Etikett: Ingvar Hirdvall

Publicerat

BECK – DITT EGET BLOD

Martin Beck (Peter Haber) är tillbaka – IGEN – och är den första av fyra nya Beck-filmer som visas på C More. I sista filmen i förra omgången fick Martin nog och lämnade in sin avskedsansökan, detta strax efter att Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) dött och en ny karismatisk polis anställts i teamet: Steinar Hovland (Kristofer Hivju).

När Ditt eget blod börjar är Martin fortfarande ”pensionär” och njuter av sina lediga dagar bland annat genom att åka på vinprovningsresa till Trosa med dottern Inger (Rebecka Hemse). En ung kvinna anmäls försvunnen av sina föräldrar, en ung man eftersöks i sin frånvaro då han misstänks ha haft samröre med IS samtidigt som hans bror börjar plugga på universitetet (?) och uppenbarligen försöker sig på att tillverka en bomb. Trots att ingenting verkar höra ihop så gör det det i allra högsta grad även om det använts både kofot och glidmedel för att få manuset att hålla någotsånär ända in i mål.

Som en Beck-tycka-om-are nöjer jag mig med rätt lite, jag tycker det är en mysig filmserie och jag följer den gärna även om filmerna känns mer som långa TV-serieavsnitt än långfilmer. Jag begär inte att alla historierna ska vara supertajta MEN jag begär lite mer än vad Ditt eget blod kan ge mig. Det är torftigt det här. Det enda som sticker ut är alla scener med Steinar. Steinar is my homeboy. Han är cool, han är annorlunda och jag tror på honom. Men som helhet är den här filmen långt ifrån dom bästa i serien.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

I avsnitt 124 av filmpodcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen. Blev det ett battle??

Publicerat

BECK – GUNVALD

En grävande journalist som dessutom är jude mördas. En grovt kriminell pappa tänker både hoppa av och låta få sina memoarer skrivna. Och ja, Gunvald dör.

Där har du premissen för den trettioförsta Beck-filmen, den som hade premiär på C More på nyårsdagen. Tyvärr lider filmen av samma svårighet som Star Wars: The Force Awakens när det gäller att få mig att känna ledsenhet och tomhet för en händelseutveckling som en anosmiker kan lukta sig till. Jag hade hyllat greppet att döpa filmen till något helt vanligt, typ ”Den babyloniska porslinsfigurinen” och sen låtit Gunvald gå samma öde till mötes (OCH kanske undvikit i att spoila detta redan i trailern?) men det är jag det. Manusförfattarna, regissören och trailerklipparna tyckte annorlunda.

Jag tycker om hur dom skildrar svårigheten för poliser att leva vanliga liv med partners som inte själva är poliser och som – fullt naturligt – inte fattar grejen med yrket fullt ut. Bortsett från det finns inte så värst mycket att tillägga om Beck-Gunvald. Tyvärr. Jag gillar ju serien och ser fram emot alla nya filmer som dyker upp. En del är nämligen riktiga höjdare. Inte denna dock.

Publicerat

BECK – FAMILJEN

En ljusskygg gangsterboss blir skjuten i sitt hem mitt framför ögonen på frun, svärfar och dom små barnen. Det är inte första gången någon försöker ha ihjäl honom men det är första gången det lyckas (nähääää?). Varje gång har dock resten av familjen klarat sig utan fler men än dom psykiska.

Polisen har svårt att klara upp fallet och Martin Beck (Haber) och hans superteam blir inkallade. Det är konstigt, jag får aldrig känslan av att det är nåt superdupermegasmart team det där men dom har en uppklarningsfrekvens som är imponerande.

I den här filmen får två av dom kvinnliga birollerna lite mer plats, poliserna Jenny Bodén (Anna Asp) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Jag gillar båda två jättemycket, deras karaktärer är trovärdiga och dom båda spelar kvinnor som är välbehövliga i denna typ av filmserie. Poliser som råkar vara kvinnor helt enkelt, inte inkvoterade kvinnoroller som funkar som reagens på dom manliga.

Överlag känns det som att det hänt ”nåt” med Peter Haber och Mikael Persbrandt i denna film, ”nåt” som i betydelsen ”något positivt”. Det känns som att dom tycker det är roligt på jobbet. Det är schyssta vajbs mellan dom, ögonkontakt som klaffar, det är banne mig riktigt härligt. Den förr ständigt så grumpiga Gunvald Larsson har taggat ner ett par knop och här visar han till och med prov på lite äkta känslor. Vad än regissören Mårten Klingberg gör så gör han uppenbarligen helt rätt.

Publicerat

Svensk söndag: MANNEN FRÅN MALLORCA

.

.

.

Detta slut! Detta fullständigt irriterande men ack så rimliga slut! Jag säger som Kalle Anka i min absoluta favorit-Kalle-Anka-serieruta: GAAAAAAH! KISS I HJÄÄÄÄÄÄRNAAAAN!

Att se en film som denna, att påminnas om hur jävla bra svensk film – också – kan vara, att kunna njuta av en välskriven historia, av skådespelare som varken överdriver eller underpresterar, av fingertoppskänslig regi, av precis scenografi, alltså, det är alldeles ljuvligt! Bokhyllan på polischefens kontor ser ut exakt som jag tror att en bokhylla på ett poliskontor ser ut, inte som en museiinstallation. Allt med filmen är pur perfektion.

Poliserna Jarnebring och Johansson (Sven Wollter och Tomas von Brömssen) är sköna vanliga spanare, Hedberg (Rico Rönnbäck) en Gunvald Larsson-typ, fast mer gigolobelevad och Håkan Serner briljerar som inspektör Andersson.

Håkan Serner kan vara en av svensk filmhistorias mest bortglömda och mest ocreddiga skådespelare men i min värld förtjänar han en bronsstaty i en kvällsupplyst park.

Den 25 oktober 1984 dog han, blott 51 år gammal. Mannen från Mallorca hade premiär 12 oktober. Jag hoppas att han hann se filmen, att han förstod hur bra den blev och hur fenomenal han själv var i den men jag inser nånstans att min önskan inte räcker långt. Håkan Serner dog inte av någon dödlig sjukdom, han tog sitt liv. Tre barn, två Guldbaggar (varav en för rollen som Einar Rönn i Mannen på taket) och ett imponerande CV var tyvärr inte plåster nog mot hans depression. Så jag röstar för en Håkan Serner-staty, jag tycker han förtjänar en. Framförallt förtjänar han att bli ihågkommen även om det bara är på några rader i en filmblogg.

1978 skrev Leif G.W Persson romanen Grisfesten som denna film är baserad på. Det var första boken om poliserna Jarnebring och Johansson där den andra heter Profitörerna (1979) och den tredje Samhällsbärarna (1982). Efter att ha sett Call Girl känns det som om Mannen från Mallorca har solklara paralleller till Bordellhärvan/Geijeraffären. Även om infallsvinkeln är olik så är grundhistorien och problematiken densamma. G.W hävdade att så inte var fallet men i hans självbiografi från 2011, Gustavs grabb, medger han att han skrev Grisfesten för att hämnas på alla dom som ljög i samband med Geijeraffären.

Mannen från Mallorca är en härlig filmupplevelse på alla sätt och vis. Det är en film som håller vid flera tittar och framförallt, det är en film vars slut ger mig brutalkiss i hjääääääärnan.