Etikett: House of cards

Publicerat

Fredagsfemman # 107

5. Rita-gissa-vinn!

Eller gissa-mejla-vinn kanske snarare. Nu är det nämligen en dryg vecka kvar till Oscarsgalan och lika långt kvar på Oscarstävlingen som så sjuuukt många mejlat i sina gissningar till redan nu. Men det är inte för sent, det finns fortfarande vinnarkombinationer som ingen gissat på. Klicka här för att komma till tävlingen.

.

.

.

4. Fredagspanelen

Idag är jag med i Fredagspanelen på MovieZine. Det diskuteras bland annat Guardians of the Galaxy, House of Cards och nåt blogginlägg som en frustrerad filmbloggare som jag känner rätt bra kläckte ur sig i tisdags. Jag tror visst det handlade om…baconchips. (Länken till Fredagspanelen finns här.)

.

.

.

3. På måndag börjar narcissistveckan

För några veckor sedan hade jag en intressant diskussion på twitter med Tommy från filmpodden Tommy filmar Niklas och Emilio. Kortfattat skrev Tommy såhär: ”Det värsta jag vet med filmbloggare och podcastare är när de går igenom alla nomineringar och vinnare i Oscarsgalan och Guldbaggen (…) eller TIPPAR vilka som kommer att vinna. Vad vill ni ge oss lyssnare och läsare när ni går ut med detta? (…) Fast just en tippning av vilka som kommer vinna är ju bara en gissning. Med vänner är det kul men att skrika ut det till okänt fölk känns ju bara meningslöst och narcissistiskt”. Jag höll och håller såklart inte med. Min åsikt är att OM det ÄR narcissistiskt att gissa vinnare på Oscarsgalan så är det minst lika narcissistiskt att filmblogga/filmpodda, bådadera är att offentligt – till mer eller mindre okänt fölk – försöka göra sin åsikt hörd/sedd, ibland även om vad man tror och tycker om filmer som är på G, såna man inte ens sett.

Men håller du med Tommy och/eller tycker att Oscarsgalan suger ska du strunta i att klicka in här efter kl 17 varje dag nästa vecka, då kommer nämligen jag och Movies-Noir köra våra Inför Oscarsgalan-inlägg när vi både gissar och tippar preciiis som vi vill.

.

.

.


2. Prinsessfredag

Idag skriver både Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Jojjenito i temat Decennier om en alldeles ljuvlig och fullkomligt tokromantisk film från 1953 – Prinsessa på vift (Roman Holiday). Jag har sett fram emot den här dagen ett bra tag och har laddat med finfrukost framför jobbdatorn för att maximera läsupplevelsen. Prinsessa på vift är nämligen en av mina favoritfilmer (trots att den handlar om en prinsessa) och att läsa om den gånger tre ska verkligen bli jättekul. Här kan du läsa Fripps recension, här är Movies-Noirs, här är Jojjenitos och vill du läsa fler än tre – här är min.

.

.

.

1. Femton år av kärlek

Han blir 15 år imorgon, den lilla killen i mitt liv. Han som inte är så liten längre. Han som blivit en alldeles enastående ung person med så många bra egenskaper och egenheter att jag inte kan göra annat än att titta upp på honom och förundras hur det kunde bli så bra. 15 år, 51 i skor och det enda han önskar sig på sin födelsedag är smörgåstårta. Min önskan på 15-årsdagen är att han inser att han nu inte bara FÅR se alla filmer, han MÅSTE se alla filmer och kan inte längre skylla på en för hög åldersgräns när det vankas läskig film. Fast jag inser också att jag kommer få äta upp att jag lärt honom konsten att säga nej. Grattis M! Jag älskar dig!

 

Publicerat

Fredagsfemman # 79

5. Robin Wright

Jag var-med-Netflix några dagar den här veckan och sparkade faktiskt mig själv i arslet så pass hårt att jag började titta på House of cards! Hejsanhoppsan, en TV-serie såhär mitt i sommaren. Jag vet, det är inte vilken serie som helst och jag är typ sist ut, kanske den enda i Sverige som inte redan sett den där hyllade serien. Jag har fortfarande inte sett den klart, det ska erkännas men efter fyra avsnitt lockade filmbiblioteket mer och jag stängde av. Men innan dess kände jag att Kevin Spacey, hur bra han än är, ligger i bakvattnet och skvalpar efter seriens riktiga stjärna: Robin Wright. Hon är helt överjävligt bra här!

