Etikett: Ingvar Hirdwall

Publicerat

BECK – DJÄVULENS ADVOKAT

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

BECK – SISTA DAGEN

Martin Beck (Peter Haber) har fått nog och i den sista filmen för året tänker han lämna in sin avskedsansökan.

Han droppar informationen muntligt för den nya polischefen Mats Hedvall (Niklas Engdahl) men hinner inte säga upp sig i skrift innan han får en otäck polisskjutning på halsen.

Det finns en hel del som är sevärt och bra med den här filmen. Simon J. Berger som kepsprydd pistolinnehavare till exempel och Kristofer Hivju fortsätter att dominera auraligan.

På minussidan finns dock en tokjävladum scen som jag faktiskt inte förstår varför den ens fick vara med. Poliserna letar efter någon och tror sig ha fått honom på bild på övervakningskamera vid en bensinstation. Polisen Oskar pratar med kassörskan. Hon ”kände igen bilen för att hennes mamma har en likadan”. Polisen frågar om han ”bara handlade” och kassörskan svarar: ”Ja, en kaffe och en Daim”. ”Betalade han med kort?” frågar polisen Jenny och kassörskan svarar: ”Nej, kontant. Men jag har kvittot. ”

Så tar hon fram kvittot som hon då uppenbarligen och av någon helt obegriplig anledning sparat och haft liggande bredvid sig på disken sen igår kväll. VARFÖRDÅ? Vilken butik sparar ett kontantkvitto då en kund köpt en kaffe och en Daim? Jag fattar faktiskt inte och jag fattar inte att någon i själva produktionen kunde säga ”app app, det räcker att du säker nej, kontant. Sluta där. Say no more.”

Well, bortsett från lite dumskallighet och en del överspel på vissa håll så är det en fullt godkänd Beckfilm. Underhållande under åttiofem minuter och snyggt korsklippt. Och ja, jag längtar efter fler filmer, det gör jag.

Publicerat

BECK – VÄGS ÄNDE

Nu har den andra filmen med den nya polisen i Beck-gänget, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), haft premiär på C More så vad är det att vänta på? Bara att titta, fundera och skriva av sig.

Den förra filmen – Steinar – var en riktig höjdare i Beck-sammanhang tycker jag. En otroligt fräsch ”nystart” om man nu kan kalla den 32:a filmen i en serie som en sådan. Det här är alltså film nummer 33 och ja….vad ska man säga… Här bjuds man på en fruktsallad med ekologiska bananer, kiwi och – såklart – ett gäng mosiga jordgubbar, såna som alltid finns i pappaskarna under det övre perfekta bärlagret.

Det här är en såndär film som Beck-belackarna skrockande kan säga ”vad var det jag sa” om dom tittar på den. Allt mindre bra finns med. Scener där skådisarna läser innantill, ett manus som uppenbara ”verklighetsfel” (som tex att det är föga troligt att han som dör i början av filmen har en son som heter Rocco) och en twist som blir en ”twist” eftersom allt som händer är så himla uppenbart.

Det finns dock en hel del plus med filmen – också. Kristofer Hivju fortsätter leverera som Steinar, Martin Beck har fått en egen sidohistoria, nån form av stillastående ”romans” som jag känner att jag bryr mig om och även Oskar (Måns Nathanaelsson) har relationsproblem.

Kvinnokaraktärerna blir för övrigt färre och färre och svagare och svagare och jag tycker det är synd att två så bra skådespelare som Anna Asp (som Jenny) och Elmira Arikan (som Ayda) inte används mer än dom gör. Lo Kauppi som Steinars ex-fru Ulrika har en ganska enahanda (och yttepytteliten) roll men hon gör vad hon kan med den.

Det är i ärlighetens namn ingen stark trea jag ger den här filmen MEN den får en trea. Den är helt klart godkänd som 90-minuter underhållning OM man har som grundinställning att man gillar Beck-filmer. Har man inte det så finns det ingen anledning att se film 33.

Filmitch har också sett denna film.

 

Publicerat

BECK – STEINAR

Det är himla coolt det här! I förra filmen Gunvald dog Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) och det fanns en viss tveksamhet hos mig hur Beck-filmerna skulle kännas utan honom. Han har på många sätt varit reagensen i hela serien, dom tämligen bleka kollegorna kan spegla sig i honom, stöta sig med honom, dras till honom eller avsky honom men han har alltid stått där i mitten med sin beiga blottarrock och svurit sig blå.

I och med denna film, den 32:a i ordningen, börjar en ny era i Beck-serien. Så känns det i alla fall nu när filmen Steinar precis är sedd. Gunvald Larsson ersätts av en kollega från Oslo-polisen, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), en trebarnsfar med två yngre barn och fru i Oslo och en tonårsdotter på glid i Stockholm som han har tillsammans med ex-frun. En förflyttning till den svenska huvudstaden gör det möjligt för honom att vara en mer närvarande pappa, att hjälpa exet och att ha bättre koll på dottern. Självklart förstår man att det finns en hel del att hämta i denna bihistoria. Samtidigt hittas ett lik i en nedbrunnen husvagn på en campingplats avsedd för samhällets mer utslagna individer.

Steinar alltså. Här är rollfiguren som gör att jag tror på ett ytterligare liv för Beck-filmerna efter dom ytterligare två som redan spelats in (Vid vägs ände finns redan att se på C More och Sista dagen kommer 2 april). Han är cool och varm och bullrig samtidigt som han är minst lika stenhård som Gunvald. Han är dessutom intelligent på ett sätt man aldrig kunde anklaga Gunvald för att vara. Streetsmart OCH klipsk – samtidigt.

