Etikett: I Daniel Blake

Publicerat

FILMÅRET 2016

Jahopp. Jag känner mig klar nu. Ja jag gör det, jag känner mig så pass klar med 2016-års filmer att jag är redo att göra min lista över förra årets allra bästa filmer.

2016 var ett riktigt bra filmår tycker jag, hög klass på massor av filmer och det förklarar varför antalet bubblare blev så pass många som det blev. Tio platser är bara tio hur gärna jag än skulle vilja knö in filmer som gjort mig både glad, brydd och förfärad.

Jag tror det här är första året någonsin som jag sett om väldigt många filmer som befinner sig på listan. Jag känner mig därför stensäker på att dom ska vara där. Sen kommer det alltid att finnas en chans/risk att det smyger in någon otippad film från vänster som tar sig in på listan men så är det ALLTID, även på äldre listor. Ingen lista är ristad i sten men min är så nära man kan komma. Så håll i dig nu, nu kör vi!

Uppdaterat 2017-07-02: The edge of seventeen åkte ut från listan och The cure for wellness tog sin in.
Uppdaterat 2018-06-01: Midnight Special åkte ut från listan och Brimstone tog sig in.
Uppdaterad 2022-01-16: 10. The girl with all the gifts åkte ut och Dangal tog sin in.

.

10  Swiss army man
(Regi:  Dan Kwan & Daniel Scheinert)

Nu upprepar jag mig, jag vet, men Swiss army man spelar i precis samma liga som Midnight Special och The girl with all the gifts om man tänker på hur lite jag visste om den innan jag såg den. Och den HÄR filmen visar prylar du ALDRIG förut sett på film, det kan jag LOVA. Paul Dano och Daniel Radcliffe visar vilka modiga världsklasskådisar dom är!

.

.

9. Nocturnal animals
(Regi: Tom Ford)

Herrejävlar vilken film! Udda, vacker, spännande så jag satt på kanten på biostolen och andades som en stressad kanin. Lösa trådar, smart manus, fenomenala skådespelare och i princip helt bortglömd när det vankades Oscarsgala. Obegripligt tycker jag.

.

.

8. Jätten
(Regi: Johannes Nyholm)

Det blev några guldbaggar för Jätten till slut och det gjorde mig så himla glad! Antagligen fick dessa baggar några fler filmälskare att knata iväg till biografen för att se den där filmen som gjorde mig så himla glad i magen när jag såg den – både första och andra gången. En annorlunda, jobbig och sorglig snällisfilm, så skulle jag vilja sammanfatta den. En film om vänskap och som visar vad som är det verkligt viktiga här i världen oavsett vem man är eller hur man ser ut.

.

.

7. Train to Busan
(Busanhaeng, Regi: Sang-ho Yeon)

En koreansk zombiefilm som fick mig att både bita på naglarna och börja gråta, alltså dom växer inte på träd. Välgjort och spännande och kanske mer ett gruppdynamiskt drama än en kleggig skräckfilm även om den är otäck – också.

.

.

6.  Zootropolis
(Zootopia, Regi: Byron Howard, Rich Moore & Jared Bush)

Jag älskar Zootropolis! Jag älskar älskar älskar den här filmen SÅ mycket! Trots detta hamnar den ”bara” på en fjärdeplats för året. Det säger mer om hur bra filmåret 2016 var än om filmen i sig.

.

.

5. A cure for wellness
(Regi: Gore Verbinski)

Dane DeHaan i huvudrollen i detta sekels mest underskattade film. Det här är en FILM-FILM, påkostad, otroligt vacker, obehaglig (en del scener är rent fruktansvärda) och jag satt bara och HÄPNADE samtidigt som illamåendet i kroppen växte. En film som inte släpper taget om mig, en film jag redan sett om tre gånger, en film att fundera på, att applådera, att njuta av. Tack Gore Verbinski för att du är ett sådant visuellt geni. Maken till filmupplevelse upplever man väldigt sällan!

.

.

4. Brimstone
(Regi: Martin Koolhoven)

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu. Den sitter som en hulling i mitt hjärta och där får den stanna. Det måste få vara okej.

3. Dangal
(Regi: Nitesh Tiwan)
Den före detta brottaren Mahavir Singh Phogat (Aamir Khan) ska bli pappa och drömmer om att hans son ska följa i hans fotspår och ta den guldmedalj han själv aldrig tog. Men Mahavir får bara döttrar, fyra stycken för att vara exakt. När det visar sig att dom två äldsta flickorna har fallenhet för att ”ge tillbaka” på killarna i skolan bestämmer han sig. Han ska träna upp dom till brottare och dom ska bli BÄST. Hans fru och flickornas mamma tycker inte det är en lika bra idé, vem ska vilja gifta sig med dom då?
Kombinationen biopic, sportfilm och Bollywood visade sig vara BULLS EYE. Det här är en fröjd för alla sinnen och en riktig filmpärla. Det är dessutom Indiens mest inkomstbringande film genom alla tider och blott den femte icke-engelskspråkiga filmen någonsin som passerat över 300 miljoner dollar i intäkter. 5/5, samma betyg som alla filmerna på plats 1-7 fått.

.

.
2. Jag, Daniel Blake
(I, Daniel Blake, Regi: Ken Loach)

Årets allra största överraskning för mig är Jag, Daniel Blake. Den slog mig i magen som med ett feldoserat baseballträ och jag blev helt sänkt, jag blev så ledsen att jag inte kunde prata om filmen med mina filmspanarvänner direkt efteråt, sorgsenheten stockade sig i halsen och tårarna låg på lurpass i ögonvrårna i timmar efteråt. Det här är en otroligt viktig film och den sätter igång tankar (i alla fall hos mig) som gör bra jävla ont samtidigt som dom är nödvändiga.
Livet alltså, det där jävla livet som för dom flesta av oss är riktigt bra men för andra är ett rent helvete och vi som kan hjälpa till gör det inte.

.

.

1. La la land
(Regi: Damien Chazelle)

Wow! Det finns inget annat jag kan säga, inget mer än wow! Nu har jag sett La la land fyra gånger och den växer för varje gång. Musiken, färgerna och allt det där man ser direkt vid första titten bleknar i den tredje och fjärde när man kan kisa och se allt det finurliga på ett helt annat sätt. Det här är ingen film som sätter sig i magen på samma sätt som Jag, Daniel Blake men det är en fulländad film, en film som gör mig lycklig och det är framförallt en film som får mig att förstå varför jag ser 999 mediokra filmer för att nå fram till den där tusende som öppnar mina ögon för något annat. La la land är den tusende och den kommer bli en musikalklassiker på samma sätt som Singin in the rain och Grease och snart ser vi den på scen runt om i världen!

.

.

Bubblare: Sing Street, Arrival,  The Hollars, Edge of seventeen, Midnight Special, Martha & Niki, Kungens hologram, Split, Edge of winter, Captain Fantastic, Deadpool, 10 Cloverfield Lane och Bad Moms.

Det lär ticka in fler årslistor från filmbloggare inom den närmsta tiden. Här hittar du länkar till dessa:
Movies-Noir
Jojjenito
Flmr
Fripps filmrevyer
Spel & Film

Publicerat

JAG, DANIEL BLAKE

Att använda sig av ordet angelägen i en filmrecension är ungefär lika smart som att stoppa in nio kulor i ett tiokulorsmagasin, snurra på det, sätta vapnet mot tinningen och trycka av.

I nio fall av tio har den som hittade texten redan slutat läsa. Men skulle du mot förmodan tillhöra den där tiondelen som faktiskt är lite nyfiken på varför jag trots bättre vetande använder ett stigmatiserat skitord redan i första meningen – tack! Tack för att du stannar! Du är så välkommen att umgås med mig här en stund så ska jag försöka förklara mig så gott jag kan.

När Sofia valde årets sista filmspanarfilm trodde jag att det var ett sörjigt glåmigt brittiskt diskbänksrealisms-elände jag skulle få se. Denna typ av film är inget som skrämmer mig men heller inget jag glider av stolen av men jag kan erkänna att jag med enkelhet kunde hålla mig för skratt när jag läste att filmen handlade om en lite-över-medelålders man vid namn Daniel Blake som efter en hjärtinfarkt blivit sjukskriven och är enligt kirurgen och övriga läkarteamet oförmögen att yrkesarbeta på ett tag men det brittiska sjukförsäkringssystemet tycker annorlunda och ger honom ingen sjukpenning.

Daniel Blake hamnar alltså mellan stolarna på det omänskliga tragikomiska vis som många i liknande situation kan känna igen sig i både i Storbrittanien och här hemma i Sverige. Han hamnar i den där vinkelvolten där sunt förnuft inte längre råder, där det inte spelar någon roll vad han gör så blir det fel, där medmänsklighet blir ett skällsord och där det går tolv paragrafryttare på ett dussin.

Det är många scener i filmen som lockar till skratt för det är så jävla dråpligt alltihop. Man måste helt enkelt garva, det blir nånslags överlevnadsmekanism för mig som tittar. Även om Daniel inte skrattar själv så försöker han ta sin situation med jämnmod och göra det bästa han kan.

I sin roll som köande socialförsäkringstagande på ett kontor med personal-till-synes-från-helvetet (med som säkert bara är ”vanligt fölk” som gör sitt jobb så som arbetsbeskrivningen föreskriver) träffar han på Katie, en ensamstående tvåbarnsmamma som även hon trillat mellan stolarna och ska dubbelbestraffas för det.

Jag satt där i biofåtöljen och var rätt lugn inombords. Filmen puttrade på, den var mysig, jag fnissade lite, förundrades en del, skruvade på mig åt dessa stackare som straffas fast dom egentligen inte hamnat så värst ”snett” i tillvaron alls, inte sådär med droger och annan skit. Men så kom Den Där Scenen, scenen som på ett så rörande och direkt sätt visar en människa i all sin sårbarhet, som är så ensam, utblottad, panikslagen och hungrig och jag är helt oförberedd på min egen reaktion. Hela kroppen fullständigt krackelerar. Det känns som jag blir genomskinlig, som att alla mina känslor ligger som ett tunt lager skumplast utanpå huden och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Utan omskrivning nu, tårarna SPRUTAR ut från ögonen och jag blir så jävla jävla ledsen. Tankarna VIRVLAR runt i huvudet. Jag tänker på Katie, på Daniel, på Katies barn och deras start i livet, på hur blickarna blir tommare och tommare, på hur det måste vara att kämpa i en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Sen tänker jag på julen, den där jävla julen med alla totalt onödiga julklappar som köps, papper som slits upp sekundsnabbt och presenter som glöms bort innan mottagaren ens registrerade vad den fick. Jag tänker på slit-och-släng, på all julmat jag kommer skicka i sopen, på alla föräldrar som kämpar för att göra den här storhelgen till något extraordinärt för sina barn fast dom egentligen inte har råd med så mycket som en kexchoklad.

Jag ser Katie skura sitt trasiga badrumskakel och trots att hon inte haft råd att betala elräkningen och det är kallt som ett helvete inomhus är hon nånstans genuint glad och tacksam för det hon ändå har. Jag sitter i fåtöljen och får dåligt samvete för min inneboende gnagande tanke att jag bor för litet fast jag egentligen älskar min lägenhet men ”borde” flytta för att det är nåt man ”ska”. Vafan håller jag på med? Jag är en sån jävla idiot! Jag VET ju att det är helt okej att känna sig nöjd, att det är något fint, nåt att sträva efter. Dessutom, jämfört med filmens Katie har jag ju allt. Jag har precis allt.

Katie paniköppnar en konservburk med krossade tomater och äter med händerna för hon är så utsvulten, för att hon prioriterar att ge sina barn mat när pengarna inte räcker till dom alla tre. Krossade tomater. Det är ju inte ens mat! Alltså jag dör inombords. Den Där Scenen är den starkaste scen jag sett på film sen Viggo Mortensen sköt av sin sons öra i The Road och jag stängde av för jag fick sån sjuk dödsångest och ögonen betedde sig som duschmunstycken med tårar istället för perfekt tempererat vatten.

Det är ungefär en timme kvar av filmen när jag bryter ihop och jag gråter hela den timmen. Tårarna bara rinner för samtidigt som allt jag ser på duken är så himla meningslöst så är det kärleksfullt jättefint. Det är människor som har allt som skapar lagar som i sin tur gör sitt bästa för att motarbeta sina medmänniskor och det är personer som inte har något alls men som gör allt i sin makt för att hjälpa varandra. Det är därför jag tycker den här filmen är angelägen. Den ÄR det. Den är sjukt jävla angelägen.

Filmen är viktig, inte minst i dessa bistra tider, för den visar att man bör vara rädd om sin självrespekt, att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, att världen stannar utan medmänsklighet och att det aldrig någonsin får bli fult eller fel att hjälpa till om man har möjlighet.

Känner du att uppstötningen kommer nu? Tycker du jag är för PK och/eller för vänster, solidarisk, naiv eller dumsnäll i mina åsikter? Helt ärligt, skit ner dig! Fyll underbyxorna med din egen avföring och titta dig i spegeln. Menar du på fullt allvar att du tror att inget av livets elände någonsin kan drabba dig, att du är bombsäker på att du själv och alla dina nära och kära kommer fortsätta vara rika, friska, lyckade och lyckliga till tidens ände, då är du så jävla PUCKAD att jag hoppas att du inte läst ända hit.

Jag är nämligen rätt säker på att hör du till tiondelen som tog dig förbi den allra första meningen så fattar du grejen, så är du med på vad jag menar.
Om inte – se Jag, Daniel Blake så kommer polletten trilla ner.

 

 

 

.

Blev mina filmspanarvänner lika golvade som jag av Daniel Blake? Klicka dig vidare för att kolla läget.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Har du inte sett den?