Det är drygt fem år sedan jag såg Inception på bio – och jag gillade den. Jag gillade den så pass mycket att jag köpte filmen och den har stått inplastad på hyllan sen dess. Den senaste månaden har jag av nån anledning längtat jättemycket efter att se om den, så mycket att jag önskade mig en återtitt i julklapp i sällskap med barnen. Jag ville se om dom förstod filmen, hur dom tolkade slutet OCH om jag själv tyckte lika mycket om den fortfarande.
Man kan väl säga såhär att då väldigt få saker i livet blir som man tänkt sig så blev även min återtittsjulklapp inte sådär superlyckad. Efter ett besök på närakuten för att se om dotterns paniksvullna och jätteonda förkylningshals var halsfluss kröp hon ner i sängen och sov bort i princip hela juldagen. Sonen fick jag muta med min Paradis-ask för att han skulle släppa dataspelet och då kom han ut – om än motvilligt.
Men vi tittade på Inception och jävlar så svårt vi hade att hålla oss vakna – båda två. Det här var inte alls den åktur jag mindes. Filmen kändes som en människa som envisas med att prata i bilder enbart för att verka djup (och kanske även intressant). Men orden betyder ju ingenting! Det blir bara scener staplade på varandra, vissa visserligen spektakulära men helheten är riktigt sömnig och för att använda ett slitet ord….pretentiös. Vilken tråkig stämning det blev där i vardagsrummet.
Att se filmen på DVD på min rätt stora TV var inte heller nån hit. Bilden var verkligen inte bra. Med facit i hand skulle det ha varit blu-ray eller inte alls.
När filmen kom 2010 var Tom Hardy inte ett jättenamn direkt så för mig blev filmens största plus att se honom igen. Han behärskar verkligen alla genres den mannen! Förutom detta kändes återtitten som ett enda stort njääääääää.
När jag såg filmen 2010:
När jag såg filmen 2015: