Etikett: Isabelle Huppert

Publicerat

HAPPY END

Den filmen jag var mest säker på att jag ville se på hela Stockholm Filmdagar var Michael Hanekes nya film Happy End. Säga vad man vill om gubben Haneke, alla hans filmer är kanske inte superbra men dom är alltid intressanta.

Han har liksom en baktanke med allt han gör även om jag ärligt talat kan säga att jag inte alltid förstår vad han vill berätta. Filmer som Funny Games, Bennys video, Dolt hot, Amour, Det vita bandet, Den sjunde kontinenten, Vargens tid och Pianisten skojar man inte bort även om dom betygsmässigt fyller ut hela skalan från 1 till 5.

Nåja.

Happy End var det ja.

Här återanvänder Haneke en av sina favoritskådespelare, bäckengångaren* Isabelle Huppert (Pianisten, Amour och Vargens tid) och blandar in 87-årige Jean-Louis Trintignant (från Amour) i leken ihop med en drös andra skådespelare av diverse nationaliteter. Toby Jones till exempel. Han har inte ett korrekt doserat skallben direkt. Fy fan för mig som retar upp mig på småsaker som denna när det egentligen ska skrivas om filmen men TOBY JONES HUVUD ÄR INGEN SMÅSAK! Det är en STOR SAK.

Det finns så mycket som irriterar mig med Happy End att jag knappt vet var jag ska börja. Kanske med att jag blev innehavare av det svenska rekordet i snabbsömn på bio när jag såg filmen. Den otroooligt sega inledningen ihop med att jag för första gången på 1,5 månad satt ner på dagtid i en skön fåtölj med avstängd mobil, mätt, nöjd och avslappnad gjorde att jag somnade blixtsnabbt – och skönt var det också! När jag vaknade trodde jag att jag hade sovit bort halva filmen men till min förvåning – och förbannelse – kan det inte ha varit mer än en kvart. Det var SÅ mycket skitfilm kvar, den tog liksom aldrig slut.

Folk vred på sig i salongen, några gick, andra fipplade med mobilerna, blundade och suckade så går jag efter den samlade känslan i rummet var det fler än jag som hade brutalt tråkigt under visningen. Det stora problemet med Happy End är nämligen att den är så satans spretig. Det är så många trådar och samtliga trådar berättas extremt sakta i väldigt fula scener med jobbigt kameraarbete. Att titta när farfar Georges (Trintignant) ska hasa sig fram i rullstol på en trottoar och han rullar längst bak i bild med en trafikerad gata mellan honom och kameran, alltså det känns urtypiskt Haneke men det är SÅ IRRITERANDE att beskåda minut efter minut efter minut. Och det är MÅNGA och LÅNGA såna scener i filmen. Obegripligheter. Och jag orkade liksom inte med denna psykiska misär-flum-men-samtidigt-diskbänksrealistiska-men-i-överklassmiljö. Jag orkade inte. Jag orkade inte då och jag orkar inte nu.

Filmen är piss MEN inte helt rätt igenom. Det finns vissa scener som glänser upp detta tragiska mörker och som gör att filmen klarar sig från det allra lägsta betyget men oj oj oooooj det är nära.

Jojjenito har också skrivit om den här filmen. Och Sofia.

(* ordet bäckengångare kanske behöver en förklaring? Det finns passgångare, diagonalgångare och bäckengångare. Bäckengångare går precis som ordet säger, med bäckenet först. Den mest kända bäckengångaren är just Isabelle Huppert. Kanske är hon även ensam om detta? Jag har i alla fall inte uppmärksammat fler. Kommer du på någon mer? Mejla ditt förslag till bäckengångare@fiffisfilmtajm.se)

Publicerat

LOUDER THAN BOMBS

Ibland kan tystnad göra mer skada än en redig smäll. Kanske till och med mer än chocken efter en detonerad bomb. Alltså, jag vet, det är både jättesvårt och superdumt att blanda in bomber in denna jämförelse men det är inte någon terroristbombning jag menar nu, jag menar smällen, ljudvolymen, paniken, vidrigheten av en bomb och allt det en bomb kan förstöra.

