MIDSOMMAR

Jag har läst att årets stora trend när det kommer till resmål och bussutflykter är Tjernobyl. Ja precis, den stackars eländiga radioaktiva plats på jorden som nu fått ett rejält uppsving tack vare TV-serien Chernobyl. Sug på den nu ni driftiga hälsinglänningar! Tanka bussarna, damma av våningssängarna för det kan utan tvekan bli turistinvasion i Hårga tack vare Ari Asters film Midsommar. Det kanske inte blir begåvningsreserven som kommer, kanske inte dom mest sansade och pålästa av människor men Midsommar kan – I SANNING – sätta igång tankar och funderingar mellan öronen som inte går att släppa.

Tänk att fira midsommar, alltså den riktiga svenska traditionen midsommar, i Hårga, Hanebo socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland. Det är nån liten bisarr gen i min kropp som inte skulle banga det och jag skulle SANNOLIKT fantisera ihop något likt manuset i Midsommar så fort jag ser en röd lada och fler än två personer i vita loose-fit-kläder. Jag känner mig själv alltför bra i det avseendet.

Midsommar är en film likt ingen annan. Nej, hur mycket film du än sett så har du inte sett en film som Midsommar, det kan jag LOVA. Man kan jämföra den med The Wicker Man, man kan få ihop vissa delar med The Village men jag vet inte om filmen verkligen behöver – eller ens KAN – jämföras med något annat i filmhistorien? Vill man göra det för att ge den en kontext, en hjälp på vägen till att förstå vad man faktiskt sett? Jag vet inte. Kanske. När jag, Steffo och Johan tittade på varandra i biosalongen och inte kunde sluta skratta kunde det likväl ha varit en Monty Python-sketch vi just bevittnat, eller varför inte en något ironiskt häcklande av något Galenskaparna skulle ha kunnat koka ihop. Nakna kvinnokroppar och ett par hjälpande händer har aldrig känts så skeva.

Okej, det finns inget att vänta på nu, jag drar av plåstret. Det finns så mycket med den här filmen som jag älskar! Den är OTROLIGT snygg rent visuellt, fotografen Pawel Pogorzelski har överträffat sig själv med att få ihop allt det übervackra med svenska sommaren och landsbygden med en underliggande creepy-het som ligger som en blöt trasmatta över hela filmen. Det är få riktigt vidriga scener men helheten känns som en käftsmäll i magen. Att kalla detta för en skräckfilm känns dock fel tycker jag. För mig är detta mer av ett obehagligt drama än någonting annat. Rent äckligt i sina stunder, hemskt och over-the-top ibland men hela tiden underhållande. Två timmar och tjugo minuter bara gled förbi och detta trots att filmen har ett och samma tempo från början till slut och detta tempo är verkligen allt annat än fartfyllt.

Skådespelarmässigt BRILJERAR Florence Pugh i huvudrollen och alla andra gör precis vad dom ska och mer därtill. Vilhelm Blomgren (som den svenske kompisen Pelle) är som klippt och skuren för sin roll (precis som han är i TV-serien Gösta) och Jack Reynor. Will Poulter och William Jacksom Harper gör det dom ska i dom engelskspråkiga rollerna. För övrigt ser vi en hel drös med svenska skådespelare – som pratar svenska – och det fungerade bra. Jag kan tänka mig att användandet av svenska språket är ett stort plus för utländska filmtittare (ungefär som en annan upplevde Hostel när den kom), det känns liksom ännu lite mer outback, knepigt och otäckt då.

Midsommar hade mig i ett hundraprocentigt grepp från första scenen till den sista. I min värld glider den (än så länge) upp på topplatsen över filmer från 2019. Otroligt bra och otroligt nära en fullpoängare, precis som Ari Asters förra film Hereditary.

Uppdaterat 20190717:
Jag var alldeles för snål. Jag vill inget annat än att se om filmen. Jag vill inget annat än att se Ari Asters förlängda version av filmen, jag skulle MER. ÄN. GÄRNA se en halvtimme till av filmen. Eller en timme. Eller vad det än blir. Midsommar ÄR 2019-års hittills bästa film och den förtjänar högsta betyg. Så det så.

