Etikett: Ingmar Bergman

Publicerat

Skräckfilmssöndag: VARGTIMMEN (1968)

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är ”svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: ”Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?”.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite ”modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget ”Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades ”i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som ”handelsvara” och ”måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket ”sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

Dagens duo: LIV & INGMAR

Av någon anledning tyckte den indiske dokumentärfilmaren Dheeraj Akolkar att det var en spännande idé att göra en film om relationen mellan Ingmar Bergman och Liv Ullmann. Bara det är spännande. Tanken liksom. Hur kom han på det? Att han lyckades genomföra det, coolt som tusan tycker jag.

I nittio minuter får vi, med Liv Ullmann som ciceron, följa med in i det innersta av en relation som varade i 42 år, fram till Ingmar Bergmans död. Den pendlade mellan stor passion, äkta kärlek, föräldraskap, svartsjuka, stormande gräl, respekt och den totala motsatsen, samvetskval, åldersskillnad, ensamheten på Fårö och till slut, en vänskap starkare än livet själv.

Jag tittar förundrat på filmen, jag hör Liv Ullmann så korrekt och stämningsfyllt som möjligt (på engelska) försöka beskriva sina känslor för denne Store Man och jag tänker att jag saknar den andra halvan. Jag hade velat höra Ingmar tala om Liv, hans syn på deras förhållande, hans stora ord om denna kvinna som kom att betyda så mycket för honom under nästan halva hans liv. Men filmen gjordes 2012 och Ingmar dog 2007, det är liksom kört. Tyvärr. Inget att göra åt men synd är det.

Det jag bär med mig starkast från filmen är det underbara huset på Fårö, känslan det måste vara att bo så nära havet i ett sådant kargt landskap och med så mycket obehandlat trä på innerväggar och tak. Och Dheeraj Akolkar såklart. En spännande filmare. Jag tror det kan vara värt att leta upp filmen han gjorde efter denna, Let the scream be heard. Den handlar om den norske konstnären Edvard Munch och hans tavla Skriet. Han tycks ha fastnat häruppe i Norden den gode indiern Dheeraj.

Det är klart det är en fascinerande duo Liv och Ingemar. Starka känslor, starka band. Mytiskt nästan – och mystiskt. Jag blir inte klok på vad det var hos denne Bergman som lyckades få så många kloka starka kvinnor att falla som furor trots att han inte betedde sig särskilt schysst. Vad hade han som var så speciellt? DET hade jag velat få svar på i den här filmen.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Filmitch har läst en bok om Ingmar Bergman som kanske kan fördjupa just detta ämne än mer. Här hittar du den.

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

Svensk söndag: SVENSKA OSCARSVINNARE

När man tänker på svensk film och Oscarsgalan kommer man lätt in på Ingmar Bergman, Ingrid Bergman och Greta Garbo. Det känns väldigt mycket…dåtid.

Efter förra årets gala när Malik Bendjelloul vann en Oscar för Bästa dokumentär med Searching for Sugar Man kändes det så himla mycket att det är på tiden. Det är banne mig på tiden att en svensk film får pris och uppmärksamhet för precis som när Carolina Klüfts framgångar får ungdomar att vilja testa sjukamp eller rätt Let´s Dance-vinnare får kids att vilja dansa så ger en framgångsrik svensk film hela filmsverige en spark i baken – tror jag. Frågan är om inte mycket av den positiva energin som genomsyrade svensk film 2013 hade med Searching for Sugar Mans framgångar att göra.

Men idag tänkte jag faktiskt vinkla spotlighten litegrann åt ett annat håll, åt en man som faktiskt vunnit hela tre oscarsstatyetter och den senaste så sent som förra året.

Per Hallberg är en man som borde få en staty rest i Borgholm för sina insatser i filmvärlden (han är född där). Per Hallberg borde vara – och kanske är? – en jätteförebild för alla som kämpar för att kunna ha ett yrkesverksamt liv i ljudbranschen men han är också en doldis för allmänheten, för alla som inte nördar ner sig i film och Oscarsgalan.

Skyfall, The Bourne Ultimatum och Braveheart, tre storfilmer som väldigt många har sett och Per Hallberg har fått en Oscar för dessa tre filmer. Best Achievement in Sound Editing för dom två första, Best Achievement in Sound Effect Editing för den sista. Han var även nominerad för Face/Off 1998 men fick se sig slagen (kanske inte så oväntat) av Titanic.

