Etikett: IRA

Publicerat

I faderns namn

Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) är en ung irländsk man i leopardkalsong. Det är inte så att han alldeles oförhappandes går omkring på stan och visar undisarna, det är inte så alls, men när han blir gripen av polis och tvingas ta av sig byxorna blottar han inte bara smala håriga ben utan även kalsonger av modell endast en smaklös kan bära.

Hela Gerry är som person både tämligen smaklös och taktlös och han har en osviklig förmåga att befinna sig på fel ställe, med fel folk vid absolut fel tillfälle.

Under ett besök i London blir han och hans vän oskyldigt anklagade för att vara IRA-terrorister och fängslas för brott dom inte begått. En bomb sprängs på en pub i ena änden av stan och i den andra sitter Gerry, hans polare och en uteliggare vid namn Charlie alldeles lugnt på en bänk i en park. Men det hjälper inte. Polisen har gett sig fan på att Gerry är irländsk terrorist och ingenting stoppar dom från att vrida ur Gerry det dom tycker är sanningen, dom hotar till och med med att göra Gerrys älskade pappa illa om han inte erkänner brottet.

Gerry fälls och får livstid för bombdådet och dom sätter även dit hans pappa. I fängelset får dom dela cell och dom försöker hitta infallsvinklar som hjälper ett överklagande men det ser mörkt ut. Pappan blir äldre och äldre och sjukare och sjukare och Gerry tappar tron på mänskligheten.

Det här är en sann historia och ett av Englands mest orättvisa rättsövergrepp i modern tid. Om du som jag får knapra Losec Mups när det vankas orättvisor så ladda upp med en kartong eller två för det här är riktigt illa.

Publicerat

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.