Tystnad kan också förstöra, det kan paja en hel del och den tystnad man kan hamna i när man är i sorg kan vara svår att ta sig ur. Fråga Conrad (Devin Druid). Han är en helt vanlig men ändå ovanlig tonårskille, en sån som känner sig lite utanför, som drömmer om den snygga tjejen i cheerleadingtruppen, som fuldansar till hiphopp i hemlighet, spelar datorspel på nätterna och som inte har den minsta lust att lyssna när pappan vill prata.

Pappan Gene (Gabriel Byrne) är orolig. Han når inte fram till Conrad. Conrad är tyst och vill inte prata om mammans död. Det vill kanske inte Gene heller egentligen men det är ofrånkomligt att hans älskade fru och krigsfotograf Isabelle  (Isabelle Huppert) inte längre finns. Bilolyckan visade sig dessutom vara självförvållad och självmord är inget man pratar om i onödan. Är det kanske bäst att Conrad inget vet?

Äldste sonen Jonah (Jesse Eisenberg) har precis doktorerat OCH blivit pappa fast han känner sig lite för ung och hänger inte riktigt med i svängarna som livet tar. Han och mamman Isabelle stod varandra väldigt nära och saknaden är stor.

Med Louder than bombs har den norske regissören Joachim Trier (som bor i Danmark) lyckats göra en liten film om stora frågor som engagerar mig från första bildrutan till den sista PLUS att den är väldigt snygg. Att filmen vann Bronshästen på Stockholms Filmfestival 2015 kan jag verkligen förstå. Det finns dock vissa element som stör mig, inte mycket men tillräckligt för att filmen inte ska falla över på en fyra, men egentligen är det petitesser för filmen är verkligen bra.

Men om du insisterar så kan jag erkänna vad det är som retar mig. Devin Druid. Devin Druid är en skådespelare vars nuna irriterar mig till vansinne och han är med rätt mycket i bild. Tyvärr. En annan sak som slog mig är att Isabelle Huppert GÅR på film lika ofta som Tom Cruise springer, det vill säga jämt och när Isabelle Huppert går så är det som att se ett bäcken med huvud. Det är väldigt mycket bäcken när hon går (alltså bäcken i betydelsen pelvis på latin). Förutom den iakttagelsen är hon givetvis lika bra här som hon alltid är – även om det sällan låter naturligt när hon pratar engelska.

Jesse Eisenberg går däremot från klarhet till klarhet och Gabriel Byrne har väl aldrig sett så kär ut som här? Så….app app….seså….kolla in Louder than bombs nu.

Filmen finns att se på C More. Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Jag pratar med om filmen i svanitt 91 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

ELLE

Det var aplänge sedan jag såg en film som gäckade mig så pass att jag inte fick ur mig en enda rad när jag kom hem från biografen. Nu är det över en vecka sedan jag såg den och det snurrar fortfarande men nu ska det fanimej VÄRKAS fram en åsikt om denna film regisserad av ingen mindre än Paul Verhoeven.

Verhoeven har i perioder legat otroligt högt på min lista över favoritregissörer då jag är barnsligt förtjust i filmer som Total Recall, Robocop och Basic Instinct. Han har  som man säger ”nåt”. Nu har han gått från holländska filmer till Hollywood-amerikanska till en fransk film med ingen mindre än Isabelle Huppert i huvudrollen. Den här kvinnan alltså….hon är nåt alldeles…..extra. Hon har också ”nåt”.

Kombinationen av mystisk eurothriller och familjedrama med sexuella under – och över- toner gör att Elle i mina ögon hamnar i samma fack som Michael Hanekes filmer Dolt hot (med Juliette Binoche) och Pianisten (som också har Huppert i huvudrollen). Alla dessa filmer är kanske mer intressanta än bra och det är nog där Elle fastnar för mig. Jag har helt enkelt inte hjärnkapacitet för att analysera den just nu.

Det är nämligen många strängar, många lager i filmen, persongalleriet mångfacetterat, den känns både verklig och over-the-top samtidigt och trots att historien bjuder på många (MÅNGA) galna grejer är det faktum att Hupperts Michèle är chef på ett TV-spels-grafik-företag det kanske mest otroliga plus att hon säger att hon har mens. Få 64-åringar har det.

