JAG ÄR INGRID

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin ”roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att ”filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

Svensk söndag: SVENSKA OSCARSVINNARE

När man tänker på svensk film och Oscarsgalan kommer man lätt in på Ingmar Bergman, Ingrid Bergman och Greta Garbo. Det känns väldigt mycket…dåtid.

Efter förra årets gala när Malik Bendjelloul vann en Oscar för Bästa dokumentär med Searching for Sugar Man kändes det så himla mycket att det är på tiden. Det är banne mig på tiden att en svensk film får pris och uppmärksamhet för precis som när Carolina Klüfts framgångar får ungdomar att vilja testa sjukamp eller rätt Let´s Dance-vinnare får kids att vilja dansa så ger en framgångsrik svensk film hela filmsverige en spark i baken – tror jag. Frågan är om inte mycket av den positiva energin som genomsyrade svensk film 2013 hade med Searching for Sugar Mans framgångar att göra.

Men idag tänkte jag faktiskt vinkla spotlighten litegrann åt ett annat håll, åt en man som faktiskt vunnit hela tre oscarsstatyetter och den senaste så sent som förra året.

Per Hallberg är en man som borde få en staty rest i Borgholm för sina insatser i filmvärlden (han är född där). Per Hallberg borde vara – och kanske är? – en jätteförebild för alla som kämpar för att kunna ha ett yrkesverksamt liv i ljudbranschen men han är också en doldis för allmänheten, för alla som inte nördar ner sig i film och Oscarsgalan.

Skyfall, The Bourne Ultimatum och Braveheart, tre storfilmer som väldigt många har sett och Per Hallberg har fått en Oscar för dessa tre filmer. Best Achievement in Sound Editing för dom två första, Best Achievement in Sound Effect Editing för den sista. Han var även nominerad för Face/Off 1998 men fick se sig slagen (kanske inte så oväntat) av Titanic.

Men när får man se honom i en TV-soffa pratandes om sitt jobb och sitt liv? Jag vill veta mer, han måste ju ha miljoners miljarders med historier att berätta. Eller inte. Men då vill jag veta det med. Jag vill bara inte att vi ska glömma att han finns, att han är svensk, att han är en superframgångsrik inom sitt område OCH att han är en trefaldig oscarsvinnare. Ingmar Bergman vann aldrig nån Oscar för Bästa regi. Glöm inte det.

[Bilden på Per Hallberg är lånad från chef.se. Klicka på länken för att läsa en trevlig intervju med honom.]

Veckans klassiker: HÖSTSONATEN

Nu kommer jag till ännu en film i raden som jag blev sugen på efter att ha sett Bergmans video på SVT. Jag har aldrig varit med om maken till bra filmtipsarprogram.

Ingrid Bergmans sista långfilm innan hon gick bort i cancer är en tungt familjedrama som utspelar sig mellan överklassmamman och konsertpianisten Charlotte Andergast (Bergman), hennes kuvade dotter Eva (Liv Ullman) och hennes andra dotter Helena (Lena Nyman) som är svårt handikappad och bor hemma hos Eva och hennes man. Helena är något av en väl förborgad hemlighet, ett barn Charlotte medvetet försökt förtränga i alla år. Nu har Charlottes man avlidit och hon hälsar på sin dotter för första gången på många år och det river upp latenta känslor vill jag lova.

Ja, herregud vad känslor. Det är som Kilimanjaro vore fyllt av förtryckt hat, ledsamhet, sorg, aggressioner, översitteri och dåligt självförtroende och så borrar man ett hål i berget och hela tjofaderittan fullkomligt exploderar ut. Det gäller att känna sig skapligt mentalt stabil när man tittar på Höstsonaten. Jag tror nämligen att det här är en film som kan gräva sig ner under huden om man är på ”fel” humör. Eller rätt. Välj själv. Filmer som lyckas engagera varenda cell i kroppen är givetvis bra filmer men det kan kännas som ett heltidsarbete att se dom och det är inte alltid jag orkar med det. Fast den här gången orkade jag, jag lyssnade på språket, på  artikulationen, det som jag först stämplade som överspel men som jag sen förstod inte var det. Första tjugo minutrarna var som att gå naken i motvind i trettio minusgrader men sen tittade solen fram och jag hittade både underkläder, byxor och en varm tröja.

Att det här är en klassiker är solklart och att det är skådespeleri på hög nivå likaså. Att filmen inte får ett bättre betyg kan jag bara förklara med magkänslan, den jag lyssnar på men som alla andra kanske inte förstår.

Här finns filmen.