SHARKNADO 2

Jag ser Sharknado 2 kvällen innan jag ska flyga till New York. Det var dumt.

Jag är flygrädd, tycker det är vansinnigt obehagligt med flygplan överlag. Det tog många år och all energi kan kunde frammana för att se Snakes on a plane, inte tusan hade jag kunnat tro att Sharknado 2 lika gärna hade kunnat heta ”Sharks on a plane” och att detta plan var på väg mot New York av alla platser på jorden. Inte heller hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag bara ett halvt dygn senare skulle sitta i ett flygplan som i extrem turbulens försökte landa i New York men planet hoppade runt som en vante i luften, folk skrek, grät, bad till Gud och det kräktes precis överallt (i påsar, utanför påsar, utan påsar, på hen i stolen bredvid, på golvet) och bredvid mig satt min dotter med dödsångest och kved fram: ”Jag hade föredragit hajarna!!!!”.

Jag gillade den första Sharknado-filmen, för att vara en B-film var den riktigt underhållande och hade effekter som inte krävde skämskudde. Sharknado 2 är något helt annat. Fortfarande charmig på nåt vrickat sätt men det känns som det saknas både pengar och engagemang när det gäller produktionsvärdet. Det är helt ärligt skrattretande dåligt.

Ian Zierling är tillbaka som Fin och Tara Reid är tillbaka som hans (numera) fru April. Mer eller mindre lättigenkända fejs som Viveca A. Fox och Judd Hirsch mixas med skådisar som Mark McGrath vars mest kända filmer är Hooters 2012 International Swimsuit Pageant och Killer Karaoke. Undrar om han känner sig nöjd med sitt karriärval?

Nu ser vi fram emot Sharknado 3: Oh Hell No!

SHARKNADO

Sharknado tillhör en filmgenre som jag mer än gärna ser även om det är filmer som jag inte med all välvilja i världen kan ge toppbetyg.

Oftast är effekterna så lökiga att det känns som dom är gjorda på en eftermiddag av praoelever med brytningsfel och skådisarna är av den kalibern att det inte går att tänka sig att det är avlönat arbete dom ägnar sig åt.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet är det klart jag blir glad som en spillevink när jag ser att Sharknado finns på Netflix och om möjligt ännu gladare när jag märker att filmen faktiskt är riktigt bra.

Huvudrollen Fin Shepard  innehas av Ian Zierling (Steve Sanders från TV-serien Beverly Hills), en trevlig filur och ganska underskattad som skådis kan jag tycka. Tara Reid och John Heard är två andra kända ansikten, annars är det mest hajarna som är i fokus. Hajar som flyger, som biter ihjäl folk i 20 centimeter högt vatten, hajar som kastar sin in genom fönster när det regnar. Det är helt enkelt en orkan och en hord med hajar som invaderar Los Angeles.

Det låter flummigt som satan när man beskriver det i ord men när jag ser filmen köper jag historien. Kalla mig knasboll, det gör inget. Sharknado är en schysst film. Underhållande med en hel del välgjorda effekter. Okej, det är kanske inte spännande men några småläskiga hajbitarscener finns det faktiskt.

Nu håller jag tummen att uppföljaren Sharknado 2: The second one håller samma (i sammanhanget) höga standard. Senare i år vet vi.