Etikett: Hugh Dancy

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BLOOD & CHOCOLATE (2007)

Tillhör du dom som tokgillar Twilight-filmerna och samtidigt har en faiblesse för det lite läskiga? Se Blood & Chocolate. Alla vi andra kan med fördel hålla oss låååångt borta från detta skräp.

Det finns ingenting av värde att skriva om själva filmen annat än att Olivier Martinez och Hugh Dancy i rollistan inte hjälper det allra minsta för att känna att man står ut under filmens gång. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Agnes Bruckner och hon känns som en beige kopia av Kristen Stewarts Twilight-Bella. Suck alltså.

Kanske är det regissören Katja von Garnier som är den mest intressanta i den här soppan. Efter att i många många år gjort filmer med kvinnor i huvudrollerna (på lite olika sätt i lite olika genres) är hon på g att göra en sci-fi-katastrofrulle med Samuel L Jackson som handlar om att rädda planeten innan gravitationskraften försvinner. Inversion är titeln. Låter inte helt offside i mina öron. Blood & Chocolate är dock något helt annat, den får rött kort och avstängning under resten av temat.

Blir du sugen så finns filmen att se på Viaplay. Nästa söndag kommer förhoppningsvis en text om en bättre film.

Publicerat

JANE AUSTEN BOOK CLUB

Jag hade en alldeles tom och ledig kväll härom veckan och ville verkligen inte slösa bort den på skit. Så med Apple-TV-kontrollen i ena handen och inte den minsta aning om vilken film jag ville se bestämde jag mig för att införa en treminutersregel. Filmen jag klickar igång får tre minuter på sig att fånga mitt intresse, händer ingenting är det byebye, klick, stopp och på´t igen med nästa film som verkar det minsta intressant.

Fyra filmer fick se sig bortklickade innan jag hamnade på Jane Austen Book Club, en film som jag fram tills nu egentligen aldrig trott ”var nåt för mig”. Såhär efteråt kan jag känna….”varför inte då då?” Varför skulle jag inte tycka om en charmig och smart film som handlar om helt vanliga kvinnor, deras vanliga problem (med män) och Jane Austens böcker?

Nej precis, varför skulle jag inte gilla den här filmen? Hur kan man INTE gilla den? Sex Jane Austen-böcker skall diskuteras i en bokklubb som är skapad för att ett gäng ledsna, ensamma och mer eller mindre dysfunktionella kvinnor ska få något vettigt att prata om tillsammans. Den enda mannen i sällskapet, den alltid cyklande Grigg (Hugh Dancy) jämförde Fanny Price och Edmund i Mansfield Park med Luke och Leia i Rymdimperiet slår tillbaka och det var kanske det mest krääääjsy som hände i filmen, i alla fall om man ska mäta ögonglobernas storlek på kvinnorna i rummet.

Maria Bello, Amy Brenneman, Kathy Baker, Emily Blunt och Maggie Grace är perfekt castade som bokklubbsgänget och jag skulle gärna hänga med dom längre än filmens speltid. Det var jättetrevligt.

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: ADAM

Den andra filmen i årets första tema handlar om – som affischen till vänster säger – ”Two strangers, one a little stranger than the other”. Tyvärr går det inte att översätta rätt av till svenska eftersom det är en ordlek med ”stranger” och det blir inte riktigt samma sak om man använder orden ”främling” och ”konstig”.

Nåja. Jag antar att alla som läser detta förstår engelska och skulle så inte vara fallet så förstår nog alla att detta är en film som INTE handlar om två helt vanliga normala människor som träffar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar utan minsta motgångar, kompromisser och tjafs.

Nä, precis, filmer handlar sällan om sådana liv av en enkel anledning – DOM FINNS INTE. Såna liv finns inte på film och dom finns inte i verkligheten. Dom alla flesta av oss är nämligen strange/onormala/knasiga på ett eller annat sätt och det är DET som är så coolt, speciellt om man träffar någon som tycker om allt det där…udda.

Adam (Hugh Dancy) jobbar med att ta fram coola röster till leksaker och han är en ensam själ nu när hans pappa gått bort. Beth (Rose Byrne) är hans granne och hon känns ensam även hon trots att hon har en pappa (Peter Gallagher). Dom springer på varandra i tvättstugan och börjar hänga lite med varandra. Adam har Asberger och tänker lite annorlunda än Beth men dom kompletterar varandra på ett bra sätt, gör varandra glada.