 

Vilka har mer sett Midsommar? 
Steffo
Johan
Sofia
Vi pratar dessutom om filmen i avsnitt 201 av podcasten Snacka om film.

DETROIT

Jag har en son som inte gärna tittar på film annat om det är någon ”viktig”. Han vill lära sig nåt, inte se film som lättsam underhållning. Han är helt enkelt en del av TV-serie-och-spel-generationen som är en anings mer picky än vi 70-talister som silar skitfilmer som flugor mellan framtänderna. Jag kan gilla hans inställning även om det kräver en hel del av mig för att få sällskap av honom på bion eller  i soffan.

När jag såg att Detroit fanns att hyra på Itunes gjorde jag det trots att klockan var 22:30 en helt vanlig tisdag. Föga genomtänkt kanske eftersom filmen var 140 minuter lång men det var inte direkt svårt att locka ut sonen från rummet (och youtube-tittande) när jag beskrev filmen som ”en såndär viktig, sån som du gillar, som handlar om något som hänt på riktigt”. För det är precis det Detroit gör. Filmen handlar om upploppen som skedde mellan svarta medborgare och polisen i Detroit  1967.

Det finns i mina ögon bara två nu levande regissörer som skulle kunna göra en riktigt bra film om detta: Steven Spielberg och Kathryn Bigelow. Hade det varit Spielberg kanske filmen hade gått längre än ett par veckor i Stockholm på nån mikrosalong på Heron City men nu var det Kathryn Bigelow och filmen störtade liksom i backen redan innan den fick en chans att flyga. Med facit i hand känner jag att det är SÅ synd. Detroit är nämligen en riktig håll-käften-film.

Manuset är baserat på fakta och av vad jag kunnat läsa mig till fakta allena och Bigelow har använt sig av samma manusförfattare som till The Hurt Locker och Zero Dark Thirty: Mark Boal. Han har verkligen lyckats skriva ett engagerande manus trots att det i långa stunder är rent kliniskt beskrivande. Vi vet ingenting om huvudkaraktärerna, vi får ingen backstory, vi kastas in i hetluften som små drönare och där håller Bigelow oss kvar med fucking järnhand ända till eftertexterna rullar.

Klockan är sent, sjukt sent för en vanlig vardag men jag och min son sitter tysta och utbrister svordomar. Sakta. Nästan kontemplatoriskt. Fy fan för människor alltså. Fy fan.

Det finns historier som måste berättas och även om det ibland tar emot att se filmer som denna för att det ÄR jobbigt och det ÄR inte ett dugg underhållande och man mår piss och det är kolsvart och överjävligt så MÅSTE man ibland. Det är ens förbannade skyldighet som människa kan jag tycka.

You choose to engage or not to engage. I want to engage.” Det är Katheryn Bigelows egna ord. Jag kan inte göra annat än att säga att hon har helt rätt – och hon att hon gör det så jävla bra. Igen.

Mitt betyg:

Snart 19-åriga sonens betyg:

TRANSFORMERS – AGE OF EXTINCTION

SHIT POMMES FRITES!

Jag vet att jag precis i detta nu riskerar att förlora all trovärdighet jag lyckats skrapa ihop genom åren men det struntar jag i. Jag måste helt enkelt strunta i det.

Det är inte så jävla ofta jag sitter i biosalongen och nyper mig själv i armen, öppet häpnar över det som sker på duken framför mig och förundras över hur tusan regissören gjort för att få till allt det balla. Michael Bay har återigen lyckats ta ett bautasteg framåt vad gäller CGI-effekter på film, ja, b-a-u-t-a!

