När Har du inte sett den-Johan skulle välja månadens film kände jag mig lite orolig för att det skulle bli Liam Neeson – igen. Samtidigt, jag känner ju Johan, jag borde inte ha oroat mig det minsta, det är klart han skulle välja nåt intressantare än Run all night.
1988 gjorde Isao Takahata en film som heter Eldflugornas grav. Det är en av dom allra bästa och finaste animerade filmer jag sett, kanske den allra bästa till och med – och definitivt den sorgligaste. När Johan mejlade att filmen han valt var Sagan om prinsessan Kaguya blev jag jätteglad! Det är Isao Takahatas senaste film och om den bara hade ett uns av känslan från Eldflugornas grav så skulle jag bli mer än nöjd. Dessutom kändes det lyxigt att få se den på bio. På STOR duk.
Nu visade det sig att filmen gick på en salong på Filmstaden Sergel vars duk bara var marginellt större än min egen TV, men ändå, bio är bio och bio är mysigt. Eller?
Sagan om prinsessan Kaguya är två timmar och sjutton minuter lång och jag tror att jag kan räkna dom tysta, lugna, händelselösa minuterna under visningen på ena handen. Det är orättvist mot filmen – mot alla filmer som blir förstörda på grund av störande moment i biosalongen – att skriva mer om visningen än om filmen i sig men vad fan ska man göra? Jag börjar inte enbart tröttna på att se film på bio, jag börjar tröttna på mig själv också, på mitt skrivande om all SKIT som händer. Samtidigt, när samma mobil ringer TRE gånger och kvinnan som äger telefonen inte ens verkar försöka stänga av ljudet/stänga av mobilen utan bara låter signal efter signal efter signal gå fram. Det blir oroligt i salongen. Till och med dom som inte led svårt av UNGJÄVELN PÅ RADEN FRAMFÖR som fått mängder – LASS – av knastrande snacks som han GIVETVIS tuggar hårt och med öppen mun utan att mamman reagerar det minsta, surar ur.
Sagan om prinsessan Kaguya är en tyst film. Den är tecknad på ett enkelt sätt, enkel i betydelsen ren, med lätthet. Som kalligrafi. Färgskalan är ljus pastell, musiken är underbar, flygande, flytande, kontemplatorisk. Filmen förtjänar och behöver ett lugn runt omkring sig för att komma till sin rätt och detta lugn infann sig inte på Sergel 13 i lördags. Jag känner att jag hade velat se filmen hemma, på natten, med möjlighet till kaffepaus. Den är nämligen långsam, väldigt långsam och kanske lite i längsta laget och detta i kombination med att jag bryskt togs ut ur min ”Kaguya-bubbla” var tjugonde sekund för att det hände saker runtomkring mig som jag inte kunde kontrollera gjorde filmen betydligt sämre än jag tror att den i verkligheten är.
Barn som inte kunde läsa och därmed inte förstod filmen (då den visades med japanskt tal). Dörren som öppnades mitt i alltihop men ingen kom in och ingen gick ut. Filmen var ibland så tyst att ljudet från salongen bredvid slog igenom. En gubbe satt och hostade i princip hela filmen igenom, en gubbe vars fru led av tinitus och som tyckte att en del av filmspanarna behövde tystas under reklamen eftersom dom ”störde” när dom pratade.
Näe, jag tyar inte mer, jag blir bara irriterad. Men filmen då, hur var den? Jag tycker den var fin men den är ingen Eldflugornas grav. Filmen är som att man nynnar på samma ton i 137 minuter. Det är inte falsk-nynning, det är en behaglig nynning men det är ändå bara nynning.
.
Såhär tycker mina filmspanarvänner om filmen – och visningen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