Jag tycker det här är en fin film. Fin musik, lågmäld, mysiga höst-vintriga färger men på ett litet ”smutsigt” sätt. Snön är inte gnistrande vit, den är moddig, sådär som snö faktiskt oftast ÄR i en större stad.

Regissören och manusförfattaren Max Mayer har lyckats få med många små delar av kruxen som finns i mänskliga relationer i filmen och den håller sig intressant från början till slut. Att jag hakade upp mig på Rose Byrnes tänder i underkäken hör egentligen inte dit, men…..om nån därute har koll….har hon såna tänder fortfarande? Inte, va?

Nästa tisdag har jag sett ett ny film som Moya tipsat mig om, ännu en film jag inte visste fanns innan titeln dök upp i min inkorg.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: HANNIBAL

När NBC gör en TV-serie baserad på Thomas Harris bok Red Dragon så visar dom upp en hel del mod tycker jag.

På frågan ”Vem är Hannibal Lecter på film” tror jag utan överdrift att i princip alla skulle svara Anthony Hopkins.  Jag tror inte jättemånga skulle svara Gaspard Ulliel från Hannibal Rising eller Brian Cox från Manhunter, jag tror helt enkelt att den Hannibal Lecter vi alla minns är en tunnhårig, genomslug, svinläcklig, kroppsdelshungrig, välutbildad och inlåst Anthony Hopkins som smackande väser Clariiiiiiice från fängelsecellen med dom runda lufthålen. Därför tycker jag det är modigt av NBC att ge psykopatkannibalrollen Lecter till ingen mindre än Mads Mikkelsen. Det är så udda att jag inte ens förstår hur dom tänker.

Jag sätter mig ner för att titta på första säsongen av serien för jag vill verkligen fatta och jag fattar även om det tar en stund. Mads Mikkelsen kan spela äcklig – också. Hugh Dancy, Lawrence Fishbourne och Caroline Dhavernas gör sitt allra bästa för att sätta trovärdighet till sina karaktärer och dom lyckas tillräckligt för att göra första säsongen sevärd. Jag får dock lite American Psycho-komplex-vibbar av serien, kanske beror det på just Hannibal himself, för han skulle lika gärna kunna heta Patrick Bateman och ha huvudrollen i en remake av just den filmen. Det är samma psychovibbar. Samma dyra kostymer. Samma snygga långa män som gestaltar ondska.

Jag tittar, inte med pur glädje och inte med ren leda utan med kritiska Mads-ögon. Det här är helt okej men kanske inte så mycket mer och en säsong två kommer jag inte att se.

Serien:

Mads:

Publicerat

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Publicerat

OUR IDIOT BROTHER

Tredje gången gillt. Så kan det bli ibland.

Två gånger har jag hyrt Our idiot brother på Voddler, båda gångerna som download för att vara säker på att inte få nån irriterande buffring mitt i filmen men båda gångerna med misslyckat resultat. Filmen laddades aldrig ner utan fastnade i nån voddlerlimbo och då man har fjorton dagar på sig att se en nedladdad film så har filmen varit ”låst” på mitt konto, jag kunde således inte hyra om den förrän efter två veckor. Två veckor gick och jag hyrde om den. Samma visa. Två veckors väntan – igen.

Så, en månad efter mitt första försök gjorde jag ett tredje, men denna gång valde jag att se filmen direkt online och jag var fullt förberedd på massivt motstånd och krångel. Jag slapp både och. Filmen funkade utan så mycket som ett mikrostopp men något annat hade hänt, jag var inte så pepp på filmen längre.

Precis som en förälder som säger nej, nej, nej, nej, nej sjutton gånger åt en hjärtlig önskan och sen plötsligt säger ja, precis så mycket av glädjen och förväntan på filmen hade försvunnit i och med min månads väntan. Synd på nåt vis. Otacksamt för filmen även om det kanske inte spelat nån roll betygsmässigt. I don´t know helt enkelt.