Manuset är skrivet av Josefin Johansson – en rookie i Beck-sammanhang – och det visade sig vara en FULLTRÄFF! Det enda filmmanus hon skrivit förut är Unga Sophie Bell och utan att ha sett den känns det inte riktigt som att filmerna hör hemma i samma genre. Nej, Josefins manus känns fräscht, hon har lyckas vrida samtliga inblandade rollfigurer ett kvarts varv mot normalt, till och med grannen bjussar på en anekdot man inte riktigt var beredd på.

Så jag klappar händerna rätt så frenetiskt faktiskt, det här var mycket bra! Ett stort kliv framåt och ett bevis för att långt ifrån alla förändringar är till det sämre.

Vill du höra mig plussa Steinar ännu mer? Lyssna på avsnitt 27 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

BECK – SJUKHUSMORDEN

En gammal kvinna dör på sjukhuset. Sonen går bananas av sorg och skyller hennes död på ansvariga läkare. Läkaren hittas sedan död. Har han hoppat från sjukhustaket? Vad har hänt? Har sonen alla indianer i kanoten? Är läkaren så reko som man vill tro att läkare är? Och varför stöter den gifta obducenten på Martin Beck?

Spänningen tätnar.

Eller inte.

Årets fjärde Beck-film är bara marginellt bättre än den föregående, Invasionen. Gradskivan som används i helvetet mäter inte millimeter, här är det NANOmeterskillnad.

Skippa denna. Se om Familjen istället.

Publicerat

BECK – RUM 302

Jag är medveten om att den mest okreddiga åsikt som kan uttalas högt i detta land är att man tittar på – och tycker om – Beck. Det är är snäppet mindre coolt än att se på Let´s Dance, garva åt Lasse Kronér eller att äta varm mat med ananasring ovanpå.

Jag har svårt att se Beck-filmer som filmer. För mig är det en serie med långfilmslånga avsnitt och det är därför svårt att bedöma varje film för sig. Jag skulle inte betygssätta varje enskilt avsnitt i en TV-serie och det är lite samma sak med Beck-filmerna även om jag just nu ska försöka att skriva om den första filmen i den nyaste omgången av Beck. Det har gjorts åtta nya filmer, fyra har premiär i år och fyra under 2016.

302 är numret på ett hotellrum vid Stureplan i vilken en ung flicka hittas mördad. Det hittas sperma, det finns misstänkta, bland annat den dryge rikemanssonen Emil Ahre (Filip Berg), han som bekostar sitt uteliv med pappas plastkort och har en faiblesse för unga lättfotade blondiner.

Martin Beck (Haber) och Gunvald Larsson (Persbrandt) jobbar på men nu under en ny polischef, Klas Fredén. Fredén (Jonas Karlsson) har tagit över efter Margareta Oberg (Marie Göranzon) och han känns som en bra castad skådis. Korrekt och lite sliskig på en och samma gång. För övrigt känns i princip samtliga skådespelare igen från förr vilket är en förutsättning för att filmerna ska funka alls. Återseendena är viktiga, grannen (Ingvar Hirdvall) och hans torra skämt är ett måste även om han i denna film drog ett ”skämt” som var så underligt att jag inte förstod det.

Rum 302 är varken bättre eller sämre än någon annan ”vanlig” Beck-film. Det finns riktiga lågvattenmärken i serien (Den japanska shungamålningen) precis som det finns toppenbra delar (Sista vittnet, Pojken i glaskulan, Spår i mörker) och det finns en hel drös som betygsmässigt hamnar på tvåa-stark tvåa-svag trea. Där placerar jag Rum 302, en svag trea som ger mig mersmak. Sju filmer kvar att se fram emot, sju söndagsfrukostfilmer.

Publicerat

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Publicerat

Svensk söndag: BARNENS Ö

Det är lätt att tro att Kay Pollak är en av våra största filmregissörer. Jag minns när han började filma Så som i himmelen, jag minns kilometervis av kvällstidningstext om hur fantastiskt det var att han filmade igen och vilken STORFILM det kommer bli med stjärnor som Mikael Nyqvist och Helen Sjöholm i rollerna.

Så som i himmelen var Kay Pollaks fjärde film på 38 år. På det sättet kanske han kan ses som Sveriges svar på Terrence Malik men som en av våra största….nej. Innan Så som i himmelen (2004) regisserade han Elvis! Elvis! (1976), Älska mig (1986) och där emellan Barnens ö (1980), filmen om Reine (Thomas Fryk) som har ett sommarlov i sin ensamhet i Stockholm när hans arbetande mamma tror han är på sommarkollot Barnens ö. Reine är på god väg in i tonåren och räknar/letar pubeshår. ”Inget hårstrå på varken pung eller lem, ännu en dag att leva”.

Barnens ö var en film jag såg i skolan när jag var liten. När jag ser den nu känns det obegripligt. Vad hade filmen att lära 10-11-12-åringar? Dels är den riktigt jobbig att se, den har åldrats exceptionellt illa och framförallt musiken är nästintill outhärdlig förutom scenerna när Jean-Michel Jarre står det musikaliska. Thomas Fryk är den enda skådespelaren i filmen som gör det han ska, dom andra är vuxna och man kan ha större krav på dom kan man tycka. Funderingarna Reine bär på, om racerföraren Ronnie Peterson kan vara hans pappa till exempel, kan väl vara lite charmiga om man känner sig på det humöret men det gör inte jag. Jag är grumpy. Jag är besviken på filmen och efter första halvtimmen längtade jag bara efter att den skulle ta slut.

Det här temat fortsätter året ut och det finns många söndagar på ett år. Frågan är om det finns tillräckligt med söndagar för att jag ska ge mig i kast med Älska mig och/eller Så som i himmelen också. Den som lever får se.