Etikett: Hugh Grant

Publicerat

OM EN POJKE

När jag såg Om en pojke 2002 tänkte jag mest på två saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla” och hur jävla jobbig den lille pojken Marcus (Nicholas Hoult) är.  När jag ser om filmen sjutton år senare tänker jag på tre saker: Hugh Grants snygga ”Om en pojke-frilla”, hur jävla jobbig den lille pojken Marcus och hur fingertoppskänsligt jättesnyggt manuset är skrivet när man lyckas få in det kolsvarta med psykisk ohälsa i en ”vanlig” myspyskomedi.

Lille Marcus har alltså en mamma (Toni Collette) som lider av psykisk ohälsa och hon är så pass illa däran att hon försöker ta sitt liv. Samtidigt försöker den eviga ungkarlen Will (Hugh Grant) ragga brudar som om det inte fanns någon morgondag. Det han verkligen INTE vill är att binda sig och han vill verkligen INTE ha barn. Han vill heller inte dejta någon som HAR barn, vilket rimmar rätt illa med att han smyger in på möten för och med ensamstående (och mer eller mindre trasiga) föräldrar. Ja….såklart….det är 99% mammor på mötena.

Efter många om och men och manushabrovinker korsas Marcus och Wills vägar och ingenting blir som det varit igen.

Om en pojke är verkligen ALLT samtidigt. Den är charmig och rolig, den är ångestframkallande, sorglig och hjärtskärande. Den vill säga så mycket och den lyckas med det och jag måste säga att filmen må ha varit relevant redan 2002 men nu känns den riktigt modern. I allt utom Hugh Grants byxor.

Publicerat

FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING

Jag måste säga att Mike Newell är en rätt intressant regissör, intressant som i betydelsen spretig. Han är betydligt spretigare än många andra brittiska regissörer som (trots allt) är mest känd för romantiska komedier.

Han har alltså gått från att göra En förtrollad april, Hästen från havet och dagens film (som ändå är en klassiker i romcomfacket) till Donnie Brasco, Harry Potter och den flammande bägaren och Prince of Persia. Den senaste filmen i hans repertoar är den men världens längsta och krångligaste titel: Guernseys litteratur och potatisskalspajsällskap. Ja, den är tog tamejfan den SÄMSTA filmtiteln också. Någonsin. ÄVEN om titeln är densamma som på boken.

Jag såg Fyra bröllop och en begravning för första – och fram tills nu – enda gången när den hade svensk premiär i september 1993. Jag var inte så värst imponerad. Gav den 3/5 och glömde sedan bort den rätt rejält, det fanns liksom ingenting som fastnade hos mig. Jag fattade inte ens grejen med Hugh Grant då. Den polletten trillade inte ner förrän fem år senare med Notting Hill.

Men ärligt talat, Fyra bröllop och en bagravning doesn´t do it for me 2018 heller. Den känns mossig i mina ögon och detta trots att jag VET att den i vissa läger hyllas för att den har med både människor med hörselnedsättning och homosexuella utan att göra någon ”grej” av det. Det krävs tyvärr lite mer än så för mig för att jag ska gå ner i split men jag sitter av dom här två timmarna utan att må direkt dåligt. Å andra sidan njuter jag inte speciellt mycket heller. Det är lite ljummet vatten-varning över det hela.

Filmens stora plus är ändå kemin mellan Andie McDowells Carrie och Hugh Grants Charles. Den funkar verkligen och i vissa scener går den att ta på, som att dra fingrarna över en Wasa Husman. Dom sista tjugo minuterna gör ändå att den tvåa filmen håller på och glider ner mot tar sig och slutar på en okej trea. Men någon mer tittning blir det nog inte. Det här räcker så bra så.

När jag såg den 1994:

När jag såg den 2018:

Filmen finns (eller fanns i alla fall) att se på C More.
I avsnitt 146 av Snacka om film snackar vi faktiskt BARA om den här filmen. Här är länk till hemsida och avsnitt.

Publicerat

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Publicerat

PÅ SPANING MED BRIDGET JONES

Tre år har gått, inte sen igår men väl sedan första filmen kom (som jag skrev om igår). Bridget Jones är väl en sisådär tre år äldre och lever nu tillsammans med The Human Rights Lawyer Mark Darcy som är ungefär hälften så tillknäppt jämfört med förra filmen. Nu ler han och är charmig, herregud, han är ju Colin Firth!

Nu när Bridget borde kunna vara kär, nöjd och upptagen (precis som hon ju ville vara) så är hon istället osäker, svartsjuk och allmänt konstig. Hennes beteende gör inte att Mark kommer henne närmare direkt och så dyker Daniel Cleaver (Hugh Grant) upp igen också, virvlar in kan man kanske säga.

I den här filmen har dom verkligen lyckats göra Renée Zellweger så ful och fel som det är möjligt att göra en människa. Det gör att jag får svårt att tro på henne, på att hon skulle ha så pass lite koll på vad hon har på sig, hur hon ser ut i håret, vad hon säger, hur hon beter sig, det är liksom inte möjligt. Hon blir som en missanpassad seriefigur och jag tror verkligen inte att det var meningen att göra henne SÅ udda.

Den här filmen känns urvattnad, den känns som en quick fix för att få till en uppföljare innan världen glömt bort vem Bridget Jones egentligen var. Det bådar icke gott för ännu en uppföljare nu när det dessutom är tolv år mellan tvåan och trean. Men…man ska aldrig dissa en film osedd, det är sen gammalt. Nästa lördag kan du läsa mina tankar om Bridget Jones´s baby.

Publicerat

BRIDGET JONES DAGBOK

På allmän begäran och helt utan självbevarelsedrift har jag alltså återtittat båda Bridget Jones-filmerna eftersom trean har premiär på fredag. Det här var inga höjdare när det begav sig – tycker jag. Kanske var jag rätt ensam om det men ändock, mina åsikter är mina och dom var starka.

Bridget Jones spelas av Renée Zellweger och hon är INTE en skådespelare jag gärna beskådar på film. Att det mesta snacket kring filmen dessutom gick ut på att hon gått upp en MASSA kilo och till och med blivit TJOCK (!!!) gjorde att jag var trött på filmen redan innan den kom. Vadå tjock? Hon ser helt normal ut. Fucking rubbish! som Hugn Grant skulle ha sagt om det här var Notting Hill. Men nu ÄR Bridget Jones dagbok inte Notting Hill hur brittiskt det än är.

Den här filmen kom 2001, då var Bridget Jones 32 och jag var 29. Ungefär lika alltså. Jag borde kanske kunna känna igen mig i henne på något litet sätt men nej, inte på en fläck. Hon har varit singel i hela sitt liv, jag hade varit singel tre veckor sen jag var tretton. Däri låg nog den största skillnaden. Men nu när det gått femton år och jag snart är 44 kan jag faktiskt känna igen mig liiiite mer i hennes förehavanden. Inte mycket men det är ändå på plus jämfört med förra gången jag såg filmen. Sen kommer jag aldrig fatta hur man kan dränka sina sorger med Vodka och Chaka Khan eller hur man kan trilla av en motionscykel men det är en annan femma, eller tre.

En av dom största skillnaderna mellan då och nu (vad gäller mig själv alltså) är att jag inte hade fattat ”Colin Firth-grejen” när den här filmen kom. Love actually kom helt enkelt senare. Nu fattar jag storheten i både honom, Hugh Grant och Renée Ze……..näääääääru, SÅ lätt går det inte. Det tar emot där, det är lite samma sak som om man skulle bajsa ut ett bowlingklot. Eller….jaha….det var en liknelse till att föda barn….auhm…DIT ska vi väl ändå inte gå men likväl, jag föder hellre barn än ser Renée Z på film, det gör jag.

Men Bridget skriver i sin dagbok, gör bort sig, försöker, ramlar, tar sig upp, går vidare, blir kär, blir dumpad, blir kär, fattar ingenting, mår bra, mår piss, dansar, klär ut sig, klär upp sig, äter glass, har tvåmannatältstrosor, söker jobb, brottas med föräldrar, säger fel, letar lugnet, blir förvånad och vill bara att nån ska gilla henne precis som hon är. What´s the difference egentligen? Je suis Bridget Jones!

