Jag har börjat titta på den här filmen tre, fyra gånger, minst. Varje gång har jag stängt av och valt en annan film istället. Kanske någon lättsammare, någon som kräver mindre av mig, någon som inte har Don Cheadle i huvudrollen. Don Cheadle är inte bra. Hade Denzel haft huvudrollen i Hotel Rwanda hade jag sett den redan 2004, så simpel i sinnet är jag.
Det finns en podcast som heter Thomas & Tomas filmpodcast, antagligen för att dom som har den heter Thomas och Tomas och dom pratar om film. Jag lyssnar på podden varje vecka och oftast pratar dom om ganska nya filmer men den här veckan hette avsnittet ”Hotel Rwanda – Det otäcka avsnittet” och större delen av diskussionstiden gick till denna film som alltså har tolv år på nacken. Efter 82 avsnitt var det som att det blev en helt annan aura kring inspelningen. Killarna pratade lite saktare, lite mer eftertänksamt och det blev allvarligt på ett sätt det sällan behöver bli kring ”vanliga” filmer.
Samtidigt i en soffa nära mig. Jag är förkyld på ett sätt jag väldigt sällan är. Jag håller på att snyta ut hjärnan ur kroppen, har ont överallt, hostar så det svider från stämbanden till naveln och jag känner att jag håller på att bli man-cold-Steffo mentalt och I don´t wanna go there. Så jag kommer på världens bästa grej. Jag behöver perspektiv på tillvaron. Jag behöver känna att jag har det jävligt bra även om (och när) jag mår piss. Så nu – NU – ska det bli av, nu ska jag äntligen se Hotel Rwanda!
Paul Rusesabagina (Don Cheadle) är hotelldirektör och hutuer. Hans fru Tatiana (Sophie Okonedo) är tutsier. Utseendemässigt är det ingen större skillnad på dom men för det kristdemokratiska regeringspartiet MRND och dom hutunationalistiska milisgrupperna är skillnaden lika stor som mellan arier och judar i nazityskland. Hutuerna gav sig fan på att tutsierna och det blev startskottet för ett folkmord världen sällan skådat. Nästan en miljon tutuer dödades under dom tre månaderna 1994 då utrensningen pågick.
Paul Rusesabagina lät över tusen tutsier husera på hotellet och räddade därmed deras liv, alltså bara bråkdelen färre människor än Oskar Schindler räddade under andra världskriget genom att anställa judar i sin fabrik. Heter anledningen till att så många fler känner till Oskar Schindler Steven Spielberg? Om han regisserat även Hotel Rwanda, hade fler känt till namnet Paul Rusesabagina då? Eller bryr vi oss helt enkelt väldigt mycket mindre om vad som händer i Afrika än i Tyskland?
Frågorna hopar sig i min snorfyllda hjärna. Jag kan inte riktigt tänka klart. Scenerna när Pauls fru bryter ihop har fastnat, när hon panikgråter sådär som vilken mamma som helst skulle göra inför det faktum att både man själv och barnen troligtvis kommer dödas. Musiken dröjer sig också kvar. När sluttexterna rullar och jag försöker greppa att det här faktiskt inte ”bara är på film” utan allra högsta grad verklighet får jag svindel.
Sen tänker jag på att vi stänger gränserna för folk som behöver hjälp. Sen tänker jag att om jag och mina barn hade behövt fly och ingen jävel hade sträckt ut en medmänsklig hand, hur hade det känts i magen? Sen tänker jag att INGEN som säger nej till att hjälpa flyktingar och ingen som tycker illa om människor på grund av annan hudfärg kan ha sett den här filmen. Dom kan inte ha sett Schindler´s list heller. Förintelsen, ägde den ens rum? Och sommaren 1994 hände väl viktigare grejer än ett folkmord i Rwanda? Sverige grävde ju guld i USA…
Tack för sparken i baken Thomas och Tomas!