Etikett: Izabella Scorupco

Publicerat

MICKE & VERONICA

Tänk så krääääjsy va, en LÄKARE kan bli kär i en HANTVERKARE! Det är nästan så jag vill utbrista STOPPA PRESSARNA! Eller. Kanske. Inte.

Det här är inte en film om apartheid eller så, om att en vit person blir kär i en svart i 50-talets Sydafrika och krossar alla politiska och sociala barriärer, nej, den här filmen handlar alltså om nåt så udda, nåt så konstigt och knasigt som en KVINNLIG läkare av överklassbörd som i Sverige 2014 springer på snickaren Micke (såklart att han heter Micke) och blir – ja det är helt galet alltså, nästan lika o-troligt som att E.T kunde cykla upp till himlen – blixtförälskad!

Visst, det kan det vara spännande med kulturkrockar och visst, det finns säkerligen en hel drös östermalmsmänniskor som aldrig skulle ta i en vanlig arbetare med tång men jag vet inte om det är SÅ stor skillnad mellan Veronica och Micke – egentligen. Båda är duktiga på sina jobb, båda jobbar mycket, båda bor bra, båda har varsitt barn på halvtid och båda har ex som verkar vara douchebags. I mina ögon har dom så pass mycket gemensamt att VAD dom jobbar med knappast kan vara relevant för om kärleksrelationen ska funka eller inte. Men jo, det ÄR viktigt. Tydligen. I alla fall i filmen.

Apropå det här med jobb. Människor som begåvats med kvalitéer som gör att dom kan jobba med flera olika saker samtidigt är i min värld alltid avundsvärda. Jag gillar folk som liksom bara ”kör på”, som testar, som öppnar stänga dörrar och är dom låsta hittas det på andra kreativa sätt att ta sig igenom.

David Hellenius är en av landets allra mest folkkära programledare. Han är superduktig på att imitera kändisar och han är galet skön på Instagram. Hans kännetecken vad han än gör är att han är rolig, han är ALLTID rolig. Jag tycker det blir ett problem när han skådespelar, speciellt i scener när han ska vara ”precis bara vanlig”, inte ha ett prilligt fniss i mungipan och det gör att jag aldrig riktigt tror på hans Micke, han är ju David Hellenius filmen igenom.

Izabella Scorupco däremot, jag tror inte ett dugg på att hon är läkare eller att hon skulle ha en sån översittande stekarunge som sonen Alexander utan att reagera MEN jag köper det, kanske för att hon ändå lyckas agera med hela känsloregistret OCH vara rolig.

Micke & Veronica är en film som slinker ner som ett ljummet glas mellanmjölk. Det smakar inte så mycket, det släcker inte törsten, jag blir inte varm i magen, jag mår inte illa, jag lider inte. Jag tittar, förundras litegrann och går vidare med mitt liv, fast i min övertygelse om att det inte är just yrkesvalet som är viktig om man hittat en själsfrände.

Publicerat

GOLDENEYE

Att se film tillsammans med ett gäng ungdomar kan vara klurigt. Att välja ut en Bondfilm att se tillsammans med ett gäng ungdomar som inte kan stava till Sean Connery är inte heller så lätt, eller att dom ser på filmer gjorda på nittonhundratalet som ”gamla” – Forrest Gump exkluderad.

Det som gjorde att jag kunde utröna ett liiitet jubel när Goldeneye hittades på hyllan var att Izabella Scorupco inte bara var Bond-brud utan även ”känd från TV” och att Pierce Brosnan var ”pappan i Remember me”. Således var hela gänget rätt på när filmen började, en inställning som alltid hjälper en bra bit på traven.

För egen del minns jag Goldeneye som en perfekt Bondfilm, den första jag såg på bio som jag verkligen gillade och kanske berodde det på att Pierce Brosnan – för mig – var känd både från TV och som Remington Steele. Jag fick en riktig WOW-kick av filmen och trots att jag inte sett om den sen dess så håller jag den som nummer två i Bästa-Bondfilmer-genom-tiderna-listan (jag vet dock att många ser den som bottenskrap). Hur som helst, en spännande grej både att se om den och att se den med kids som tycker att Bond = Skyfall.

Jag får en liten svindelkänsla i magen när filmen börjar. Ja just ja! Bungyjumpet! Så härligt! Filmen tuggar sig vidare och presenterar Sean Bean. ”Där är ju han i Game of thrones! Han är skurk i ALLA filmer och han är en skurk som alltid DÖR i alla filmer”, säger en av tonåringarna och jag kan inte göra annat än att nicka förnöjsamt. Där är en som fattat grejen och som genomskådat baksidan av typecasting.

Det som förvånar mig med Goldeneye är att den inte åldrats så snyggt. Några av actionsekvenserna håller jättebra men flera känns väldigt mossiga, något som ungdomarna inte verkar känna av alls. Dom gillar det här och jag får nostalgiklump i magen och Xenia Onatopp (Famke Janssen) som har världens coolaste bondbrudsnamn imponerar inte på gänget alls. Inte Izabellas Natalya Simonova heller, hon som jag ser som den första på riktigt intelligenta bondbruden. Filmen däremot, den funkar. Hela gänget gillade den och så även jag även om den fräschör jag upplevde 1995 nu har transformerats till charm och inte mer än så.

Vi försökte enas om ett betyg och det gick förvånadsvärt lätt. Samtliga närvarande sa fyra och jag håller med men dom sa en annan sak som jag INTE håller med om. ”Goldeneye är bättre än Skyfall”. Inte en chans säger jag, men jag satt å andra sidan bredvid när dom sov sig igenom andra halvan av Skyfall. Här var dom übervakna hela filmen igenom. Bra betyg för en ”gammal” Bond.

Fripps filmrevyer håller som bäst på att metodiskt beta sig igenom hela Bondserien och här är hans tankar om Goldeneye. Movies-Noir är inte nådig mot filmen och Filmitch tycker såhär.