Jag kan vara ganska envis ibland. Jag kan säkert även uppfattas som tjatig när jag vill få fram till mina vänner och bekanta hur TOKBRAAAA vissa filmer är och hur dom MÅSTE se dessa filmer.
När det gäller Holy Motors gäller det att vara smartare än så om jag ska lyckas få någon att se filmen för trots att min recension vittnar om att jag tycker det är en betygsmässigt bra film och att den fick en plats på listan av 2012-års bästa filmer så är det väldans enkelt att läsa mellan raderna. Jag tycker det är en helt WACKO film. Jag fattar INGENTING av den. Trots detta – eller på grund av – släpper den inte. Jag tänker mycket på den och jag har velat se om den sen jag såg den på bio.
Jag kom på idén med att försöka göra ett filmtittarexperiment och bjöd in några vänner med olika filmtittarvanor för vin, snacks och för att gemensamt se filmen och försöka klura ut vad som rörde sig i regissören och manusförfattaren Leos Carax huvud. Hur det gick? Häng med får du se men innan du läser vidare varnar jag å det brutalaste för ***spoilers***.
”Hade det här gått på TV hade jag slagit om för länge sedan”.
3:05 har gått av filmen och C ser helt förskräckt ut. Hen har alltså redan ledsnat. Jag får lätt panik. ”Vadå hund? Var det inte en bebis nyss? Vad ääär det här?” Vi har som sagt inte kommit längre än till filmens intro, till scenen på biografen. Jag minns hur totalt obegriplig början kändes när jag såg filmen på bio och det är inte ett dugg bättre nu. Jag försöker trösta både L och C med att det tog låååång tid för mig innan jag kom in i filmen alls men dom ser skeptiska ut båda två. Jag häller upp vin.
5:05 in i filmen går Monsieur Oscar till jobbet och jag hör kvällens första gäsp ungefär samtidigt som Oscar svidar om i bilen och transformeras till tiggargumma. ”Det känns inte som en spelfilm”, säger L, ”det är inte så tillrättalagt. Jag får mer en känsla av att det är en dokumentär”. C håller med och jag skriver.
När Oscar byter om och blir en motion-capture-man kommer kvällens första skratt. När han sedan ska identifiera sig medelst näshår blir skratten hjärtligare. ”Undrar hur många näsor den där varit i?”, säger L.
C å andra sidan är inte alls lika lättflirtad. ”Vad är det här för meningslösa uppdrag? Är det inte Let´s Dance nu? Det börjar liksom locka.” Oscar fortsätter hoppa och skutta och motion-cature-ligga med den kvinnliga motspelerskan. När vi får se hur deras dans blir i verklig animerad film vaknar C och utbrister i ett ”Det där var lite överraskande!” och blinkar knappt.
När Oscar byter om och blir den där rödhåriga varelsen som äter blommor tinar både C och L upp en smula. Han känns igen från bilder dom sett och dom känns båda lite varma i kläderna och är så redo dom kan bli för att stifta bekantskap med Leos Carax kanske mest flippade karaktär. När han knallar omkring på kyrkogården och det står Visitez mon site och Visit my website på gravstenarna säger C: ”Är det nån som varit inne på dom där websajterna?” Då såg jag det som jag inte uppfattade när jag såg filmen på bio, jag såg webadresserna. Riktiga adresser. Det där var spännande och måste kollas upp men först ska vi se klart filmen.
Den grönklädda figuren ger upphov till många funderingar. Att han klär på den vackra modellen (Eva Mendes) istället för att förgripa sig på henne, vilken är den solklara känsla vi alla har när han ber ner henne till sin grotta. Klart att nån som ser så läskig ut som han också måste vara ond. Logiskt tänkande liksom. Men så är han inte det, inte alls. Han biter av en fotoassistent fingrarna för att hon sätter kaninöron (”) runt ordet human. Varför skulle han inte kunna var mänsklig bara för att han glömt att klippa naglarna och har kraftig starr i höger öga? Vad är inhumant med honom? Att han ser knäpp ut? Är det tillräckligt? Vad vill Carax säga – egentligen?
Oscar är färdig som rödhårigt troll och byter karaktär till att bli en pappa som hämtar sin unga dotter från en fest. Det här visar sig bli en jobbig stund. Både L och C tar illa vid sig av hur pappan beter sig och båda får känslan av att det här är ”den riktige” Oscar och dottern då hans riktiga barn. Mellanakten med det dragspelande gänget känns precis lika befriande som det gjorde på bio. Ett par minuter av ren luft mitt i detta gytter av knepigheter. Skönt. Vi blev alla glada och det var näääästan så jag kunde ana viljan till handklapp ett tag där.
