Agnes (Joni Durian) bor med sin bror Andrew (Brandon Salkil). Hon sköter honom som den vegetative unge man han är. Grönsak alltså, med en ruffare beskrivning. Det är knappt han kan sitta upp i sin rullstol men han är ständigt uppkopplad mot sin droppställning. Han kan inte prata, inte följa något eller någon med blicken. Han klarar sig inte själv, alls.
Men Agnes sköter honom och vi får egentligen inte reda på varför, inte heller vad som hänt Andrew. Det är liksom inte viktigt. Det som är viktigt här är att filma Agnes i närbild i duschen när hon ”tvålar in sig” men använder aldrig tvål och när det kommer andra unga donnor till lägenheten som alla verkar vara mer eller mindre smutsiga eftersom duschen är the place to be oavsett anledning till besöket.
Agnes hör nämligen Andrew prata i nån form av telepatisk överföring av desperat röst och detta visas i filmen med att rösten hörs, Agnes skriker och hux flux blir det animerade små filmer med tecknade knivar i hallucinogena kulörer som berättar för henne att Andrew kräver blod. Och blod får han. Agnes dödar nämligen dom duschande kvinnorna.
Alltså, den här filmen är så erbarmeligt värdelös att det är knappt den kvalar in i det här temat. Men visst ska den genrebestämmas som en skräckfilm så what shall I do, jag har sett den, jag har slösat bort 71 minuter av mitt liv men tackar samtidigt manusförfattaren och regissören Dustin Mills att han inte gjort filmen längre än så.
Det finns absolut inga goda kvalitéer med denna film och är det så att du har en faiblesse för just nakna bröst kan jag tipsa om flugan The Internetz för att hitta bättre filmer med sådana i närbild.
På´t igen nästa söndag, då med en film som – kan jag lova – får högre betyg än denna!