Men när får man se honom i en TV-soffa pratandes om sitt jobb och sitt liv? Jag vill veta mer, han måste ju ha miljoners miljarders med historier att berätta. Eller inte. Men då vill jag veta det med. Jag vill bara inte att vi ska glömma att han finns, att han är svensk, att han är en superframgångsrik inom sitt område OCH att han är en trefaldig oscarsvinnare. Ingmar Bergman vann aldrig nån Oscar för Bästa regi. Glöm inte det.

[Bilden på Per Hallberg är lånad från chef.se. Klicka på länken för att läsa en trevlig intervju med honom.]

Publicerat

Svensk söndag: KVINNORS VÄNTAN

”Jag har mitt liv, mitt enda liv. ”

Det är inte Jonas Gardells ord även om man skulle kunna tro det. Det är en av kvinnorna vid runda bordet, det runda av trä, som säger detta. Runt bordet i sommarstugan sitter fyra kvinnor som väntar på sina äkta män och som ska tillbringa några semesterdagar tillsammans. Rakel (Anita Björk), Marta (Maj-Britt Nilsson), Karin (Eva Dahlbeck) och Annette (Aino Taube) har mer gemensamt än att dom är just kvinnor, dom är nämligen svägerskor, kvinnor gifta med varsin bror.

Rakel är gift med Eugen (Karl-Arne Holmsten) men hon har ”kramp i moralen” enligt hennes älskare Kaj (Jarl Kulle). Visst har hon dåligt samvete över sin otrohet, hon tror att det är nånting fel på henne. Hon gör allt både hon och Eugen vill men ändå är ingen av dom varken nöjda eller glada. Men Kaj ser henne, tar på henne och hon kan inte låta bli honom.

Marta väntar barn men vill inte gifta sig med den blivande pappan Martin (Birger Malmsten). Höggravid åker hon till BB för att föda barnet helt själv. Karin och Fredrik (Gunnar Björnstrand) fastnar i en hiss och det är – vad jag förstått – den scenen som gör att filmen klassas som en komedi och Ingmar Bergman för första gången fick höra en biopublik skratta till någon av hans filmer.

Det här är alltså en film om kvinnor med kvinnor men som ändå inte skulle klara av Bechdeltestet. För att en film ska klara detta test måste den uppfylla följande kriterier:

  1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om något annat än män.

Här pratas det om otaliga livskriser genom kvinnornas ögon men männen är katalysatorerna, kärnan, fokus. Ändå känns filmen viktig ur ett kvinnligt perspektiv. Den visar på ett ganska frankt sätt hur livet på 50-talet kunde te sig för gifta kvinnor och det känns att manus är skrivet av en kvinna och inte av filmens regissör Ingmar Bergman själv. Gun Grut har skrivit manus. Hon var även Ingmar Bergmans tredje fru och mamma till deras gemensamma son med det fantasifulla namnet Ingmar Bergman Jr.

Själv satt jag framför TV:n och hade det myyyysigt. Känslan av mysighet och Bergmanfilm i samma mening är inte helt vanlig men ändå, så kändes det. Mysigt. Filmen är långt ifrån någon renodlad komedi så gå inte på den genrebeskrivningen. Det är ett svartvitt drama om kvinnors liv och väntan. Jädrarns vad tungt det lät! Kanske den engelska titeln säger mer om filmens egentliga budskap: Secrets of women. Kvinnliga hemligheter. Där har vi det! Hemligheter och…väntan.

I temat Decennier skriver Henke idag om en annan Bergmanfilm, kanske en aningens mer känd sådan. Klicka här för att läsa.

Publicerat

Fredagsfemman # 74

5. Paul Rudd

En av världens roligaste och charmigaste snubbar heter Paul Rudd. Han är nästan larvigt bra och han är banne mig bra i allt han gör. Idag skulle Prince Avalanche med honom i huvudrollen haft biopremiär men den verkar vara bortplockad från SF´s repertoar, jag hittar den inte i alla fall. Men det gör inget, ingen kommer sakna den. Jag sågade filmen rätt hårt igår och kanske kan man tycka att denne Paul inte förtjänar fredagsfemman-uppmärksamhet i och med det men JO, det gör han. Se I love you man istället så förstår du. Han borde ha en garanterad plats på listan varje vecka, det där Avalanche-skräpet är snart glömt. Slappin´the base! Jaharå!

