Etikett: Ivan Reitman

Publicerat

Skräckfilmsveckan: CANNIBAL GIRLS (1973)

Halli hallå Ivan Reitman, nu hälsar vi dig välkommen till den här skräckveckan.

Ivan Reitman är alltså regissören bakom filmer som Ghostbusters, Twins, Dagispappan, Junior, Dave och Draft Day och är således inte känd som någon skräckman direkt men nu ska vi vrida klockan tillbaka ända till 1973 och hans andra långfilm i karriären, Cannibal Girls. Mumsigt hungriga damer, blod och kroppsdelar, det är väl vad man kan vänta sig, är det inte?

Jo, jag tycker nog att jag hade rätt förväntningar på filmen, trodde kanske att den skulle ha en komisk touch men ändå mer mer inriktning på ”riktig” kannibal-skräck än någonting annat. Och ja, visst ÄR det en kannibalfilm men en otroligt light sådan eftersom man inte får se något direkt ätande. Man anar att dom här tre kannibalkvinnorna filmen handlar om kalasar rätt rejält på sina offer men ana gör faktiskt ingen skräckis.

Eugene Levy är en av männen som befinner sig på fel plats vid ett tillfälle och frågan är om han inte befann sig även i fel sminkstudio och kanske även fel frisör strax innan tagning. MAKEN till over-the-top-look har sällan skådats, jag kunde inte sluta skratta.

Nejmenherregud det här är ingen film jag vill att någon ska se, det är bara så jubelidiotiskt jättedåligt.

Sofia och Johan har FÖRHOPPNINGSVIS sett någon annan – och lite bättre – film idag. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

DRAFT DAY

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas ”drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 4

Jag vet, jag skulle bara ge mig på det här temat tre gånger men så dök den här filmen upp och hur skulle jag då kunna låta bli?

Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter och Ashton Kutcher är det inte, det kan inte bli mer öppet mål än så.

Storyn är svinenkel. Emma och Adam har varit kompisar sen barnsben. Nu är dom lite äldre och blir knullkompisar. Emma är fullkomligt ointresserad av att ha ett förhållande, till och med en kram känns för intimt och Adams pappa (Kevin Kline) sätter på Adams ex och Adam kan inte riktigt komma över det mentalt.

På ytan är dom ganska olika varandra, Emma är läkare och Adam har nåt tveksamt jobb på en TV-produktion, men personkemin funkar riktigt bra i horisontalläge och dom beställer sig för att vara KK tills den ena blir kär i den andra, då lägger dom av.

Alltså, filmen är så dum att jag ibland undrar vad fan jag håller på med men nånstans finns det ett charmigt litet frö som tittar fram och säger ”skratta då din kalla och hårda häxa, le åtminstone, det här är ju en mysig liten film!” och jag ler, jag ler inombords och fnissar till ibland när jag tror att ingen ser för det som gör att filmen fungerar är skådespelarna och alla är bra. Jodå, du läste rätt. ALLA ÄR BRA.

Natalie Portman visar här att hon klarar av även komediennerollen alldeles galant. Kul att se tycker jag. Hon är charmig, snabb i käften, har skinn på näsan, är jättesöt och rolig och hon lyckas med något som jag aldrig sett förut, inte ens på bild (och definitivt inte med Demi Moore bredvid sig): hon lyckas få fram livsgnista i Kutchers ögon.

Han blir lite hundvalp bredvid henne, lite glad hundvalp, lite hopp-och-skutt-yster väldigt liten hundvalp som vill springa och hämta en pinne gång på gång på gång. Det är kul att se det med, härligt att bli positivt överraskad av någon som normalt sett beter sig som han vore mumifierad.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Nej, jag tror faktiskt inte det.

Här är del 1, del 2 och del 3 av det här filmtemat.