Med kort varsel och gott humör kastade jag in sonen i bilen och drog till Borlänge.
Det var Peace & Love Filmfestival som lockade såklart (även om den oturligt nog krockar med årets mysigaste TV-fotbolls-månad) men två semesterdagar kunde avvaras, det handlar trots allt om det som är det roligaste som finns även på semestern: att se film och blogga om det man sett.
Första filmen ut för oss idag var Siddharth, en indisk film regisserad av Richie Mehta som enligt programbladet är nån form av ”rising star”, lite luddigt var och varför bara. Jag tyckte det var jättespännande att se hur sonen skulle fixa att se en film med indisk tal och engelsk text men det visade sig inte vara några som helst problem.
Siddharth är en 12-årig pojke som i filmens absoluta början blir skickad med buss till Punjab för att jobba ihop välbehövliga extrapengar till familjen. Pappan Mahendra Saini (Rajesh Tailang) jobbar som blixtlåslagare (svårtläst ord, här kommer en synonym: dragkedjesfixare) och mamman Suman (Tannishtha Chatterjee) verkar inte jobba utan har som enda åtagande att sköta hemmet och att servera maken nån form av varm (och klar) dryck när han kommer hem om eftermiddagarna. Dottern ”Pinky” är den enda som kan läsa, skriva och hantera mobilen nu när storebrorsan är borta på jobb.
Det enda jag vet om filmen på förhand är att Siddharth försvinner och det stämmer. På nåt sätt blir han kidnappad/bortförd från sitt arbete och det händer redan en kvart in i filmen, resten av speltiden handlar om hur familjen hanterar detta och hur man som fattig förälder ska lyckas samla ihop pengar nog till en tågbiljett för att kunna leta på plats och ångesten när poliserna ber om ett foto på barnet och det går upp för pappan att det inte finns ett enda kort att tillgå, ingen har någonsin fotat barnen.
Jag har inte sett en enda film som utspelar sig i Indien som inte haft Ravi Shankar-plinketiplonk som score från början till slut och helt ärligt, det är rätt tradigt. Det är som om alla svenska filmer skulle ackompanjeras med nyckelharpa. Att affischen dessutom ser ut som framsidan på en dålig roman från 70-talet fattar jag inte heller. Filmen är liksom bättre än så.
Innan filmen började lästes det upp några rader från regissören där han förklarade hur filmen kom till. Han hade stött på den man som i filmen är pappan, han hade fått historien berättad för sig, känt paniken och han ville återberätta det hela på sitt sätt. Filmen är således en BOATS (based on a true story) men utan att ha något köttigare att gå på än en pappas ord och en manusförfattares fantasi men i detta fall räcker det alldeles utmärkt.
Om filmen hade gjorts av en svensk hade pappan spelats av Michael Nyqvist – även om han skulle spela samma indier.
Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:
Det var annorlunda att se en film från Indien och kul att se en film i en stil som jag inte brukar se. Det var lärorikt att se en film om hur andra har det, människor som lever på andra sätt än vi. Jag tyckte om att jag började tänka efter och att jag inser hur väldigt bra vi har det här. Allt det där med hur dom sover (direkt på golvet), hur dom mår, vad dom äter, det är skit alltihop, dom jobbar under dåliga förhållanden och får bara lite lön, dom har knappt råd att äta.
Filmen kändes inte så proffsigt gjord men den lyckades förmedla starka känslor vilket jag tycker är viktigare än att filmen är snygg.
Vi mötte upp filmspanarvännerna Cecilia och Jimmy för denna visning och länkar kommer när deras texter publicerats. Här är Cecilias tankar om filmen.
Johannes Roberts är namnet på regissören bakom en av de senaste årens mest spännande hajfilmer: 47 meters down. Den gick så pass bra att han håller på med en uppföljare nu med det kreativa namnet 48 meters down. Hur som helst, året innan han gjorde hajfilmen kom The other side of the door, en film som legat på min ska-se-lista sedan dess (2016) men som alltid fått se sig omsprungen av någon annan film i sista stund.
