Etikett: I hennes majestäts hemliga tjänst

Publicerat

007-helg: I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST

 .

 .

 .

 .

Nu är det sista filmen ut i detta bondska tema. I hennes majestäts hemliga tjänst, filmen som alltså ska vara den bästa bondfilmen av dom alla.

Australiensaren George Lazenby spelade Bond i en enda film – den här. Han är ganska intressant den där snubben. Han pratar väldigt likt Roger Moore, han har samma typ av grace som Sean Connery och utseendemässigt är han som en mix av George Clooney, Clive Owen, Aaron Eckhart och en panda. Han pendlar mellan att kännas jättecool och putslustig, en blandning som inte är helt enkel i denna typ av film. För det är väl en Bondfilm jag ser, det är inte Austin Powers? Väl?

I hennes majestäts hemliga tjänst introducerar även Countessa Teresa di Vicenzo, Tracy, hon som fick både prinsen (Bond) och halva kungariket (det ärofyllda priset Fripp Award för Bästa Bondbrud). Hon är som en lyckad mix mellan Sissy Spacek och Sex and the city-Samantha och ett bra bevis för att inte alla bondbrudar är renodlade våp. Det går inte att läsa Tracy som en öppen bok men hon är intressant nog för James Bond att vilja försöka. Det händer inte ofta. Riktiga känslor. Kärlek. I en Bondfilm.

Men trots dessa äkta känslor mellan Tracy och James så passar James på att hoppa ner mellan lakanen med första bästa villiga V.Å.P-allergiker. Säkert trevligt för honom men rent objektivt påvisar han en hel del klockrent psykopatiska drag. Den där narcissismen är inte klädsam ens i smoking. Dessutom beter sig Bond tämligen underligt när han till synes omotiverat örfilar Tracy. ”Oooh, you´re hurting me”, säger hon i sedvanlig kvinnlig falsett men han verkar inte bry sig och jag som tittar förväntas tycka att det där är helt okej. Det är ”sånt som händer”. Fan heller. Tracy, du skulle ha slagit tillbaka!

Som bondfilm betraktad känns detta som en medelmåtta. Actionscenerna sticker inte ut mer än andra, musiken är anmärkningsvärt beige, Lazenby varken höjer eller sänker Bond som manligt filmfenomen, historien är ungefär som vanligt, allt är som vanligt förutom lite extra löööööv  – och slutet. Slutet är så brasåbrasåbraaaaaa, hurraaaaa för slutet!

För mig blir det – slutet till trots – godkänt men inte så mycket mer än så.

Det här är alltså en storfavorit för två av tre av mina filmbloggande kollegor. Full pott från Filmitch 10/10 och Fripps filmrevyer 5/5. Lite svalare mottagande från Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.

Om en stund kommer det sista blogginlägget under denna tema-helg: Sammanfattningen. Tadaaaah!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SNÖ

Idag är vi en hel drös filmbloggare som skriver om det där oundvikliga som drabbar oss alla denna tid på året. Nej, inte vinterkräksjukan. Nej, inte julstressmage. Nej, inte baksidan av att äta för mycket pepparkaksdeg. Det handlar om snö och det handlar om snö på film.

För mig är snö på film något mysigt. Snö på film ger en extra dimension till filmupplevelsen och gärna om jag ser filmen när det är mörkt, kallt och vintrigt ute.

Jag kunde inte välja en specifik film att skriva om så det fick bli en lista, en lista på snöfilmer med det lilla extra. Som gula snöbollar på´t ungefär.

 

5. Jerry Lundegaard skrapar rutorna i Fargo

Jag förstår frustrationen, fy fan för att skrapa is på bilrutor, det kan vara det värsta som finns. Jag tycker inte det är isen i sig som är det värsta, inte att jag alltid glömt vantarna heller, för mig är det ljudet, fan jag HATAR det. Jag får kalla kårar. För mig är is-ljud värre än att dra långa naglar mot en svart tavla eller att leka med frigolit.


 

 

4. Bruce Willis firar jul

Få filmer ger mig mer julkänsla än Die Hard och Die Hard 2, vilket jag antar beror på att det finns en hel del jul, snö och kyla med i filmerna. Början i första filmen och slutet i andra filmen är klockrena ur snösynpunkt.


3. En liten skidtur med George Lazenby

Jag kan inte åka skidor. Jag har balans som ett fyllo. Jag hatar pjäxkrångel och överdragsbyxor. Jag gillar däremot varm choklad i en snödriva och pulkor. Utan att vara Bondfantast på något sätt så har skidscenen ur Hennes majestäts hemliga tjänst satt sig i skallen på mig. Att titta på sport är inte dumt alls.


 

2. En film som får mig känna mig liten

Det var länge sedan jag kände mig sugen på en riktig jullovsmatiné på samma sätt som jag gör nu. Jag vill att det ska bli 30 minus, jag vill ta på mig stora sköna vintermössan, hemstickade tumvantar, den alldeles för långa halsduken och varma skor. Jag vill köpa varm choklad med vispgrädde, kanske en lussebulle som faktiskt smakar saffran och jag vill krypa ner i biofåtöljen med immiga glasögon och se en film som får mig att bli liten till sinnes igen. Trailern till De fem legenderna och dom tjugofem minutrarna jag redan sett på förhandsvisning ger mig en såndär riktigt myskänsla i kroppen. Dessutom är det fantastisk 3D. Bara en sån sak.


 

 

1. Röd snö med Thomas von Brömssen

Det här var en TV-serie som gick på TV när jag var liten. Satan i gatan så spännande det var! Jag hamnar i barndom bara jag ser introt, regreggerar till ett nagelbitande skolbarn och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja se om den här serien även om jag fick chansen. Jag vill gärna leva på minnena av stickade tröjor, massor med snö, norska elaka män och hjälten Thomas von Brömssen.


 

 

Mina filmspanarkollegor som också skrivit om snö är: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den, The Velvet Café, Have you forgotten, Except fear, Filmitch, Flmr, Mode+film,