Filmat i grovkornig svart-vitt får vi följa Uppsalas landshövding Anders Björck några dagar på jobbet.
Vi får vara med när Anders Björck läser tidning.
När Anders Björck sår frön som förr i tiden.
När Anders Björck går i en lång korridor.
När Anders Björck preparerar sitt morgonkaffe.
När Anders Björck hyllas för sitt polenengagemang.
När Anders Björck pratar i telefonen.
När Anders Björck veckoplanerar.
Jag väntade och väntade på att regissören Måns Månsson skulle ge mig en vändning, en åsikt, en vinkling, något personligt, VAD SOM HELST, en yttepyttedel av en pusselbit till svaret om varför han överhuvudtaget bestämde sig för att göra den här filmen men jag väntade förgäves och satt som ett frågetecken i soffan med mina funderingar. Var det för att skildra Anders Björck höga arbetsbelastning? Nej. För att hylla Anders Björck? Pyttsan.
Det här är helt enkelt på gränsen till så uselt att det knappt går att betygssätta.
Filmitch och Jojjenito har också sett filmen och åsikterna oss tre emellan går vitt isär (för att uttrycka det diplomatiskt).
Här finns filmen.