Jahopp, vem är den där tjommen? kanske du tänker. En förståelig tanke, han är inte den mest kända av regissörer men han är definitivt värd att hålla ett öga på. Eller två.
Neil LaBute heter han, är född 1963 i Detroit och beskriver sig själv som en ”unforgiving judge of the ugliest side of human nature”. Han är regissör och manusförfattare och jag upplever honom som mest intressant när han kombinerar dessa två i en och samma film. Som ”enbart” regissör är han habil men som manusförfattare lite mer egen. Jag har valt ut tre filmer varav han skrivit originalmanus till två.
THE WICKER MAN (2006)
Manus: Neil LaBute efter Anthony Shaffers roman
Regi: Neil LaBute
Polismannen Edward Malus (Nicolas Cage) har råkat ut för ett trauma på jobbet. I ett försök att rädda en mamma och hennes dotter ur en bilbrand exploderar bilen och båda dör. Han ser den lilla flickan framför sig i nån form av panikslagna dagdrömmar och äter medicin för att orka med livet.
Han får ett brev, en vädjan om hjälp från en kvinna vid namn Willow Woodward (Kate Beahan). Hennes dotter Rowan är försvunnen och hon behöver hjälp att hitta flickan. Det kluriga är att Willow bor på en ö vid namn Summersisle där invånarna är nån form av sekt. Det finns inga telefonledningar dragna till ön, det lilla samhället verkar styras av helt egna lagar och regler och det går inte att lämna ön på frivillig basis. Men Edward åker dit och försöker utföra sitt jobb vilket är lättare sagt än gjort när ingen är villig att hjälpa till och ingen verkar vilja hitta Rowan.
The Wicker Man är en remake på en film från 1973 med samma namn (Dödlig skörd på svenska). Jag har inte sett originalet men med 7,7 på ImdB jämfört med 3,6 för denna verkar många tycka att det här är en rätt dålig film (eller i alla fall väldigt mycket sämre än originalet). Personligen tycker jag den här filmen är bra. Jag tycker det är rätt ruggigt med sekter på film, människor som beter sig lobotomerade och kuvas under nån perifer religion och dess (ofta) starka ledare. Jag blir helt enkelt lite rädd och jag antar att det är meningen.’
Nicolas Cage gör det han ska, Ellen Burstyn och Frances Conroy likaså och Neil LaButes insats som regissör är stabil. En spännande och sevärd liten film, helt klart.
IN THE COMPANY OF MEN (1997)
Originalmanus & regi: Neil LaBute
Chad (Aaron Eckhart) är en cynisk bitter stekare, Howard (Matt Malloy) har precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Dom jobbar på samma företag, Howard är Chads chef och tillsammans är dom en tickande kvinnohatande bomb.
Svinlessa på kvinnor, kränkta och psykiskt stympade bestämmer dom sig för att leta upp den snällaste och mest oförstörda kvinna dom kan hitta och sen göra allt för att förstöra hennes liv. Hon som hamnar i skottlinjen heter Christine (Stacy Edwards) och är en av företagets duktiga sekreterare. Hon är vacker, godhjärtad och döv. ”Det låter som en delfin när hon pratar”, säger nån av männen och skrattar rått.
Alltså, det här är verkligen ingen enkel film att beskåda. Fy fan vad ont det gör, vilka vidriga snubbar dom är Chad och Howard. Som två svennebananvarianter av American Psycho-Patrick Bateman går dom omkring i livet och tycker att dom på nåt sätt är för mer än andra, att dom har rätt att sparka nedåt på alla sätt dom kan. Vita kränkta män i ett nötskal kan man säga.
In the company of men är en film som med stor framgång borde kunna gå att göra på en teaterscen. Neil LaBute, hallå, här är han smått genial.
SOME VELVET MORNING (2013)
Originalmanus och regi: Neil LaBute
Det blir som ett litet sexigt kammarspel den timmen (eller två) filmen handlar om. Velvet (Alice Eve) ligger på soffan och lyssnar på musik när det ringer på dörren. Där står Fred (Stanley Tucci) med ett gäng rullväskor och ett flin som täcker halva ansiktet. Han har lämnat sin fru och nu tänker han flytta in hos Velvet, den mycket yngre älskarinnan från förr, någon han inte kan glömma. Det han däremot glömt är att informera henne om detta.
Så mycket mer tänker jag inte avslöja om handlingen. Filmen är bara 84 minuter men det är välmatade minuter, det är en mycket välskrivet och psykologiskt böljande manus och – jag är inte det minsta förvånad över detta – Stanley Tucci briljerar fullständigt!
Alice Eve är en skådespelare jag inte kände till särdeles väl innan denna film, det är annorlunda nu efteråt. Det känns som om hon spelar i samma liga som Margot Robbie (The Wolf of Wall Street), att dom kommer slåss om samma typ av roller framöver, lite på samma sätt som Nicole Kidman och Naomi Watts. Eve är bra, hon gör Velvet med elegans och trovärdighet då det är inte en helt enkel roll att spela men Stanley Tucci går det inte att ta bort blicken från.
Sugen på att dyka ner ännu lite mer i Neil LaBute-filmer? Här finns texter om några filmer till: Förvandlingen (The shape of things – 2003, manus efter sin egen pjäs samt regi), Possession (2002, mest bara regi) och Your friends & neighbors (1998, originalmanus och regi).