Etikett: Imelda Staunton

Publicerat

SOM EN DANS

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu ”sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om ”vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

Publicerat

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Publicerat

PRIDE

Jag tittar på Pride och tänker att det är nåt fel på mig.

Jag vill pausa, lägga mig på en divan och analysera min mentala hälsa. Varför blir jag inte glad? Varför ropar jag inte ”Hallelujah Moment” och smackar upp fem fiffiluror i betyg? Det är ju en sån fin tanke det här att göra film av två av marginaliserade samhällsgrupper, varav den ena hjälper den andra när den har det tufft.

Organisationen Lesbians and Gays Support the Miners är precis som det låter, homosexuella som stöttar gruvarbetare under den brittiska gruvstrejken på 80-talet. Jag känner att den där meningen får det att klia i kroppen. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Det är härligt ju. Upp till kamp. David mot Goliat, tillsammans är vi starka, en för alla alla för en, hela grundförutsättningen för Pride borde passa mig som handen i handsken, hela soundtracket kryllar dessutom av 80-talsmusik.

Men nej.

Jag kapitulerar.

Det går inte.

Jag fattar grejen och jag förstår hyllningarna och jag tittar på ImdB och ser medelbetyget 7,8 och jag känner att alla andra har antagligen rätt men jag kan ändå inte strunta i min magkänsla som säger att filmen inte funkar. Jag blir inte glad av den. Jag känner mig inte upprymd och energifylld och jag är inte med i matchen. Det största med filmen är att den ens blev av, det kan inte ha varit någon självklarhet även om den är based on a true story.

Mitt tips: Se The Full Monty istället. En toppenfilm rätt igenom. Varför jag tokälskar den och gäspar mig igenom Pride kan jag dock inte förklara. Det är bara skillnad, inte svårare än så.

Sofia har också sett Pride och hon gillade den a lot. Jojjenito gillade den a bit less och Movies-Noir not at all (den kortaste recensionen någonsin på hans blogg?)

Publicerat

PADDINGTON

Att gå och se en riktig film på bio med en liten knatte för allra första gången är en stor grej, i alla fall för mig. Barnet i fråga minns antagligen inte mycket av den speciella dagen eller filmen men det är där vi kommer in, vi vuxna, vi som kan berätta när barnet växt upp en smula.

Jag minns första långfilmen jag såg på bio med min dotter som om det var igår, jag minns tyvärr inte lika tydligt den första jag såg med min son. Skyller på småbarnsgegga i huvudet, jag vet inte vad det annars skulle bero på. Men i söndags var det dags igen, dags för min treåriga gudson att göra entré i en riktig biosalong. Paddington kändes på pappret som en helt perfekt film att börja med. Lite galen, lite spännande, rolig, mysig, en söt björn och riktiga människor i dom andra rollerna.

Det visade sig bli ett alldeles utsökt val av premiärfilm. Han skrattade högt, han satt still, han ratade popcornen (yäääääy!) och han började inte skruva på sig förrän det var endast tio minuter kvar.

För egen del minns jag Paddington från när jag var liten. Tecknade filmer med en trevlig berättarröst och en gullig liten björn med marmeladmacka under mössan. När jag blev större och började spontanåka till London lite nu och då köpte jag ofta med mig en Paddington-bok med mig hem. Otroligt charmiga böcker.

Paddington anno 2014 har kvar en hel del av originalcharmen trots är historien är omgjord så den passar nutida barns krav på CGI-animerade actionscener och en björn som ser helt autentisk ut. Hade gamla Paddington gått på bio hade ungarna sannolikt simultant sovit middag.

Nu såg vi filmen med svenskt tal men det kändes ändå bra att se Hugh Bonneville som pappa Henry Brown, Sally Hawkins som hans fru Mary, Julie Walters som hushållerskan Mrs Bird och Nicole Kidman som den onda Millicent. En bra cast i en bra film. Betygsmässigt landar den på en mycket stark trea. Klart sevärd för både barn och vuxna.

 
Minns du detta?

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen