Etikett: Isaiah Washington

Publicerat

BLUE CAPRICE

I lördags var det dags för novembers månads träff med Filmspanarna. Precis som förra året körde vi en heldag på filmfestivalen där Henke valt ut filmerna. Några av oss såg alla tre utvalda filmerna, några såg ett par och några ännu fler än tre.

.

Vad visste jag om filmen Blue Caprice innan jag satte mig i salongen mer än att Caprice är en bil och att den antagligen i filmen skulle vara blå? Jag visste ingenting.

Jag brukar vara tydlig med att jag gillar att se film som är ett blankt papper, där jag inte behöver brottas med förväntningar eller onödig kunskap i ämnet. I fallet Blue Caprice hade nog både jag och filmen tjänat på att jag vetat mer. Men hur skulle jag kunna veta att jag just i detta fallet hade behövt bemöda mig om att läsa på? Det går ju inte. Sånt vet man inte utan facit i hand.

Nu har jag i alla fall gjort min läxa. Filmen handlar The Beltway sniper attacks där John Allen Muhammed och Lee Boyd Malvo mördade tio personer i oktober 2002 genom att skjuta dom till döds via ett hål i bagageluckan på en – tadaaaa – blå Caprice.

I filmen är det Tequan Richmond som spelar 16-årige Lee som blir lämnad av sin mamma och hittar en fadersgestalt i Isaiah Washington som spelar John. Båda två är godkända skådespelare som gör det dom ska av manuset, men fan, det retar mig att jag inte visste att alltihop var sant. Jag tror jag hade brytt mig mer om vad som hände då, jag tror jag hade försökt förstå mer, JAG TROR JAG HADE KUNNAT HÅLLA MIG VAKEN DÅ JUUE.

Filmen är nämligen gräsligt sömnig men snyggt filmad och scenerna från Antigua var extra fina. Jag fick lukten av tonfisk på burk i näsan. Jag var nämligen där dagen efter en tyfon typ skövlat hela ön, alla restauranger var stängda och det enda någorlunda middagsätbara (om man inte ville äta nötter eller billig choklad) som gick att hitta var pasta som behövde en koktid på 35 minuter och tonfisk i olja. Men jävlarns, det var vackert och varmt i havet även om det låg nedfallna palmer över hela ständerna.

Jahapp, det var mitt bestående minne av filmen det. Några scener från Antigua och tonfisk i snoken. Inte speciellt bra betyg för filmen och uruselt betyg för mig. Jag är en dålig dålig filmbloggare som inte gjort min läxa, en läxa jag inte ens visste att jag hade.

Filmspanarna som också såg filmen var Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Har du inte sett den, Fripps filmrevyer och The Velvet Café.

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.