Etikett: Jørgen Langhelle

Publicerat

PIONJÄR

Norrmännen har tur dom. Dom har Marit Björgen, dom har Erlend Øye, dom har Erlend Loe och dom har olja. Men det dom också har är filmmakare som vågar göra kanske inte helt självklara filmer OCH dom drar projekten i hamn med ofta väldigt gott resultat.

Om jag ska jämföra Pionjär med någon svensk film gjord på senare tid så hamnar jag hos Call Girl. Det kanske syns konstigt att jag jämför en konspiratorisk film om  en bordellhärva på 70-talet med en film om norsk oljeborrning men se, konstigheten släpper bara man krafsar lite på ytan. Pioneer handlar nämligen också om en konspiration och den utspelar sig i början på 80-talet. Liknande känsla således. Lika strålande jobb av scenografer, sminkörer, maskörer och kostymörer. Lika snyggt filmat av Call girls Hoyte van Hoytema som av Pioneers Jallo Faber och dom båda har dessutom jobbat med spännande filmer jag ser fram emot senare i år, Faber med Mikael Marcimains filmatisering av Gentlemen och van Hoytema med Christopher Nolan och filmen Interstellar. Men nu tillbaks till Pionjär.

Aksel Hennie spelar Petter, den tunnhårige dykaren med spretiga polisonger. Det går inte att se att det är samma skådespelare som i Huvudjägarna eller Max Manus, han är retrospektivt omstylad på ett väldigt trovärdigt sätt.

Norge och USA samarbetar för att gräva ner en pipeline som ska forsla olja i (under) Nordsjön. Det ska grävas djupare än någonsin förr och det är inget ofarligt projekt. Petter och hans bror Knut (André Eriksen) jobbar som professionella dykare och ska efter lång tids förberedelse göra Det Där Dyket, dom ska ner i det djupaste djupa och svetsa ihop det viktigaste av gasrör.

Mitt under dykets allra viktigaste sekunder händer en olycka, en tragisk olycka. Det som inte får hända, det som inte kunde hända händer, det gör ju så ibland. Petters liv förändras på en millisekund och märker snart att inte mycket är som han trodde. Arbetsgivare och kollegor, vilka är dom? Vem vet vad som hände, vem tar ansvar?

När jag läser igenom min text såhär långt förstår jag om filmen låter som en enda stor gäspning eller kallsup om man så vill. Det är den inte riktigt. Jag tycker Pioneer är en ganska spännande film som i sina bättre stunder känns nästan dokumentär. Det är ett gott hantverk på alla plan.

 

 

Publicerat

Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

”Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!”

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011