Filmen har pendlat mellan en etta och en femma i min hjärna, ja precis SÅ spretigt har det varit, men nu tänker jag låta den landa på en trea och vänta in en omtitt för att se om betyget är korrekt eller ej. Den är helt klart sevärd men den kräver sin tittare, så mycket kan jag säga.

Publicerat

Fredagsfemman #258

5. Är även 2017 Tom Hardys år?

Han har varit med och skrivit manus samt har huvudrollen i HBO-TV-serien Taboo. Han spelar in Triple Frontier mot Channing Tatum. Han repriserar rollen som Mad Max i Mad Max: The Wasteland. Han kommer spela Al Capone i Fonzo, han har en av huvudrollerna i Christopher Nolans nya film Dunkirk OCH han ska enligt uppgift spela Stormtrooper i Star Wars Episod VIII. Mycket jobb blir det och inte alla filmerna kommer ha premiär i år men visst fortsätter han vara en av världens mest intressanta skådespelare?

.

.

.

4. Isabelle Huppert

Idag har Paul Verhoevens nya film Elle biopremiär. Jag såg filmen i måndags och den vevar fortfarande runt i skallen så pass mycket att min text inte kommer förrän nästa helg. Ska försöka samla mig så pass att jag kan prata om den i podden på torsdag först. Det är en komplex film det här, en udda liten fågel och föga förvånande med Isabelle Huppert i huvudrollen är sen sexuellt laddad på dom mest ovanliga sätt. Hon har många strängar på sin lyra och jag har enormt svårt att bedöma vad jag egentligen tycker om henne men INTRESSANT är hon helt klart. Och hon GÅR lika ofta i bild som Tom Cruise springer.

.

.

.

3. Bulla upp frukost på onsdag för DÅ blir det åka av – och långläsning!

Helvete vilken lista jag kommer publicera då. Bloggens i särklass längsta inlägg någonsin. Mustigt, mastigt, viktigt, mäktigt och framförallt, så jävla FULLMATAD med filmkärlek så jag baxnar själv. Herreguuuuud alltså, nu är jag ju superkorkad som haussar upp detta men jag kan inte riktigt låta bli. Jag har jobbat som en DÅRE för att få till detta och nu ligger listjäkeln och väntar på sin lilla sekund i rampljuset. Nu återstår bara att se om nån mer än jag fattar grejen. Haha. Hoho. Hihi.

.

.

.

2. Det roligaste med Assassins Creed

Det absolut roligaste med Assassins Creed (som har biopremiär idag) är Sigge Eklunds intervju med Michael Fassbender inför filmens premiär i England. Maken till skämskudde, alltså herreguuuuud. Vågar du lyssna, klicka här.

.

.

.

.

1. Stockholm Filmdagar

På onsdag smäller det, då är det dags för årets bästa filmiska huvudstadsdagar. I dagarna två kommer jag, ett gäng filmspanare och gräddan av Sveriges filmrecensenter att låsa in oss i biomörkret på Victoria och njuta av filmer som La La Land, Moonlight, Jackie, Gold, Vaiana, Silence och en hel dröööööös andra filmer som har biopremiär inom dom närmaste månaderna. Det ska bli MYS! Bigtajmmys!

.

.

Publicerat

DAGEN EFTER DENNA

Ett långt äktenskap, otrohet, sjuk förälder, spännande jobb, uppsägning, en nära och mycket yngre vän av motsatt kön, att äga en katt trots allergi,att bli morförälder…. den här filmen handlar egentligen om en hel MASSA saker men det enda som gnager i mig efteråt är att ”ingenting hände”. Men det är så det känns, det hände INGENTING i filmen annat än att Isabelle Hupperts rollfigur Nathalie  gick och gick och gick med sin lite stapplande gång och utsattes för diverse vedermödor utan att egentligen en enda gång bryta ihop.

Hon är urtypen av en ”doer”, en typ av kvinna jag normalt älskar men i en film som denna hade det behövts lite nerv, lite känslostormar, lite mer ”elände” (som om upprapningen av filmens handling inte på pappret redan är fullt med detta…)

Gillar man Isabelle Huppert är filmen sevärd trots alla sina svagheter. Gillar man inte henne, what´s there to see? Beats me.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde Henke och Jojje också. Deras recensioner läggs upp imorgon (fredag) och då går det att klicka på länkarna.

