Etikett: Hugo Weaving

Publicerat

DRESSMAKER

Myrtle ”Tilly” Dunnage (Kate Winslet) återvänder till sin barndomsby i den australiensiska outbacken, denna gång med en symaskin i högsta hugg. Hon är otroligt stilig och välklädd, kunnig i haute couture och i konsten att sätta griller i unga mäns huvuden. Att hon är ”cursed” i byn är en av anledningarna till att hon kommit tillbaka, det sägs nämligen att hon dödat en pojke och om detta är sant eller inte får du reda på när du ser filmen.

Alltså, jag har haft ett sånt väldigt motstånd mot den här filmen. Den visades redan på Stockholms filmdagar i början av året men då hoppade jag över den, det var väl några Benghazi-stridisar som lockade mer. Jag hade liksom fått för mig att det här var en tjejfilm i ordets sämsta betydelse. En film gjord av en kvinna med kvinnor i huvudrollerna och en story som inte kunde roa några andra än kvinnor som lockas av en annan tid, en annan värld och Liam Hemsworth i vita kalsonger. Sen är det ju det där med drömmen om att vara en ful ankunge och förvandlas till en vacker svan. På film är det alltid så jävla enkelt. Släpp ut håret ur tofsen, ta av dig glasögonen och ta på dig en ny klänning och vips så är du ögongodis. Kvinnorna låter ”aaaaaaaah” av avund, männen utstöter ”åhååååååhumpf” och alla tappar hakan.

Detta händer Gertrude (Sarah Snook) i filmen. Sarah Snook måste vara världsbäst på filmiska förvandlingar, kolla bara Predestination och Jessabelle. Kate Winslet är i vilket fall världsbäst på att utstråla kvinnlig perfektion och Liam Hemsworth är fanimej inte världklass på en fläck men här har han i alla fall lärt sig konsten att hålla blicken fast och stilla när han hittat nåt han vill ha.

På nåt sätt känns det som att alla mina fördomar om filmen stämmer och ändå var den inte fullt så kass som jag trott. Irriterande i vissa scener, javisst. Det här att beskriva män som en simpel flock får som tänker med könet känns inte direkt modernt men jag får väl köpa det då filmen utspelar sig på 50-talet. Jag har dock svårt att känns nåt, nåt som helst för någon alls i filmen. Det är som att titta på en tavla, en rätt medioker sådan, kanske till och med en kopia gjord av nån som visserligen behärskar handlaget med pensel och färg men som inte begåvats med något eget. Men när tavlan är klar tar hen en sprayburk och gör ett rött rinnande streck över det hela.

Strecket är filmens sista halvtimme.

Strecket är anledningen till att filmen hamnar på en stark trea.

Det hade jag aldrig kunnat förutspå.

I avsnitt 41 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Bland annat.

Publicerat

STRANGERLAND

Det är otroligt nära att Strangerland kniper bloggens allra högsta betyg. Jag är alldeles tagen. Jag är så uppslukad av filmen att jag knappt kan skriva om den, eller kan kan jag men jag vill inte. Jag vill inte förstöra nåt, riskera att skriva fel ord, nåt som inte gör den rättvisa.

Nicole Kidman, Joseph Fiennes och Hugo Weaving måste lita nåt otroligt på regissören Kim Farrant då hon får dom alla tre att agera på en nivå som är tokhög även med deras mått mätt. Kim Farrant måste ha bra självförtroende och lita på sin egen begåvning när hon som första långfilm gör en sånhär konstnärligt utsökt vacker film men ändå lyckas få den suggestiv, känslosam och helt egen.

Mig har hon helt fast från första bildrutan till den sista och filmen sitter kvar i kroppen i veckor efteråt. Ett solklart filmtips direkt från hjärtat även om jag inser att den kanske inte passar riktigt för alla.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: THE MATRIX

Finns det något bättre sätt att börja Keanu-temat på än med The Matrix? Det här är filmen som ÄR Keanu för väldigt många människor, dock inte för mig. Keanu är mer Speed för mig men den filmen har jag redan skrivit om.

Finns det något bättre sätt att börja temat på var frågan? Svaret är neeeeej, det är klart att det inte gör. Att jag haft en filmblogg i 5,5 år och ännu inte skrivit om denna film känns också som en bra anledning att göra just det. Fan alltså, The Matrix, det är ju en KLASSIKER! Det är en sån film som andra filmer snor scener ifrån, som andra filmer driver med, som andra filmer vill vara men aldrig riktigt blir. Men är den bra då? Jadå, absolut, klart den är bra.

I mitt tycke är Matrix oklanderligt snygg, den har en annorlunda over-the-top-story som är i det närmaste omöjlig att hänga med i, speciellt vid första titten. Sen brukar det gå lite bättre. Skådespelarna är dö-coola, Keanu Reeves som Neo måste ha blivit något av en trendsetter med sin långa skinnkappa och kan man som tjej inte se lika ball ut som Carrie-Anne Moss när hon är Trinity – vilket väldigt få kan – går det åtminstone att köpa likadana solglasögon.

Det är syskonparet The Wachowski Brothers som skrivit och regisserat filmen och dom har sedan Matrix kom verkligen visat vilken ball förmåga dom har att bygga helt nya visuella världar, fria från allt vad filmiska lagar och regler heter. Jag säger bara Cloud Atlas (kanonfilm!) och Jupiter Ascending (kanske-inte-lika-mycket-kanonfilm!). Att dom nuförtiden kallar sig The Wachowskis beror på att brorsan Larry bytt kön och numera heter Lana.

Jag har sett The Matrix fem gånger sedan den kom 1999. Varje gång tänker jag ”nu kommer den klicka, nu kommer jag att höja betyget” och varje gång slutar det med att den får en trea. Det känns så ”bara” med en trea till en film som denna men det är nånting som gör att det inte blir mer. Den skaver inte, den retar mig inte, jag njuter av den visuellt till fullo men den berör mig inte (eller jo, scenen vid hissarna med Rammstein i bakgrunden berör (fast det är inte Rammstein som jag alltid trott det är ”Spybreak” av Propellerheads. Tack Viktor Jerner för uppdateringen.) Jävlar va cool den är! Vi snackar gåshud på hela kroppen nu.) Men filmen är inte klurig på det sättet att jag inte kan sluta tänka på den (typ Enemy eller Inception), det är bara en BRA film. Om nu det är så ”bara” egentligen?

Keanu är lite som vanligt här, han ”spelar Keanu” på det sätt han kan men det räcker alldeles tillräckligt. Jag tycker han är jättebra som Neo. Frågan som kvarstår är dock: What is The Matrix? Kommer frågan få ett svar innan sommaren är över?

Nästa måndag är det dags för ännu en film med Keanu Reeves. Spänningen är olidlig va?

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

HOBBIT – EN OVÄNTAD RESA

Om du har bråttom och bara vill läsa själva essensen av min Hobbitrecension, här kommer den:

Hobbit kan vara den tråkigaste och mest onödiga superhajpade storfilm jag någonsin sett.

Om du vill ha lite mer kött på benen till varför jag tycker detta kan du fortsätta läsa nu.

Sagan om ringen-trilogin var nyskapande på väldigt många sätt. Oavsett om man är ett Tolkienfan eller inte så var det svårt att värja sig både mot exploateringen och filmerna i sig. Peter Jackson gjorde ett hästjobb med historien om Frodo, hans polare, Gollum och den där olycksaliga guldringen och under stora delar av alla tre filmerna häpnade jag över hur tekniken användes och det var många gånger jag fick se sånt jag aldrig förut sett i en äventyrsfilm. Det mesta kändes väldigt autentiskt, det var en påhittad saga som blev verklig på ett fantastiskt sätt.

Efter den enorma succén med Sagan om ringen gav sig Peter Jackson alltså på den lilla lilla boken om Bilbo, boken som alltså kommer att bli tre lååånga filmer (denna inkluderad) och med facit i hand tror jag han grävt sin egen grav.

Precis som mycket av fascinationen för dom första tre Star Wars-filmerna försvann i och med George Lucas idé att göra tre plastiga prequels så känns det som att den unkna Hobbiteftersmaken smittar av sig på Sagan om ringen, i alla fall för mig. Trots att jag var noll procent pepp på den här filmen så var den långt mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig OCH den var sämre på flera olika sätt.

* Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång. Det tar över 90 minuter innan det händer nåt alls av värde. Om du kan din Tolkien det allra minsta kan du alltså med gott samvete sova dig igenom första halvan av filmen och du missar inte ett skit. På pressvisningen var det många vintertrötta kritiker som  använde sig av detta. Jag har aldrig förut hört så många spridda snarkningar från djupt sovande biobesökare på en och samma gång.

