådespelerska. Kom igen, vad kan hon? Skjuta fram underkäken, blinka med rådjursögonen och inte stänga munnen. Hmmm. Fokus på utseendet var det ja. Jag är precis likadan. Jag är inte ett dugg bättre än alla andra.
Den film jag sett som jag haft minst problem med henne i är Never let me go och det är tack vare Carey Mulligan.
6. Holly HunterNär jag var femton år och såg Arizona Junior stängde jag av videon efter halva filmen för jag klarade inte av Holly Hunters sätt att prata. Tjugofem år senare känner jag precis samma sak. Det är nåt med käkarna, att hon smackar när hon pratar, det låter otäckt, jag får rysningar och jag vill inte vara med.
Som av en händelse är min största och enda favoritfilm med henne en film där hon inte säger ett pip: Pianot.
5. Kristen StewartJahapp, nu dyker den andra Twilightmänniskan upp på en lista idag.
Kristen Stewart är en skådespelare som jag önskar att jag kunde gilla mer. Okej, hon har rätt dålig smak vad gäller killar men det känns orättvist att anklaga henne för en sån trivial sak, dessutom ska man inte kasta spjut i glashus. Men hon känns tuff på nåt vis och det gillar jag men jag vill helst inte se henne om jag kan undvika det.
När jag googlade för att hitta bilder på henne slogs jag av en grej: på dom flesta fotona håller hon igen munnen. Det är obegripligt! Jättekonstigt! Jag fattar ingenting. Det är just den grejen som är så svinjobbig när jag ser henne på film, hon har ETT uttryckssätt och det innefattar en svagt öppen mun.
Jag har aldrig sett henne så bra som i The Runaways (där hon spelar Joan Jett) men jag vet inte om det säger nåt egentligen. Vad har jag att jämföra med? Twilight och Snowhite and the huntsmen? Jo, Adventureland, där funkade hon faktiskt.
4. Katherine HepburnNejmenneeeej. Hädar jag nu igen? Ikonen Katherine Hepburn så högt som på en fjärdeplats. Jo, så är det och hon kunde ha varit ännu högre upp om det inte varit huggsexa om platserna. Jag har hittills inte sett Katherine Hepburn bra i en enda roll och jag har hittills bara sett henne dra ner okej filmer i dyn.
Jag väljer mer än gärna bort filmer med henne i rollistan, dom jag ändå ser får jag stålsätta mig inför och verkligen jobba med tålamod och soff-tourettes för jag tycker inte hon är en duktig skådespelerska. Om jag nu ändå måste tänka ut en film där hon gör ett sevärt intryck så får det bli Love affair där hon har en mikroskopisk roll som ändå är för stor.
3. Rosie PerezNu kommer vi in på upploppsrakan och hade det här varit Vasaloppet så hade Rosie Perez skidat som en påtänd iller med snabba snabba stavtag och samtidigt försökt psyka sina medtävlare med sitt ettriga latinoamerikanska uttal.
I min värld har hon en välförtjänt tredjeplats och det är väldigt förvånande att denna kvinna år efter år får roller, att hon har en plats i filmbranschen, att nån orkar se eländet – och framförallt lyssna. Tänk dig tanken att du sitter bredvid henne i tunnelbanan/tåget/bussen, du är trött, hungrig, skorna är blöta, du vill hem till Uppdrag Granskning (av nån anledning jag inte känner till) och du hör henne prata i mobilen. Oavbrutet pratar hon. Om allt. Högt, gällt och ingående. Jag känner att jag blir tokig nästan bara av att skriva det.
När jag försöker tänka positiva tankar och plussa henne i en film så pratar den där lilla jävulen på axeln med mig. Han väser ”gör det inte, skriv att det inte går” och han har rätt den lille fan.
2. Renée ZellwegerUnder några veckor i december 2010 pågick ett ganska intensivt mejlande mellan mig och Jojjenito. Vi diskuterade en hel del om denna kvinnas varande och icke i filmvärlden, en diskussion som så småningom mynnade ut i ett blogginlägg.
Jag tror att Renée Zellweger har en del bra egenskaper, sånt som andra gillar. Hon har varit ihop med Jim Carrey, Bradley Cooper och George Clooney så ”nåt” av värde för snygga män har hon i alla fall. Men vad? Ingenting som syns på vita duken i alla fall.
I mina ögon är Renée Zellweger inte en bättre skådis än jag var i första klass när jag spelade Klockan i en pjäs ingen mänska förstod. Hon är så överreklamerad, överskattad och överbetald (kunde jag fler ord med prefixen ”över” så skulle jag dra dom nu) att jag häpnar. Går det inte att ålägga yrkesförbud i filmbranschen? Hantverkare kan ju få det och vad pajjar dom? Rör?
