”Tycker du det Mr Allnut?”
”Som du vill Mr Allnut”
”Godnatt Mr Allnut”
”Ja tack Mr Allnut”
”Nej tack Mr Allnut”
Detta jääääävla Mr Allnutande, jag blir gaaaaaalen.
Rose Sayer (Katherine Hepburn) är en pianoklinkande missionär som tillsammans med sin präst till bror flytt till Afrika för att komma undan tyskarna. Mr Allnut (Humphrey Bogart) äger den gamla skorven Afrikas drottning och försöker leva livets glada dagar genom att titta långt ner i flaskan och inte tänka på morgondagen.
När tyskarna hittar till den lilla byn, bränner upp husen och (indirekt) har ihjäl prästen måste Rose återigen fly och Mr Allnut tar med henne på båten. Dom är varandras totala motsatser och även om hat är ett starkt ord så är det nånstans där deras förhållande börjar och var det slutar, hmmmm, ja kolla in postern här ovan så förstår du.
Humphrey Bogart fick en Oscar för Bästa manliga huvudroll för sin gestaltning av mannen med världens jobbigaste namn (om man hör det femton gånger i minuten) och både Katherine Hepburn, filmens regissör John Huston och manusförfattarna blev nominerade. Det är intressant information då denna klassiker är ett solklart fall av man-kanske-borde-stoppa-den-i-ett-skåp-låsa-och-sedan-både-gömma-och-glömma-nyckeln för filmen är verkligen INTE bra.
Historien är inte tillräckligt intressant berättad för att bli vare sig spännande eller dramatisk och Bogart och Hepburn har inte ett uns av sprak mellan sig. Jag har svårt att förstå båda dessa skådespelares storhet faktiskt, Hepburn ser ut som ett levande lik och Bogart är allt annat än snygg. Att musiken är hemsk överdriven och att effekterna är otroligt dåliga kan jag leva med, filmen har ändå över sextio år på nacken men resten, alltså, jag fattar inte grejen alls. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är verkligen en hiskelig film.
