Skräckfilmssöndag: NAILS (2017)

Jag har märkt att jag har någon konstig fetisch för filmer där huvudpersonen av en eller annan anledning är inspärrad mot sin vilja. Det ultimata är när det kretsar kring ett mentalsjukhus, det är obeskrivligt obehagligt, men det funkar även med vanliga sjukhus och speciellt om det gäller en sjuk person som har svårt att kommunicera med omvärlden.

Dröm då om min förvåning när Nails visade sig vara bulls eye när det kommer till sånt här. En kvinna, Dana (Shauna Macdonald) blir påkörd och förd till sjukhus med svåra skador. När hon vaknar till visar det sig att hon har sår i pannen, ena armen sitter fast som i ett skruvstäd pga jätte-av och hon har en slang i halsen. Hon kan alltså inte prata men hon är med i matchen och förstår allt som hänt.

Hon får en dator som talar när hon skriver och kan på så vis prata med sin man, dotter och sjukhuspersonalen men hon kan inte få fram några egna ljud. Inga skrik eller så.

En natt vaknar hon till av att det är någon i rummet, hon tycker sig uppfatta någon som rör sig men kan som sagt varken ropa på hjälp eller göra sig förstådd på andra sätt. När hon försöker förklara för personalen vad som hänt tar dom henne inte på allvar MEN hon lyckas till slut få en kamera installerad för att kunna bevisa det som händer nattetid. Grejen är bara det att ingenting syns på skärmen men att någon – något – är i rummet är helt solklart!

Alltså, vad härligt det är att ÄNTLIGEN kunna skriva att jag hittat en skräckfilmspärla, för jag tycker verkligen att Nails är en sådan! Mystisk, otäck, ganska långsam, panikframkallande och med superbra effekter och kameraarbete som får mig att prutta i byxan inte bara en gång. Inte bara två heller. Eller tre.

Det här är manusförfattaren och regissören Dennis Bartoks första långfilm och jag HOPPAS han får göra mer. Kanske en Nails 2 om inte annat? Jag är på!

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

Hunger

Idag blir det lite av en variant på en svartmuskig irländsk afton här på bloggen.

Två filmrecensioner blir det och båda har IRA och extraordinära rollprestationer i huvudrollerna som gemensam nämnare.

Först ut är Steve McQueens långfilmsdebut Hunger med Michael Fassbender i huvudrollen som Bobby Sands, en man som 1981 vid 27 års ålder dog i Mazefängelset då han hungerstrejkade för att fångarna skulle återfå sin politiska status. Han avtjänade ett fjortonårigt straff för vapeninnehav i ett fängelse som skulle få människor med minsta bacillskräck att stoppa en nylonstrumpa i munnen och svälja hårt.

Inte sedan mina timmar framför Salo eller Sodoms 120 dagar har jag sett så mycket bajs på film och här är bajset till och med en del av inredningen, här används det som väggbeklädnad. Det är ganska äckligt faktiskt även om dom hundraprocentigt nedkletade väggarna är så snyggt fingerlaserade att cellerna inte ser ut som celler utan som en uppbyggd filmisk yta i en flyghangar eller nåt. Fast all scenografi spelar andra fiol i den här filmen, liksom birollsinnehavarna som hur bra dom än är försvinner totalt när Michael Fassbenders Bobby gör entré.

Hunger är en tyst film. Regissören låter hela tiden bilden tala förutom i en scen, en 22 minuter lång scen där Bobby Sands diskuterar hungerstrejken med en präst (Liam Cunningham). Männen filmas utan klipp i 18 minuter, pratandes, rökandes, diskuterandes argument hit och dit och den scenen är filmens centrala punkt. Där och då förstår jag Bobby och varför han gjorde som han gjorde och där och då förstår jag verkligen inte hur Fassbender kunde missa en oscarsnominering för bästa manliga huvudroll. Men han är en man som kommer få många många chanser till det framöver. Det finns inte många som spelar i hans liga just nu. Inte många alls.

Bobby Sands har med sitt civilkurage gjort avtryck på många ställen i världen. I Teheran till exempel, där ligger den brittiska ambassaden på det som förut hette Winston Churchills väg men nu heter Bobby Sands väg. Tänk så mycket rolig info man kan hitta när man ser en film och googlar litegrann.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.