Vi tar oss igenom Theo som mördar Alex (eller tvärtom), Oscar med rånarluvan som ser ut som en del av Spider-mans utstyrsel och den gamle mannen som är på väg mot sista vilan i sin säng. Filmen går ner i tempo och blir tung. ”Det jobbigaste hittills är egentligen den lilla flickan”, sa L. ”Han var ju hennes pappa och han var ju bara elak”. Den gamle mannen lägger sig i sängen bredvid en stor svart hund. ”Det där såg ju ganska skönt ut efter en lång dag. Men vem ÄR han?”. C tittar liksom vädjande på mig, som om jag ensam förväntas lösa gåtan. ”Jag har ingen aning”, sa jag. ”Det är ju därför ni är här. ”
När Oscar närmar sig hotellet för träffen med Kylie Minogue ser C i det närmaste lycklig ut. ”Dom har jobbat på en teater tillsammans och nu ska teatern…..NÄHÄ. Fan, det sprack direkt! Vadå? Ska hon sjunga nu också?”. Och ja, så är verkligen hela filmen. Man tror att man har koll, att man ser nån form av framförhållning och/eller baktanke men precis när tanken lagt sig och känns vettig så – nä. Ingenting är som man trodde. Allt är upp och ner. L ser fundersam ut, hen är tillbaka vid scenen med pappan och dottern. ”Jag tänker att han inte var den han var i början heller. Kan han vara pappa till den lilla flickan kan han ju ha spelat pappa till barnen i början också.”
Oscar ska göra sitt sista uppdrag och chauffören Céline släpper av honom utanför ett fyrkantigt kedjehusområde. Han går in till sin fru och dotter och när kameran zoomar in dessa sätter C pepparsalamin i halsen. ”Vad jag än hade väntat mig så inte faaan var det det där….”
Filmen tar sig i sakta mak fram till slutet och när eftertexterna rullar betraktar jag mina vänner. Chauffören Céline har precis släppt ut håret och satt på sig sin mintgröna plastpryl för ansiktet och hon ser ut som Helena Seger med svindyr ansiktsmask av avocado. C och L ser ut som fågelholkar och jag har svårt att tyda om dom är upprörda, sura eller bara frågetecken. ”Det är mycket varför hela tiden. Heliga bilar? Varför är dom heliga? Jag fattar fan INGENTING.”
Vi tar en liten paus och bestämmer oss för att spola tillbaka filmen till kyrkogårdsscenen och undersöka webadresserna närmare. På första gravstenen står det www.vogan.fr vilken gav oss en liten ledtråd (klicka på länken). På den andra stod det www.tobeornottobe.com, men där kammade vi noll. På den tredje stod det www.destouches.fr – nycklar på franska – men inte heller den adressen är i bruk. Den fjärde och sista stenen med text är www.lapeausurleos.com – La peau sur Leos, Leos hud – och här är det kanske regissören Leos Carax som tänkt till – igen. Fan. Vi känner alla tre att vi blir smått knäppa av att inte kunna lägga ihop alla dessa nycklar och lösa mysteriet vad Holy Motors egentligen handlar om. Det känns som att filmen kanske är superenkel att förstå, att det är vi som gör den svårare än vad den är, att vi lägger in en massa analyser som inte finns.
Dom människor Oscar träffar på är mestadels såna som hade samma uppgift som han själv. Alla spelar en massa roller och har en massa olika sidor inuti. Oscar var alla människor överallt. Han var beskådad, övervakad, det pratades om att kamerorna inte var lika stora som förr, att vi är kontrollerade, söker bekräftelse, vill synas – hela tiden. Kanske är filmen en Big Brother The Carax Way? Kanske vill den berätta hur verkligheten blir när vi ständigt bär våra masker, att vi sällan släpper sargen och ”bara” är oss själva utan att fläka ut vårt liv på sociala medier och utan att låta andra komma oss för nära?
Jag vet inte. L och C vet inte heller. Experimentet var intressant och även om vi inte lyckades lösa pusslet så hade vi en mysig kväll med en VÄLDIGT sevärd film.
L´s betyg:
C´s betyg (efter att ha sett klart filmen):
C´s betyg (efter att vi diskuterat filmen klart):
Jag (efter att ha sett den andra gången, ännu lite närmare en femma än förra gången):
