Irma von Platen – Fiffis filmtajm

När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.

Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.

Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.

För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.

Nånting händer i Engelsfors, den lilla bruksorten i Bergslagen. Magin vaknar. Tegelvillorna från 60- och 70-talen samsas med aprikosa hyreshus byggda på 80-talet och i den nedgångna skolan försöker eleverna göra sitt bästa för att helt enkelt stå ut.

Rebecka (Josefin Asplund) är ihop med Gustaf (Vincent Grahl) och verkar ha det ganska bra, Elias (Gustav Lindh) mår dåligt men är på bättringsvägen, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och har en mamma som aldrig kan hålla truten. Vanessa (Miranda Frydman) trivs inte hemma, Minoo (Irma von Platen) är olyckligt kär i sin lärare, Linnéa (Leona Axelsson) gömmer sig bakom smink och snygga kängor och Ida (Hanna Asp) är skolans snygging och en elak jävel.

I filmen – precis som om det hade varit verklighet – är rollfigurerna inte alls så stereotypiska som det kan kännas när jag skriver om dom på detta vis. Dom sex tjejer filmen handlar om är komplexa människor, det är välskrivna karaktärer och egentligen förtjänar dom betydligt mer ingående presentationer men jag väljer att avstå detta på grund av spoilerrisk.

Jag vet att vi är många som läst boken Cirkeln, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag vet att vi är många som tycker om den. Jag inser att dom flesta av oss har en väldigt tydlig bild av hur dessa huvudkaraktärer ser ut, det är otroligt lätt att se tjejerna framför sig när man läser boken. Det härliga är att filmen inte gör mig besviken. Minoo är precis som Minoo i boken, Linnéa med, Ida med och Anna-Karin också, speciellt Anna-Karin. Helena Engström gör henne så OTROLIGT bra, det är verkligen ingen enkel roll att spela. Hon gör dessutom sina egna stunts!

Cirkeln är verkligen en bra filmatisering, boken kan inte ha varit superenkel att göra om till filmformat. Vissa karaktärer är helt borttagna och vissa relationer har fått mindre plats men i det stora hela tycker jag Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin lyckats över förväntan med manus. Dialogen flyter, alla pratar ”som man pratar på riktigt”, effekterna är mycket bra, scenografin är oklanderlig, till och med tapeten i hallen hemma hos Vanessa är trovärdig (det är när det blir fel på såna smågrejer som svenska filmer ”tappar mig” men jag har ingenting att klaga på här).

Jag är uppvuxen i en ort liknande Engelsfors, har gått i en skola som ser ut som den i filmen och jag kan helt enkelt säga att hela Engelsforskänslan känns väldigt…genuin. Den där tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda känslan som infinner sig i tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda små städer på landsbygden, alltså, den känslan är så stark för mig att jag nästan kan ta på den och Cirkeln levererar även där.

Betygsmässigt kanske det verkar snålt med en trea men jag tycker det är en stark och stabil trea. Jag skulle utan att tveka kunna säga till ALLA att se filmen, alla åldrar, oavsett om man läst boken eller ej. Kanske kanske kaaaaanske att filmen upplevdes lite mindre spännande eftersom jag visste vad som skulle hända men jag tror det är marginellt, det är i alla fall inget som sänker filmen betygsmässigt.

Att filmen inte når upp till ett högre betyg för mig beror endast på att jag inte blev så känslomässigt berörd och där kan jag nog skylla på min ålder. Jag är 42. Hade jag varit 14 eller 16 eller för den delen 19 eller 22 och hade skolans jobbiga gruppdynamik och tonårshormonella svängningar i något färskare minne hade filmen lätt varit uppe på toppbetygen och nosat.

Scenen från skolgården med Kate Bush´s Running up that hill i bakgrunden är dock en FULLPOÄNGARE. Den scenen kommer bli en svensk klassiker.

Vi hade en extrainsatt filmspanarträff i lördags, allt för att hedra Sara Bergmark Elfgren. Sara var länge en filmbloggare precis som vi men hon har av naturliga orsaker (såsom otrolig SUCCÉ med boktrilogin Cirkeln, Nyckeln och Eld) tagit en paus i bloggandet. Till vår stora glädje och ära var Sara med på träffen i lördags och vi fick höra väldigt många intressanta historier om filminspelningen och allt annat spännande som händer i hennes liv. Vilken framgångssaga! Så otroligt kul och väldigt välförtjänt!

Alla vi filmspanare som såg filmen i lördags skriver om den idag. Här är deras recensioner. Och TACK Sara för sällskapet!

Rörliga bilder och tryckta ord

Etikett: Irma von Platen

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN

CIRKELN