Publicerat

AMOUR

Att tänka på sig själv som gammal kan ibland vara rätt kul, i alla fall om man ser på sig själv som frisk, rik och att Doc Martens fortfarande tillverkar skor.

Det motsatta, att se på sig själv som gammal och inte bara skröplig utan riktigt sjuk, beroende av andra människor för att fungera, för att hålla sig ren, för att kunna äta, det är liksom inte lika kul. Det är en tanke som för mig är så jobbig att jag gärna slår bort den. Den är för hemsk, för ångestframkallande och framförallt för långt fram i tiden.

När jag och min mamma går in på salong Victoria på Götgatan för att se Michael Hanekes nyaste film Amour så sjunker medelåldern med tjugo år – och det beror inte på mamma. Samtliga biobesökare hade i ålder kunna byta plats med filmens huvudkaraktärer Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva), ja, utom jag då.

Georges och Anne har levt ett helt liv tillsammans och har det mysigt ihop även nu på ålderns höst. Dom känns sådär genuint kära i varandra fortfarande. Det är en härlig syn , jag blir varm i magen och sen tänker jag på hur utdöende denna typ av livslång relation är för min generation och dom som komma skall och då blir jag lite ledsen. Fast vad är det att bli ledsen över egentligen? Jag tycker bara att det finns nåt fint och värdigt över par som varit tillsammans från skoltiden till livets slut men samtidigt är det kanske naivt att tycka så? Kanske är det lite tråkigt? Kanske är det rent av bra att inte vara tillsammans med en och samma person hela livet? Jag vet inte, jag har inga direkta svar, jag vet bara att filmen bjuder upp till funderingar som jag sällan behöver ha när jag går på bio och tempot i filmen gör att det finns tid att tänka tankarna klart. Det känns både annorlunda och lyxigt.

Michael Haneke är en spännande regissör tycker jag. Även i hans mindre bra stunder lyckas han göra riktigt intressanta filmer och han vänder inte sällan på perspektiven. När ”vanliga” regissörer visar att något händer så kommer ett klipp som ett brev på posten. Vi som tittar på filmen får se händelsen, vi bjuds på situationer och förklaringar. Haneke gör inte så. När något av värde händer i hans filmer låter han kameran vila. Jag hör vad som händer, jag förstår vad som sker men det jag får se är spegelbilden, någons ansikte, en reaktion, en publik, inte det uppenbara. Jag gillar det. Han kräver något av mig som tittar, jag kan inte bara sitta och glo, jag måste vara med i matchen.

Trots en långt ifrån ens halvfull salong så sitter 90% av alla människor ihoptryckta på fyra rader. Vad det beror på vet jag inte men det är ganska jobbigt. Min mamma är en rätt fysisk biobesökare, hon reagerar på höga ljud, hon låter, sparkar med fötterna, visar alla känslor hon har högt och ljudligt och det är irriterande som det är. På min andra sida satt en annan tant som vad gäller bensparkar var en klon av min mor – plus att hon tuggade kola med öppen mun filmen igenom. Jag tror inte att deras beteende har nånting med mitt betyg av filmen att göra men den har med min syn på vad äldre människor ser i filmen som jag inte gör att göra.

Det gräts mycket i salongen. Jag hörde spridda snyftningar från både män och kvinnor men jag hörde även ett par som pratade sig igenom filmens första halva och sen lämnade salongen med buller och bång. Själv kände jag nästan inga känslor alls. Visst är det både en fin och en hemsk film men jag kunde inte ta den till mig. Jag känner mig fortfarande närmare den väldigt unga jag som jobbade på hemtjänsten och bytte blöjor, stomipåsar och liggsårsplåster än jag gör med den gamla jag som kanske får en stroke och tappar förmågan att fungera. Tyvärr tror jag att filmen berör äldre mycket mer än yngre och jag tror att det är fullt naturligt att det blir så. Det handlar inte om det är en dålig film på något sätt, för det är det inte.

Amour vann Guldpalmen i Cannes i år. Jag kan inte bedöma om det är ett korrekt val eller inte men det kanske säger nåt om filmåret 2012 som helhet. Jag tycker inte det är ett starkt år och jag tycker inte Amour är någon av Hanekes bästa filmer. Den är intressant, viktig, välbehövlig och välspelad men något mästerverk är det inte.

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.