Den polske regissören Andrzej Zulawski är ingen snubbe jag kände till. Född 1940, död 2016, femton filmer på sitt regissörs-cv och av dom hade jag sett noll. Tills nu. Nu har jag sett Possession, skräckfilmsdramat från 1981 med Sam Neill och Isabelle Adjani i huvudrollerna och ja, nu vet jag vem Andrzej Zulawski är.
Varför har jag inte sett den här filmen förrän nu frågar jag mig? Jag undrar varför den flugit över mitt huvud, jag undrar VERKLIGEN den. Den här typen av film brukar jag ju gilla, jag brukar dra dom till mig likt magneter. Den där mixen av teatraliskt passionerat drama och weird skräck, det är mys alltså och Possession är verkligen bästa sortens mix av detta. Det är som om Michael Haneke försökt sig på att göra en kladdig blodig psykologisk skräckfilm (till skillnad mot den kliniska och näst intill snustorra Funny Games).
Anna (Adjani) är gift med Mark (Neill) och tillsammans har dom lilla sonen Bob (Michael Hogben). Att deras förhållande är obra kan en dansmus värka fram men det är inte BARA obra. Deras förhållande är destruktivt på så väldigt många sätt. Anna är otrogen och Mark ger sig inte förrän hon erkänner detta. Han kan dock inte släppa henne utan blir svartsjuk och kontrollerande, Anna å andra sidan försvinner flera dagar i sträck, bryr sig föga om sin roll som mamma och är både frånvarande och jättearg när hon kommer hem.
Mark letar upp Annas älskare, Heinrich (Heinz Bennent) och bestämmer sig för att möta honom ansikte mot ansikte. Heinrich är i 60-årsåldern och bor med sin mamma och även han är våldsamt passionerat om inte förälskad så väl fascinerad av Anna. Det känns inte som det ligger ett uns av kärlek och respekt i botten i några av filmens relationer.
Direkt filmen börjar byggs staketet kring filmens universum byggas och jag hamnar där innanför och köper det mesta som händer i den världen. Det är mycket knas, mycket konstigt, mycket som inte går att förklara så efter en ynka titel är pusslet Possession verkligen inte lagt. Om det är ett pussel på 10000 bitar skulle jag säga att åtmistone 3000 bitar saknas. Inte att dom saknas rent fysiskt, det är jag som inte ser dom.
Så, Possession är alltså en skräckfilm som tål en djupanalys, något som kanske inte hör till vanligheterna. Om man tänker på en annan av Michael Hanekes filmer, Dolt hot (från 2005), så är det också en film där en del händer framför tittarens ögon men lika mycket händer där bakom, inuti ens eget huvud, sånt som man måste klura ut själv. Såna filmer är spännande. Visst är det frustrerande att inte förstå allt men det är också ett mervärde när filmen inte försvinner ut medvetandet i samband med att eftertexterna rullar. Possession är verkligen INTE en film som försvinner. Det är en film jag borde se om, en film jag SKA se om. Någongång. Nu när jag vet att den finns.