För vad man än tycker om Michael Bay som regissör och hans fascination för smala flickben i minimala jeansshorts, lens flares (klicka här för att se ett exempel på detta om du mot förmodan inte vet vad det är, det är det blåa horisontella skenet), svarta dyra bilar med tonade rutor som åker fort efter varandra i perfekt formation, en ”humor” som är allt annat än rolig och att filma det mesta som ska se verkligt ut ur grodperspektiv och med förstärkta färger så tror jag inte snubben kan uttala orden ”det går inte”. Det känns som en bra egenskap om man ska pyssla med blockbusters.

Jag tror Michael Bay är världens bästa chef för brutalkreativa CGI-människor, jag tror han låter dessa gå loss så det ryker ur öronen, jag tror han säger ja till allt och jag kan tänka mig att övertidskontot för effektgänget uppgår till ett medelstort lands samlade BNP. Därför är det extra härligt att få säga att DET LYCKADES! Denna fjärde film i Transformers-franchisen är bara snäppet sämre än den första filmen, den som kom 2007 (och som jag bara ääälskar) och jag är en nanometer, en nysning, en avklippt nagel från att drämma till med det allra högsta betyget just nu.

Om jag ska jämföra Transformers – Age of extinction med två andra filmer i samma typ av genre så är den mycket bättre än både Godzilla och Pacific Rim och ändå har jag gett alla dessa filmer samma betyg. Dagens film har nämligen mänskliga karaktärer som jag – tro´t eller ej – faktiskt bryr mig om (efter ett tag) och detta trots att det är Mark ”jag-har-samma-döda-blick-alldeles-oavsett-vilka-känslor-jag-ska-visa” Wahlberg som har huvudrollen. Dottern Tessa (Nicola Peltz) har inte fått rollen på grund av acting skills men jag köper även henne efter en stund.

Annars är birollerna riktigt bra tillsatta, Jack Reynor som ”rally-kalle-pojkvän” , Kelsey Grammer som vitskäggig CIA-badass-chef och Stanley Tucci som kaxig företagsledare och visionär fast utan skägg och med väldigt snygga glasögon.

Det är klart att alla mänskliga karaktärer spelar andra fiol i en film som denna, det är Autobots man vill se, det är Optimus Primes lugna trygga röst man vill höra, det är ljudet av stål och explosioner, det är söndertrasade städer, Dinobots, Decepticons-elakingar, rymdfarkoster, balla bilar, små finurliga uppfinningar, Bumblebees snälla ögon. Man får se allt det där och man får se MER DÄRTILL. Man får se så mycket MER DÄRTILL att jag klappade händerna när filmen var slut och trummade på ratten hela vägen hem och var lite svettig under armarna och funderade på hur man kan bygga en sån jävulskt stor magnet och HUR FAAAAAAAN HAR HAN GJORT ALLTIHOP, hur fick han till det Michael Bay? Ett extra plus är att en del av handlingen är förlagd till Hong Kong. Det blev sjukt snygga scener och skönt att se något annat än stora amerikanska städer som ”bombas” sönder, det har liksom gjorts förr.

Som slutkläm måste jag tillägga att jag såg filmen i 2D vilket var otroligt behagligt, att Mark Wahlbergs karaktär heter Cade Yeager måste (väl?) vara en homage till Pacific Rim, att jag förstår att filmen går galet bra på biograferna i USA och att jag hoppas att svenska skeptiker ska dra ut pinnen ur röven och gå till biografen och låta sig underhållas. Att betygen kommer vara låga hos ”dom som vet” känns som en självklarhet. Frågan är om betygen är låga för att filmen faktiskt är dålig eller för att det finns recensenter som inte vill förlora sin cred? Själv struntar jag i vilket – I totally love this shit!

Nu när jag skrivit klart min text har jag kollat vad tidningarna tycker, här är några länkar: Svenska Dagbladet (”Ett ändlöst utmattande skrotskrammel”, betyg 2/6), Göteborgsposten (överkryssat betyg) och Borås Tidning ( ett + av fem). Andra filmspanare som sett filmen är Har du inte sett den (pod), Rörliga bilder och tryckta ord och Filmparadiset.

Här är mina tankar om Transformers (och Transformers 2) och här är recensionen av Transformers 3 – Dark of the moon.