Idiotbrorsan heter alltså Ned, spelas av Paul Rudd och är en riktig snällis. Han är så snäll så snäll, så nästan ko-likt naiv och hygglig att han liksom inte passar in i ett vardagsliv. Han odlar biodynamiska grönsaker ihop med sin flickvän som han säljer på torget (grönsakerna alltså) men han säljer även hasch och inte ens när det kommer fram en uniformerad polis som drar värsta snyfthistorien om varför han skulle behöva röka på säger Ned nej. Han säljer knarket för en spottstyver och åker i finkan så plåtdörren bara rungar igen bakom honom. Såklart. Han är ju svindum, korkad, typ född igår men han är egentligen inget annat än…snäll.

Ned har tre systrar. Liz (Emily Mortimer) är den kontrollerade tvåbarnsmamman, gift med en dokumentärfilmare och håller väldigt starkt på familjekänslan. Miranda (Elizabeth Banks) är ”nödjournalist” på Vanity Fair och har precis fått den stora chansen, EN stor chans att intervjua och skriva om DEN mest intressanta kändisen för stunden och Natalie (Zooey Deschanel) är mest bara frigjord och bisexuell. Det känns som ganska skön recycling att se Elizabeth Banks spela mot Paul Rudd eftersom dom var ett par i Role models men även Rudds flickvän i höjdarfilmen I love you man, Rashida Jones, är med på ett hörn som Natalies flickvän.

Jag har tänkt ganska mycket på filmens titel såhär efteråt och visst, det är klart att killen är knäpp men idiot, är han verkligen det? Det finns många i Neds omedelbara närhet som jag skulle klassa mer som idioter än han själv så jag förstår inte riktigt varåt titeln strävar. Filmen har förutom detta ingen självklar röd tråd, ingen mer än att Rudd är skäggig och lever i sin egen lilla värld men det är inte mycket att bygga en hållbar film på. Det är som att bygga hus på sockervadd, det säger sig ju självt, det funkar inte. Att filmen ändå funkar så pass bra som den gör beror på skådespelarna och på dessa allena. Hade systrarna spelats av Kiera Knightley, Mischa Barton och Joan Cusack hade jag stängt av. Hade Ned spelats av John Cusack hade jag inte ens funderat på att hyra filmen. Nu gillar jag den  – trots allt.

 

Publicerat

Martha Marcy May Marlene

Jag tänker börja bakifrån.

Jag tror att den här filmen kommer att utmynna i två oscarsnomineringar. Jag tror banne mig det kan bli två statyetter till och med och vad gäller den ena säger jag ”Det här är bara början” och vad gäller den andra säger jag ”ÄNTLIGEN!”.

Elizabeth Olsen kommer att få en nominering för sin gestaltning av den unga sökande och trasiga kvinnan Martha för hon drar alldeles ensam in det stora tunga handsnidade ekskåpet och ställer det på plats.

John Hawkes kommer definitivt att få den andra för han är idog som en duracellkanin när det kommer till att spela slemgubbe på film. Sektledaren Patrick är inte bara slemmig, han är en manipulativ sektledare som håller sina hjärntvättade kvinnor på plats genom regelbundna våldtäkter och Hawkes gör det så jävla bra att det måste vara hans tur med lite strålkastarljus nu även om det svider att han ska behöva se ut och bete sig som en undernärd kåt vessla för att få pris.

Martha Marcy May Marlene är en lågmäld historia om en tjej som föddes som Martha men som i sekten och av ledaren kallas Marcy May. När och var hon heter Marlene vet jag faktiskt inte. Hon rymmer från sekten till systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes man (Hugh Dancy) och via återblickar får vi reda på lite av det som hänt, inte allt men fragment.

Filmen tickar på i ett tempo som får ta sin tid, det är inte tal om snabba klipp eller ball musik, det vetetusan om det är nåt soundtrack att tala om alls, åtminstone var det ingen musik jag la märke till. Sektledaren sjunger och spelar en trudilutt på gitarren, det är det enda musikaliska jag minns.

Rent filmiskt är det här inget som sveper mig av stolen, jag tycker filmen är riktigt bra men långt ifrån något jag kommer minnas till döddagar. Däremot är det alltid en cool känsla att få vara med och bevittna filmhistoria vilket Elizabeth Olsen bjussar på här. Snart kan hon kan ta sina två äldre kända tvillingsystrar och svabba golvet med dom. Det här är bara början. Äntligen!

Filmbloggarna The Velvet Café, Fripps filmrevyer och Movies Noir har också skrivit om filmen.