Om man av nån anledning vill framkalla en hjärnblödning hos sig själv en ledig kväll är mitt stalltips att dra på den japanska psykedeliska skräckspökfilmen House (Hausu) från 1977.
Min hjärna höll på att sprängas redan trettio minuter in i filmen och jag tänker inte grotta ner mig i mitt tveksamma mående när eftertexterna rullade MEN jag kan säga att jag var STEL. Mina nymasserade axlar hade samma ytspänning som Hoburgsgubben.
House är en film som säkerligen står i många nördiga Criterion Collection-samlares hyllor men frågan är om den inte mest samlar damm? Hur många har sett den? Hur många kan ärligt säga att dom gillar den? Det finns säkert någon men jag är INTE en av dom.
Att se sju unga kvinnor (med namn som Fantasy, Gorgeous, Melody och Sweet) bli uppätna av ett hus, alltså tanken är inte helt dum, det skulle kunna vara kreativt och härligt på många sätt. Men filmen är som en misslyckad LSD-tripp, eller kanske som det känns bakom ögonen om man snortat tjugofem meter Via Color.
Att effekterna är helt ruttna kan jag ändå ha förståelse för eftersom filmen har nästan fyrtio år på nacken men det finns inga förmildrande omständigheter att den är så klåpigt gjord för övrigt. Fotot är VIDRIGT, svinjobbigt att titta på, klippningen är så hackig att det känns som att mannen (ja mannen) vid klippbordet haft sax-tourettes och musiken kan nog vara fin i något annat sammanhang men här blir den mest ångestframkallande.
Jag bad min filmintresserade kollega och hans lika filmintresserade kompis om förslag på filmer som är ”lite att bita i” och jag måste passa på att tacka för ett filmtips som var precis mitt i prick. Det här var nåt rejält att bita i! Fy fan!