 

 

4. Sucken när det bara är pengar som pratar

Nu går The Lone Ranger på biograferna. Jag kan gissa att den går för fulla hus. Jag kan också gissa att väldigt få betalande besökare går från bion med ett nöjt leende på läpparna. Alltså, jag brukar sällan dissa filmer osedda men The Lone Ranger är en sån illaluktande money-talks-produkt att jag tänker fortsätta negga och faktiskt vägra gå och se den. Jag har pratat med en del kids om filmen, den som många av dom beskriver som ”Jack Sparrow har blivit cowboy eller indian eller nåt” och den kommer locka dessa kids som fortfarande tycker att Pirates of the caribbean är det ballaste som visats på TV. Men den är 2 tim 29 min lång. Det finns inte en tonåring som har ro nog i kroppen till att njuta ens av en vitsminkad Jack Sparrow så länge. Tror jag. Men jag vet inte. Det är bara en kvalificerad gissning. Lika kvalificerad som dollartecknen i ögonen på filmbolaget.

 

 

3. Liv Ullman

Hon har ”nåt”, Liv Ullman. Det ”nåt” hon har har hon alldeles av sig själv och hon behöver inte relationen med Ingmar Bergman för att vara någon. Så tycker jag. Fast jag förstår också att utan Ingmar Bergman hade hon kanske inte varit den Liv Ullman vi nu känner till. Hönan och ägget, den ständiga frågan som saknar svar. Kanske går det att hitta svar i filmen Liv och Ingmar – A love story som har biopremiär ( i alla fall i Stockholm) ikväll. Jag är sugen på filmen och jag förstår inte riktigt varför. Vad är hönan och vad är ägget i den ekvationen?

 

2. Ove får mig att skratta

Kan inte nån bara göra film på Fredrik Backmans bok En man som heter Ove? Typ….NUUU?

 

 

 

 

1. Tack för allt LOVEFILM!

I nästan hela mitt filmbloggarliv har LOVEFILM varit min sponsor. Jag har fått och postat hundratals hyrfilmer, jag har fascinerats över deras enorma filmbibliotek och många många gånger har jag hittat filmer som inte går att få tag i någon annanstans. Jag har tyckt om att jag fått låna faktiska DVD-och Bluray-skivor, att jag har kunnat se film ”the old fashion way” utan att streama via datorn. Nu lägger LOVEFILM ner sin verksamhet i Sverige, den 10 juli är sista dagen och med det försvinner nåt som blivit en trygghet för mig. Med en ledsen tår i ögat säger jag hejdå och TACK för allt!

Publicerat

Veckans klassiker: HÖSTSONATEN

Nu kommer jag till ännu en film i raden som jag blev sugen på efter att ha sett Bergmans video på SVT. Jag har aldrig varit med om maken till bra filmtipsarprogram.

Ingrid Bergmans sista långfilm innan hon gick bort i cancer är en tungt familjedrama som utspelar sig mellan överklassmamman och konsertpianisten Charlotte Andergast (Bergman), hennes kuvade dotter Eva (Liv Ullman) och hennes andra dotter Helena (Lena Nyman) som är svårt handikappad och bor hemma hos Eva och hennes man. Helena är något av en väl förborgad hemlighet, ett barn Charlotte medvetet försökt förtränga i alla år. Nu har Charlottes man avlidit och hon hälsar på sin dotter för första gången på många år och det river upp latenta känslor vill jag lova.

Ja, herregud vad känslor. Det är som Kilimanjaro vore fyllt av förtryckt hat, ledsamhet, sorg, aggressioner, översitteri och dåligt självförtroende och så borrar man ett hål i berget och hela tjofaderittan fullkomligt exploderar ut. Det gäller att känna sig skapligt mentalt stabil när man tittar på Höstsonaten. Jag tror nämligen att det här är en film som kan gräva sig ner under huden om man är på ”fel” humör. Eller rätt. Välj själv. Filmer som lyckas engagera varenda cell i kroppen är givetvis bra filmer men det kan kännas som ett heltidsarbete att se dom och det är inte alltid jag orkar med det. Fast den här gången orkade jag, jag lyssnade på språket, på  artikulationen, det som jag först stämplade som överspel men som jag sen förstod inte var det. Första tjugo minutrarna var som att gå naken i motvind i trettio minusgrader men sen tittade solen fram och jag hittade både underkläder, byxor och en varm tröja.

Att det här är en klassiker är solklart och att det är skådespeleri på hög nivå likaså. Att filmen inte får ett bättre betyg kan jag bara förklara med magkänslan, den jag lyssnar på men som alla andra kanske inte förstår.

Här finns filmen.