* Vad jag förstår har Peter Jackson använt sig av en sprillans ny teknik som ska ge oss en helt ny dimension till filmupplevelse på bio. WHÅÅÅTTT??? säger jag. Kanske till och med WHÅÅÅÅT THE FUCK?!?

En gång i tiden följde jag en TV-serie som hette Skilda världar. Den gick på TV4 och började gå 1996. Nu kan inte jag det här med filmningens teknikaliteter men efter några år skulle serien ”hottas upp” och moderniseras och hux flux filmades det med – som jag uppfattade det – en helt annan kamera. Skådespelarna hamnade som bakom en glasskiva, det blev en distans till det som visades och det kändes som att kontrasterna var högre, konturerna starkare och serien jag tyckt så mycket om blev sig aldrig riktigt lik. Precis på samma sätt uppfattar jag Hobbit. Den nya tekniken är alldeles säkert superhäftig på pappret men slutresultatet blev inte bra. Det känns billigt, det känns plastigt och framförallt känns det som att filmen är gjord 1992.

* När Steven Spielberg gjorde Jurassic Park satte han en standard för hur djur-som-egentligen-inte-finns rör sig på film. När en dinosaurie sätter ner foten så rör sig marken. Efter 1993 har jag sällan sett datoranimerade djur på film som inte ser verkliga ut och även om det finns dom som inte ser verkliga ut så är dom inklippta i filmen så att känslan blir verklig. En tass i lera gör ett lerigt avtryck. En fot i gräs gör att grässtråna rör sig. En galopperande hjord har kontakt med den torra savannen. I Hobbit har Peter Jackson frångått allt det där och låter sina ulvar se ut och bete sig som i ett billigt TV-spel. Dom liksom flyger. Dom är som skuggfigurer. Det finns ingenting spännande eller otäckt i ”odjur” som jag förstår inte är på riktigt. Varför skulle pulsen höjas, varför skulle jag ens bry mig? Den där bluescreenen eller greenscreenen är så närvarande att det är skrattretande. Fast jag skrattar inte, jag känner mig bara blåst och om JAG känner mig blåst som inte är ett fan i egentlig mening hur ska då dom riktiga Tolkiennördarna känna sig? Kanske är dom mer förlåtande? Jag vet inte men jag hoppas det om inte annat så för Peter Jacksons skull.

* Jag kan köpa grejen med många karaktärer i en film men denna hord av intetsägande dvärgar – hallåååå. Jag satt och tänkte på att det sammantaget är nio timmar film och dvärgarna är väl en fjorton, femton stycken sådär (plus minus fem) och då borde åtminstone ett par stryka med per filmdel. Men nä.

* Filmen har inte en enda spännande scen, inte en enda sekund som ger mig det minsta av känsloyttring. Dom enda som borde känna lycka över denna film (och dom två som kommer) är dagens 7-åringar, dom som är för små för att ha sett Sagan om ringen-filmerna. Även dom kommer märka skillnad på filmernas kvalitet, fast dom behöver å andra sidan inte bli besvikna, dom ser ju filmerna åt rätt håll.

Publicerat

PRISCILLA – ÖKNENS DROTTNING

Jag var på väg mot Australiens mittpunkt, Ayers Rock. Jag var i den lilla staden Alice Springs, därifrån skulle jag flyga vidare till Sydney tre dagar senare men jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till och från det stora röda berget som var så nära men ändå så infernaliskt långt bort.

Ett år tidigare satt jag på en av Stockholms bästa biografer och bevittnade tre transors resa mot just Alice Springs men där och då, när jag stod i den där obegripliga australiensiska torra värmen i knallblå snickarbyxor och en hysterisk blågul sverigetröja så tänkte jag inte på det. Det tog sjutton år till innan jag skulle kunna se dom små komiska likheterna som ändå fanns mellan Mitzi Del Bra, Felicia Jollygoodfellow, Bernadette Bassenger och deras silverfärgade buss Priscilla och den där blågula transan som liknade mig och den vita Adventurebussen som blev min metalliska trygghet några dagar den hösten.

Tick (Hugo Weaving) är en dragshowartist som får en förfrågan att sätta upp en ABBA-show på ett hotell i Alice Springs under en månad. Han tackar ja och övertalar Adam (Guy Pearce) och Bernadette (Terence Stamp) att följa med. Det blir en roadtrip genom Australien av sällan skådat slag och en film som jag den där hösten 1994 hade väldigt svårt att ta till mig. Huvudrollerna bestod av tre snubbar jag hade noll relation till och visst var det festliga färgglada kreationer och kul musik men nä, filmen var en medelmåttig trea, inget mer än så.

Hösten 1995 gör jag min egen månadslånga roadtrip genom samma land. Trots att jag missat att packa ner min fjäderboa, mina meterlånga lösögonfransar och barbiesminkresväskan i min lilla backpackerryggsäck så känner jag mig som jag men ändå inte. Jag har kläder som enbart är till för att vara praktiska, jag har fotriktiga skor, ändå syns jag. Jag är en färgglad turist som känner mig otroligt fel i denna värld där alla andra bär beige. Beiga knälånga shorts med benfickor. Beiga fjällrävenprodukter fast med andra loggor. Grova beigebruna vandringskängor med ankelkorta beiga strumpor som andas. Jag är blågul, kritvit och tokblond och nu ska jag resa ut i vildmarken i en äventyrsbuss. Jag ska sova under bar himmel, jag ska klättra i berg, jag ska äta torftig mat lagad över öppen eld och jag ska under tre dagar befinna mig som ett med naturen i ett land som kan stoltsera med nitton av världens tjugo giftigaste ormarter.

Blickarna Tick, Adam och Bernadette får av bybefolkningen när dom kommer in på en bar i full drag är inte nådiga. Det är ingen skillnad på Australien och resten av världen. Udda människor är läskiga människor i inskränkta ögon. Killarnas resa mot Alice Springs kommer att lära dom mycket om sig själva, vilka dom är och varför. Min resa i samma region har gjort detsamma med mig även om det är först nu som jag på riktigt förstått vad jag faktiskt gjort. Ibland behövs det en fungerande backspegel för att kunna se klart.

Att vara annorlunda på vilket sätt det än må vara och stå upp för sig själv är bland det största man kan göra och Priscilla – Öknens drottning kan ge en självförtroendeboost till vilken egoskeptiker som helst. Att som ormfobiker sova i öknen med stjärnhimlen som täcke och all världens småkryp som madrass är så stort att jag ibland gör en mental high-five med mig själv när jag minns tillbaka.

Att se om den här filmen som jag minns som medioker och upptäcka så många nya sidor är jättehärligt. Hugo Weaving är en skådespelare jag normalt sett inte tycker så bra om men han är fantastisk här, Guy Pearce och Terence Stamp likaså. Jag tror att jag har behövt se dom i andra roller för att på riktigt förstå exakt hur bra dom är här. För dom är bra, filmen är bra, det är en feel-good-film som inte får glömmas bort. Jag var bara inte redo att förstå det – då.

För mig fungerar filmen på samma sätt som mitt minne av Australien. Det är en resa jag aldrig vill glömma, det är minnen starka som harissa mot tungan och den är en vetskap om att hur konstigt och knasigt och tokigt och jobbigt det ibland känns så blir det alltid bra – till slut.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: V FÖR VENDETTA

Alan Moore skrev och David Lloyd illustrerade V for Vendetta, en tecknad serie som publicerades 1982-1989. Jag har inte läst serien men nånting säger mig att historien fungerar betydligt bättre i pappersform än i filmformat för filmen är i långa stunder  fullkomligt obegriplig.

Nej, våld löser ingenting så slå mig inte nu, jag har inte läst serien säger jag ju. Det finns ingen anledning att ta fram tortyrredskap och glödande kol, jag kommer inte tycka bättre om filmen för det men jag har förstått att många som läst serien verkligen uppskattar filmen och kanske är det så, det ena krävs för att det andra ska funka och det är ju toppen, finfint, allt gott men för en icke invigd så…I´m sorry men nej.

Wachowski-bröderna har skrivit manus till filmen (snubbarna bakom Matrix alltså) och James McTeigue har regisserat (han var assisterande regissör på Matrix-filmerna) och här har gänget återanvänt det sämsta med Matrix: Hugo Weaving.