 

4. ”Spons”av svensk film

Jag tänker såhär: jag ser mycket film, jag ser mycket film på bio, jag ser mycket amerikansk film på bio. Jag ser rätt mycket amerikansk film på bio som jag tycker är allt annat än toppenbra, ändå går jag och ser film på film på film. Jag dissar inte hela USA som filmland för att dom gör drösvis med kassa filmer. I Sverige görs mycket film och väldigt få av dom anses vara riktigt bra. Det gnälls mycket, det gnälls över likformighet och ledan i att se samma skådespelare i film efter film. Men när smalare filmer som görs med hjärta, hjärna och kärlek får chans att gå upp på biograferna, vallfärdar folk dit då? Hur många såg Gränsen? Hur många kommer se Vittra? Hur många hade sett Play om den inte blivit Guldbaggenominerad? Jag tänker såhär: jag går och ser dessa filmer. Jag sponsrar dom med hundra spänn. Det gör nytta. Att betala hundra spänn för att se nån komedi med Vince Vaughn gör ingen skillnad, regissören kommer få fortsätta göra film ändå, Vince Vaughn kommer fortsätta få göra komedier trots att han inte är rolig. Men när unga svenska regissörer gör film som går upp på bio så kanske hela deras framtid står på spel. Jag tycker det är värt en hundring, jag sponsrar mer än gärna med det för att få se en mångfald av filmer på SF´s biografer.

 

3. Sandra Bullock

The Heat har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en actionkomedi i polismiljö med två kvinnliga arbetskollegor och det är jättehärligt att få se Sandra Bullock på stor duk igen. Jag har saknat henne. Sen tycker jag kanske att filmens titel är onödigt intetsägande och kommer blandas ihop med en annan – mycket sämre – film.

 

 

2. Jodie Foster

Elysium har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en välgjord science-fiction-film (trailern är ju GRYM) och jättehärligt att få se Jodie Foster på stor duk igen. Jag har saknat henne.

 

 

 

1. En blind photoshoppare som varit i farten?

Jag undrar om det är nåt just nu som gör mig mer irriterad än filmaffischen till The Heat. Melissa McCarthys uppenbarelse är så in i helvete omgjord att det inte går att se att det är hon om man inte vet det. Hen som gjort affischen, den blinde idioten, borde skämmas. Och hon som är på bilden borde få betalt. Det är som den där gamla gubben på Turkisk-yoghurt-burken, man kan inte vara sno andras fejs till reklam. Det finns sannorlikt nån tjej på jorden som är aplik kvinnan på postern – och det är INTE Melissa McCarthy.

Publicerat

Fredagsfemman # 66

5. Hockey-VM

Okej, hockey är inte fotboll men stora sporthändelser på TV är alltid kul att följa. Om inte annat är det alltid gött att kunna minnas tillbaka och säga ”det var bättre förr” och minnas VM ´91 med en småfinnig Mats Sundin. Fast Tre Kronor är bra nu med. Ju.

 

 

4. Ström åt folket

”Man är ingen riktig musiker om man spelar synth, man bara skruvar på en knapp.” Håkan Lidbos SVT-dokumentär om svensk elektronisk musikhistoria är verkligen 58 minuter kärlek. Det känns stort att ha varit med från början, att ha lyssnat på blipp blopp redan när det sågs som obegripligt och att det inte var ”riktig musik”.  Här kan du se den ända till 2/6.

 

 

3. Isländskt vattendrama

Blå filmaffischer föreställande actionvatten räcker för att mina ögon ska ploppa ut ur skallbasen. Den isländska filmen Djupet lockar alltså mig, en hel del dessutom. Filmen visas bara på EN enda biograf med EN enda visningstid/dag och det känns både konstigt OCH dumt. Återkommer i frågan om det var en film att längta efter eller inte.

 

2. Carey Lowell

Med anledning av gårdagens recension av Tid för hämnd känner jag att jag MÅSTE ta med Carey Lowell på den här listan. Hon är så SJUKT underskattad, jag fattar inte varför hon inte varit med i flera stora filmer. Några biroller i Sömnlös i Seattle, Love Affair och Leaving Las Vegas, en del roller i TV-serier men vafaaaan, kom igen! Hon är ju GRYM! Hennes dotter Hannah (som hon har med Griffin Dunne) är 23 år och har börjat filma så smått och det skulle förvåna mig mycket om den nu 13-årige sonen Homer (pappa Richard Gere) kommer kunna hålla sig borta från vita duken. Men Carey Lowell behöver en Tarantinoroll-a-la-Pam-Grier-i-Jackie-Brown. NUUUU!

 

 

1. Antiklimax men klimax ändå

Det här skulle ha blivit min Netflix-vecka, det skulle ha blivit mitt House of cards-maraton men det blev det inte. Det blev….vår. Det blev solglasögon och balkongdivan och mysiga kuddar och Värvet i hörlurar och latte en masse och det känns i det närmaste ofattbart att typ tio månaders glaciärkyla är över – för den här gången. House of cards finns kvar, det kommer fler veckor men att missa dessa vårdagar – aldrig!