Publicerat

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

Publicerat

Gästrecension: IMPROMPTU

När bloggen fyllde fem utlyste jag en tävling, en chans för alla utan egen filmblogg att skriva en egen recension. Idag är det dags att kora vinnaren och att publicera recensionen.

Vinnaren heter Hanna, finns på Twitter som @rovarspraket och filmen hon valt att skriva om är från 1991 och heter Impromptu, men den svenska titeln känns kanske bättre igen: Chopin, Mon Amour.

Här är Hannas recension:

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Som vi kan gissa så blir hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Kostymfilmsfantast som jag är så blir jag rätt lätt tjusad av pastellfärgade slottsmiljöer, intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan, förstulna blickar över middagsbordet (där alla talar om allmänna ting men vi vet ju vad de EGENTLIGEN menar), besattheten vid klass, rikedom och släktträd, och i denna rulle har vi alla dessa variabler, låt vara i mer humoristisk ton än det vanligtvis brukar.

Den svenska titeln på filmen Impromtu är, och håll i er nu, Chopin, mon amour. Vilka är dessa översättare? Hur var det sistnämnda ett bättre val än orginaltiteln? Med tanke på att filmen kom ut tidigt 90-tal så fanns där kanske eventuell oro att vanligt fölk inte skulle begrip om det var titel på nån utrikiska, men döp då för bövelen inte om titeleländet till Chopin, mon amour! Det blev åtminstone inte Kompositören Som Visste För Lite, och det får vi väl vara tacksamma för.

En film med en ”besvärlig kvinna” i huvudrollen är en lyx man inte blir utsatt för så ofta. Att man dessutom hejar på henne, och vill att hennes karaktär ska vinna, det går som sagt inte tretton på ett dussin av dom filmerna. Hon knullar runt, hon vägrar falla in i ledet, hon är kreativ, framgångsrik och gör sin grej, och blir INTE STRAFFAD fört! (Den allt för vanligt förekommande moraliserande slutklämmen brukar väl vara nåt åt det hållet.) Och medan vi nu är inne på genusperspektiv så är det även intressant att de manliga skådisarna i denna film kommer undan med att vara helt bedrövliga, medan kvinnorna har en extremt hög lägstanivå rätt igenom. Bernadette Peters komiska timing och tilbakahållna frustration, Emma Thompsons kärleksfullt porträtterade hysterika till grevinna och mecenat, Judy Davis hudlösa uppenbarelse. Den enda som bryter könstrenden är underbara Mandy Patinkin. Man behöver inte bli påmind om att det som sker på teveskärmen är på låtsas, utan man dras med och får vila tryggt i hans trovärdiga insats då han är sin karaktär.

Filmen utspelar sig i Paris under 1800-talet. Alla inblandade borde rimligtvis prata franska med varandra. Men eftersom detta är en engelsk film så går vi med på att skådisarna talar engelska med varandra. Julian Sands jobbar dock, precis som sin kollega Hugh, under premissen Hitta På En Egen Bruten Engelsk Accent, hans är tydligen ungersk. Där ser man. (Herr Grants är polsk. Klart som korvspad.)


Och förresten, Julian Sands, vad är grejen? Maken till stolpighet har knappt skådats utanför brägårn. Han låter ju nivåsänkt när han pratar. Snälla, säg att det är meningen?

Julle: Ja, men jo, jag tänker lite så att han den däringa Liszt måste säkert varit lite efter, sådär.

Alla i filmteamet: Jag tänker fan inte säga nåt, du får! Jag har inte råd att få sparken. Va? Visst, Julian, det kör vi på, låter rimligt!

Vilka tagningar slängde dom, om de här fick vara kvar? (Hang on! Är han en manlig Kiera Knightley, Fiffi?!)

 

Trots allt mitt gnäll över det som inte riktigt nådde hela vägen fram med denna produktion så är det en väldigt sevärd och underhållande film. Vackert foto, bra story, engagerande dialog, praktfull scenografi, ambitiös kostymavdelning, och, i det stora hela, bra rolltolkningar.

4 av 5 Tjusiga Hästdragna Vagnar blir slutbetyget för denna lilla pärla.

(Bilden föreställer Frederic Chopin. Ganska lik Hugh Grant va?)


