Etikett: homosexualitet

Atefeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Tillsammans utforskar dom Teherans regimkritiska undergroundkultur, dom röker, taggar betongväggar, dansar, dricker sprit och som grädde på moset så ligger dom, dock inte med vem som helst utan med varandra.

Att vara lesbisk i Iran ses inte med blida ögon av samhället och när Atefehs bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer tillbaka hem efter en tid på  drogavvänjningsklinik har han lierat sig med moralpolisen. Han sätter upp bevakningskameror i husets samtliga rum och det tar inte lång tid innan han kommer på systern och Shireen.

Givetvis förkastar han systers sexualitet och syskonen som förr stod varandra så nära har numera Marianergraven mellan sig.  Atefeh har alltså inte bara hela den moralpredikande staten som fiende utan även sin bror och homosexualitet kan leda till långvariga fängelsestraff för den påkomne. Det vet tjejerna och det vet Mehran och som det mans-as till snubbe han är så utnyttjar han såklart situationen till sin egen fördel.

Jag tycker att Förbjuden kärlek är mer en viktig film än en bra. Vad jag förstår så har regissören Maryam Keshavarz inte någon användning för sitt iranska pass längre då hon inte är välkommen tillbaka till landet. Filmen är inspelad i Beirut, producerad med till stora delar amerikanska pengar och samtliga huvudrollsinnehavare har dubbla medborgarskap. Bara den vetskapen gör att jag måste se filmen, att  jag måste skriva om den och att jag hoppas att många får upp ögonen för den. Det är 2011 nu, snart 2012 och det här är verklighet för ett helt folk. Det är nutid, det är lätt att tro att det går mammutar på Teherans gator och att det vi kallar fossiler är deras middagsmat men det gör det inte och så är det inte och då blir jag rädd på riktigt.

Att säga att Förbjuden kärlek är den iranska varianten på Fucking Åmål är att göra det lätt för sig. Även om Agnes och Elin hade ett helvete så riskerade dom inte sina liv genom sin kärlek. Shireen och Atefeh gör det.

Vad är det då som gör att jag inte tycker att filmen är jättebra? För det första känns Atafeh och Shireen alldeles för snygga. Det är ju en skitdum grej att hänga upp sig på, jag vet, men dom är liksom snygga på ett sätt som gör att mina tankar dras till gnussande barbiedockor och det gör att förälskekänslorna inte går igenom bioduken. Det blir ganska ytligt och kallt istället för passionerat och mänskligt. För det andra så hade jag väntat mig lite mer av nu-öppnar-sig-helvetes-portar. Jag satt och väntade på riktigt vidriga scener, kanske något dödsfall eller misär men det enda som kom var sedvanliga övergrepp.

Jag blir så trött. Va fan liksom. Män har i alla tider våldtagit kvinnor för att dom kan, för att visa sitt övertag, sin makt, sin fysiska styrka eller för att skyla över sin bristande potens i normala sexuella relationer (och yada yada yada gäsp)  men räcker det inte nu? Kom med nåt nytt för fan! Liiite kreativitet kan man väl ändå kräva? Det är skrattretande tamejfan att så fort en kvinna sätter sig emot en man (sin man) och säger sin mening så ska byxorna ner och det ska tvångsknullas. Jag orkar inte ens bli arg längre. Det är bara skrattretande och patetiskt.

Nu fastnade jag i den tänkande vinkelvolten och grottade ner mig i en enda scen och det var kanske dumt men det säger ändå en hel del om filmen. Hade historiens kärna nått ut bättre hade jag sannorlikt inte funderat på våldtäktsaspekten alls, då hade filmen varit precis så känslosam och stark som den borde ha varit eller så som jag trodde att den skulle bli.