INTERSTELLAR
Jag har sett Interstellar.
Den var bra.
Hejdå.
.
.
[Inuti mitt huvud]
Fan, det känns rätt torftigt det där. Det var en bra idé jag fick från biosällskapet igår, det där att bara skriva det allra nödvändigaste, men kanske att det är i kortaste laget. Känns som en mandelkubbvariant av filmrecension – torr, smaklös och lämnar ingenting annat efter sig än menlösa smulor och känslan av att vara idiot. Jag menar, ska man äta en kaka kan den väl åtminstone vara god? Fast å andra sidan, jämförelsen mellan en mandelkubb och Interstellar är kanske inte så tokig ändå?
Interstellar är visserligen inte en menlös film men den lämnade ungefär samma eftersmak som en mandelkubb, det vill säga ingen. I alla fall ingen känslomässig och därav det kanske vid första anblicken låga betyget.
Det är magkänslan som får bestämma och Interstellar tar sig inte in där. Tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för jag tycker tyvärr, jag hade mer än gärna blivit helt blown away av filmen, sådär som jag märkte att 40% av biosällskapet igår blev. Spända av det spännande, gråtiga av det storslagna och ödesmättade. Härliga känslor att få till en film men tyvärr blev jag utan svallvågor denna gång. Fast det är inte heller riktigt sant. Jag satt som på nålar under vissa scener och det fanns mycket med filmen som är rätt igenom världsklass. Hoyte van Hoytemas foto till exempel. Det luktar Oscarsnominering lång väg. Och den gamla (nåja) filmmusikräven och min Rött Hav-favorit Hans Zimmer lyckas med konststycket att skriva musik som i långa stycken låter som John Carpenter och jag bara njöt. Jag mös. Fy fan vad han är bra, vilken fingertoppskänsla!
Sen kommer vi till Matthew McConaughey. Jag vet inte hur mycket man kan plussa en skådis innan det blir patetiskt och luktar gammal bacon men jag kan inte vara nog tydlig med hur otroligt bra han är även här. Utan att spoila någonting av historien så har han i sin roll som Cooper tagit sig upp på tronen och håller numera i vandringspokalen med inskriptionen ”Världens i särklass mest genuina gråtscen”. Herregud alltså, den där scenen (alla som sett filmen vet vilken jag menar), den kändes verkligen ända in i benmärgen. Den var äkta!
Det dyker upp många kända ansikten i filmen och då tänker jag inte på dom andra huvudrollsinnehavarna Anne Hathaway och Jessica Chastain. Nej jag menar andra. Fler. En är bra, en är jättebra, någon är okej och en är VERKLIGEN INTE okej. Mitt tips är dock att inte kolla upp hela rollistan utan att sätta sig i biomörkret och bli överraskad. För det blir man. Jag blev i alla fall det. Jag blev överraskad av att filmen är 169 minuter och i princip saknar ”dötid”. Jag blev överraskad i en scen så jag lättade från biofåtöljen. Jag blev väldigt positivt överraskad av tjejen till vänster om mig som lyckades trycka en förpackning baconchips UTAN ATT DET HÖRDES! Kudos till dig! Verkligen! Jag vet inte hur du gjorde men jag är grymt imponerad. Du kanske kan leda en ABF-kurs i utomordentligt trevligt biosnacksätande?
Men det jag blev allra mest överraskad av hände precis nyss. Insikten kom till mig. Vadå en trea? Ska Interstellar verkligen bara få en trea? Är den inte värd lite mer än så, hmmm, va fan håller jag på med? Det här är en old school-matiné, en filmbubbleupplevelse, en modern saga och jag tyckte om den. Det finns mycket att gnälla på om man dissekerar den men måste man göra det? Filmen är värd sina 165 kronor och det är otroligt skönt att slippa 3D:n även om det här är en film som säkert hade gjort sig bra i det formatet.
Jag gör om inte en helomvändning så väl en strösslingsaktion. Mandelkubben täcks av frosting och hemgjorda sockriga rymdhjälmar, för även om innanmätet är smaklöst så är ytan ren magi.
Hejdå. Igen.
Fredagsfemman #144
Ja tänk för att jag har det. Nu. Sist av typ alla har How I met your mother-poletten trillat ner även hos mig och det är (ju) riktigt roligt!
.
.
.
.
Inte förrän 20 mars har filmen premiär i Sverige men jag kan inte undgå att känna pepp redan nu. Domnhall Gleeson, Alicia Vikander och Oscar Isaac i en film skriven och regisserad av Alex Garland. Här kan du se trailern om du vill. Jag får bra vibrationer.
.
.
.
3. Dagen då den ständige positivisten surade ur
Det var förra fredagen den hände. Jag var på The Knifes avskedskonsert på Annexet. Tio minuter innan konserten skulle börja gled jag in i lokalen, fullt medveten om att jag skulle få stå långt bak eftersom konserten var utsåld sedan länge (trodde jag) och jag var så sen. Dröm om min förvåning när i stort sett hela golvytan var tom! Det var bara att gå hela vägen fram till scenen, hänga jackan på staketet och invänta konserten med ett av dom mest egna och spännande band som finns i Sverige. Eller fanns. Jag har lyssnat så mycket på Deep cuts och Silent shout att jag kan dom utan och innan, jag älskar dessa skivor! Jag borde kanske ha förstått att en avskedskonsert med The Knife inte är som en avskedskonsert skulle vara med alla andra band i världen – en kavalkad av låtar fansen ville höra. Istället blev den här konserten en kakafoni av oljud, av bröl, av ett basdunk som gjorde ont i kroppen även när jag efter halva konserten gav upp min kanonplats och ställde mig längst bak. När jag åkte hem var jag sur. Det här är den första konserten i mitt liv som jag känner mig rejält besviken på. Jag brukar kunna se något positivt i det mesta men den här gången var det svårt, ja nästintill omöjligt.
.
.
.
Christopher Nolans film Interstellar har varit en snackis ända sen en första synopsis nådde media. Jessica Chastain, Anne Hathaway och Matthew McConaughey i ett nästan tre timmar långt science fiction-drama av ”mannen som gjorde dom bra Batman-filmerna”. Det är klart att det är svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Men ikväll är det dags, ikväll är det ÄNTLIGEN JÄVLARANAMMA dags!
.
.
.
1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival
Imorgon blir det en heldag på Stockholms Filmfestival när filmspanargänget intar festivalbiograferna. Hela tre filmer kommer det bli med fikapaus och middag inplanerat i schemat och jag tror att morgondagens tredje film kommer bli något utöver det vanliga. Vilken film det är kommer synas på filmspanarbloggarna på onsdag. På med fotriktiga skor och ta med en uppblåsbar simring för rumpan (behövs då det är två filmer på Park) så ses vi imorgon alla filmspanare – och en del av er träffar jag redan ikväll! Hurra!
.
.