 

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

NIO MÅNADER

Jag såg om Nio månader som en liten homage till Hugh Grant som nyligen blivit pappa till en flicka och som en uppdatering för egen del om hur det är att vara gravid eftersom min bästa vän blir mamma till en liten pojke om några veckor.

Men usch på mig vilka urbota usla bortförklaringar jag kommer med! Homage, uppdatering, vad fan tror jag att jag håller på med? Nio månader har så lite med verkligheten att göra att det är förvånande att filmen ens finns, i alla fall med stora skådespelarnamn som Julianne Moore, Jeff Goldblum, Tom Arnold, Robin Williams, Joan Cusack och nämnde Hugh Grant i rollistan.

Början av filmen, första halvtimmen har någon form av realistisk ton om än komiskt tillskruvad, vilket såklart är helt okej eftersom det faktiskt ÄR en komedi. Rebecca (Julianne Moore) och Sam (Hugh Grant) firar att dom varit tillsammans i fem långa år och dom verkar båda vara glada, lyckliga och tokkära i varandra. Dom har helt enkelt en jäkligt stabil tillvaro, dom är båda över 30, har jobb och pengar men när Rebecca blir gravid trots att hon äter p-piller rämnar Sams värld. Varför då frågar jag mig? Redan där tappar filmen mig.

Jag kan absolut förstå nojor och rädslor och funderingar och att en graviditet kan kännas läskig och konstig för en blivande pappa, jag menar HEY, som morsa har man barnet INUTI KROPPEN som en okänd alien som sparkar och bökar, tro mig, jag VET att det är läskigt som fan men en mamma kan liksom inte rymma och bara strunta i faktum. Pappor kan och pappor gör, kanske inte lika ofta nuförtiden som det var förr men likväl, det händer.

Sam beter sig i alla fall som en bortskämd snorunge och alla hans kärleksförklaringar till Rebecca bara filmminuter tidigare känns tämligen lama. Hans nya röda Porsche är det viktigaste på jorden, inte hon som ska bli mamma till hans barn.

Nu är det inte bara karaktären Sam som beter sig som om han kom från en annan planet, vi har The Dewey Family också. Mamma (Joan Cusack), pappa (Tom Arnold) och tre ouppfostrade as till döttrar som jag skulle vilja skicka med en enkel biljett till månen. Från att dom berättar att dom ska ha ännu ett barn tappar filmen all humoristisk ådra, åtminstone för mig. Det uppenbara blir nämligen att dom vill ha en pojke, åtminstone pappan i familjen och att dom troligen kommer fortsätta sätta barn till världen tills den där bebisen med snopp tittar ut och familjen blir ”fullkomlig”. Ta hand om dom barn ni har!!! vill jag bara skrika. Dom beter sig ju som svin, vad fan är det för vits att yngla av sig om ni inte har energi och ork att göra dom till vettiga fungerande människor??

Det är DÄR skon klämmer för Sam. Som barnpsykolog träffar han dagligen ungdomar vars föräldrar misslyckats kapitalt och han är livrädd för att bli en av dom. Han tänker således ett steg längre. Tyvärr är det en infallsvinkel som hafsas bort i filmen och istället ska Rebecca utmålas som en modern feminist som å enda sidan vet att hon kan ta hand om sitt barn själv som en stark och oberoende ensamstående mamma, å andra sidan väntar hon med trånande blickar på att Sam The Idiot ska fria för dåååå blir allting guld och gröna skogar. Amerikanskt så det förslår och ändå är det en remake av Neuf mois, en fransk film som gjordes året innan denna (alltså 1994) och som jag tyckte var om möjligt ännu sämre.

Nio månader är en komedi som inte får mig att skratta en enda gång. Den drar i alla mina mansförraktrådar och spär på fördomar jag önskar att jag inte hade men uppenbarligen inte är ensam om. Att filmen över huvud taget går att se beror enbart på skådespelarna som gör det bästa dom kan av situationen och förhoppningsvis lämnat kvar hjärnan hemma på nattygsbordet om mornarna.

Min känslomässiga del av hjärnan skulle vilja dra fram en röd soptunna och likt Sverker Olofsson kasta alla ex någonsin tryckta av denna film rätt ner i tunnan. Min kritiskt tänkande del inser att filmen kanske inte är fullt så usel. Men bra nära.