Hugo Weaving har inte gjort någon enda insats i filmhistorien som fått min puls att öka det minsta och i V för Vendetta bär han dessutom mask genom hela filmen. Just detta faktum stör mig nämnvärt men hans teatrala röst får mig att sitta och vänta på det väsande ”Miiiister AAAAAnnnnnderssson” som såklart aldrig kommer. Och varför betala en massa pengar för att anlita Hugo W om han ändå ska ha mask? Det är ju bara att lägga på hans röst som en voice-over, det låter ju ändå som om detta är gjort och då kunde dom ha gett en centrumalkis några avlönade arbetstimmar bakom den där Buttericksmasken som för övrigt ser ut som Svenne Hedlund som rökt på tok för mycket bris.

Vi hamnar i ett dystopiskt framtida England där Adam Sutler (John Hurt) är nån slags bitter, butter och elak diktator som infört utegångsförbud och sätter homosexuella i fängelse. Evey Hammond (Natalie Portman) glömmer av klockan en kväll och trotsar utegångsförbudet, hamnar i knipa och räddas  av en man med mask som heter V. V är en hård man vars mål är att hämnas på den diktatoriska staten som förstört hans liv och han vill att Evey hjälper honom (fast han visar det på rätt konstiga vis).

Natalie Portman är precis som vanligt jättebra. Hon kan göra storverk av ingenting och jag tycker väldans mycket om henne. Det är ingen lätt roll hon har här, den pendlar mellan svår och apdum men hon fixar biffen, gör så gott hon kan och det räcker långt. Men resten, oooaaaaaa, resten. Jag orkar inte mer. Jag begriper inte filmen och den där masken är ful. När det gäller seriehjältar-på-film-genren så gör jag tummen upp för färgglatt och barnsligt och tummen ned för svårmod och gråskala. V för Vendetta får mig att göra väldigt mycket tummen ner, men bara ena tummen.

 

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER

På min födelsedag för fem år sedan fick jag ett av mitt livs allra bästa och mest genomtänkta presenter: ett Marvel-schack.

Hulkar, spindelmän, läderlappar och andra serietidningsfigurer samsas på den där rutiga spelplanen och kung i ena ”laget” är ingen mindre än Captain America himself.

Jag kom fram till mycket den dagen, inte enbart vad jag tyckte om mannen som gav mig presenten utan även att jag längtade efter att se en riktig spelfilm om just Captain America.

Han är en intressant snubbe, en tänkande snällis med en lika fin insida som utsida och såna tycker jag mycket om. Därför skäms jag en smula att jag inte tagit mig iväg till biografen förrän nu men ibland hinns inte allt med, så är det och så måste det få vara. Iklädd min Captain America-T-shirt och med en stor latte som enda sällskap satte jag mig tillrätta och lät mig insupas i Marvel-världen, den som är så fantastisk när den framställs på detta sätt: med hjärta, med hjärna, med humor, coolhet och finess.

Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.

Erkines baktanke med att värva Steve är att han ska vara med i ett experiment som transformerar honom till en toktränad supersoldat. Men Erskine vet också att experimentet, förvandlingen, gör att personen i fråga blir mer – ALLT – den kan bli men att personlighetsdragen som finns innan förstärks till max och därför vill han använda sig av en känslig kille, en snällis, en som inte bara kommer att döda för dödandets skull utan tänka efter innan. En annan baktanke han har är att han vill se den vidrige skurken Red Skull (Hugo Weaving) död och för att uppnå detta behövs någon av Captain Americas kaliber.

Jag gillar att en ny generation av maffiga actionkillar är på frammarsch. Det har varit ett stort glapp sedan Stallone, Schwarzenegger och van Damme hade sina glansdagar men nu finns det ett gäng som med bravur kommer att kunna ta över deras plats i filmvärlden som dom där muskliga, tunga, tysta och effektiva grabbarna som kan spränga, skjuta, slåss, hoppa, köra motorcykel, kasta granater, fetta in överarmarna och rädda världen – samtidigt.

Nu återstår bara att ge Chris Evans, Chris Hemsworth, Channing Tatum, Jason Momoa och dom andra grabbarna riktigt bitiga manus så  kommer biosomrarna framöver att vara härligt actionspäckade. Om inte annat så kommer The Avengers redan nästa år och jag säger bara herreguuuuuuuuuuuud vad jag längtar till dess.

Tips! Kolla trailern till The Avengers här. Brutal ståpäls!!