1. Joan CusackNancy och Dick Cusack, jag är ledsen men era barn fixade vinst varje gång idag. Två förstaplatser, jag vet inte om det nånsin hänt i filmsammanhang förut? Har två syskon vunnit Oscars samma år? Två Razzies? Två filmisar i ett lottstånd på Lake Winnepesaukah Amusement Park?
Joan är lika given etta på den här listan som lillebror John var på den andra tidigare idag. Hon kanske inte är den sämsta skådespelerskan i världen men hon är lätt den kvinnliga skådis som jag helst av allt skippar – om jag kan. Nu har hon en osviklig förmåga att få/bli erbjuden roller i på tok för bra filmer så det är inte alltid jag kan slippa henne, ibland måste jag helt enkelt försöka härda ut.
Den filmroll som retar mig minst är den som Tom Arnolds fru Gail i Nio månader, fast retar mig det gör jag. Hon har samma dimension på tungan som sin bror och den är svårgömd.
Nä, usch, nu har det varit för mycket negativ fokus här. Nu ska det bli kul att göra klart listorna tills imorgon då det blir hundra procent kärlek här på bloggen. Då blir det favoriter, högvis av härliga favoriter.
Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.
Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.
Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.
Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.
Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.
Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?
Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!
1993:
2012:
Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.
Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.
Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.
Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.
Ända tills nu.
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.
Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.
154 minuter senare.
Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb. Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.
Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.
Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.
Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.
Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.
1993:
2012:
Det finns en hel del olika affischer till den här filmen men bara en som verkligen symboliserar min känsla av den – nämligen den här.
Blood Simple är en simpel historia men den är simpel i betydelsen enkel, inte banal. Gift kvinna är trött på make. Gift kvinna vänstrar med man anställd av den äkta mannen. Älskaren vill hjälpa till. Älskaren vill se den gifta kvinnan lycklig och ogift. Den äkta mannen misstänker att frun är otrogen och anlitar en privatdetektiv. Den äkta mannen vill se älskaren död. Älskaren vill se den äkta mannen död. Privatdetektiven till också se den äkta mannen död. Samtidigt snurrar takfläkten oavbrutet.
Blood Simple är bröderna Coens första långfilm och det är en imponerande debut måste jag säga. Fotot är snyggt, pianoslingan som finns i bakgrunden filmen igenom är jättefin och det finns en del scener som kommer sätta sig i mitt filmminne för alltid (däribland en som innehåller en åker, en bil, en spade och två män).
Frances McDormand spelar den gifta kvinnan Abby och hon har alltså funnits som en röd tråd genom hela Coenbrödernas filmhistoria. Hon gifte sig med Joel Coen 1984, samma år som den här filmen kom och tio år senare adopterade dom sonen Pedro från Paraguay.
John Getz spelar älskaren Ray och som jag ser det är han det svagaste kortet i filmen. Tyärr är han också med mest i bild. Dan Hedaya är den äkte mannen Marty och det är verkligen ingen lätt roll att spela. Han måste ha haft ångest under många inspelningsdagar (och nej jag förklarar inte varför, det vore att spoila för mycket men har du sett filmen förstår du säkert vad jag menar).
Jag gillade känslan med Blood Simple, jag gillade skådespelarna men jag tycker storyn är aningens för lövtunn för att betyget ska skjuta i höjden. Men en superstark trea är det. Suuuuperstark.
Här finns filmen.
Kriminalpsykologen och föredragshållaren Helen Hudson (Sigourney Weaver) vet inte bara allt om seriemördare, hon har också en av filmhistoriens häftigaste boenden. Hon bor precis vid San Fransiscos vattenlinje med motordrivna persienner för fönstren.
Helen är en rätt eländig människa egentligen. Framgångsrik inom sitt yrke, snygg och proper men totalt kaiko i skallen efter en attack då hon själv riskerade att bli mördad så nu lever hon ensam och isolerad, fullproppad med fobier, rädd för allt.
När så en seriemördare börjar härja i staden kontaktas Hudson av polisinspektör M.J. Monahan (Holly Hunter) och kollegan Ruben Goetz (Dermot Mulroney) och det är ungefär allt man behöver veta innan man hyr denna film och ser den första gången. För se Copycat, det bör man göra.
Som psykologisk thriller är denna film ett lysande exempel. Som kvinnor-kan-visst-film funkar den också, även för mig som avskyr Holly Hunter och hennes Brad Pitt-käkar och klafsiga sätt att prata.
Det är spännande, det är snyggt som fan, det är ett intelligent manus och det är en film som gör sig mer än väl en ledig sommarkväll framför TV:n. Att Weavers balla hus faktiskt inte existerade i verkligheten när jag en sommar sprang omkring längs vattnet i San Fransisco och letade efter mina drömmars hus, det är en helt annan femma.
