Etikett: Jackie Earle Haley

Publicerat

PARKLAND

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James ”Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker ”HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

SEMI-PRO

Jackie Moon (Will Ferrell) är basketspelare, smörsångare och ägare av basketlaget han spelar i. Man kan säga att han lever basket fast det går inte så bra varken för laget – Tropics – eller för honom. Drömmen om en plats i NBA vägrar dock ge med sig och när basketligan ska göras om och det räcker att komma fyra för att få en plats i den högsta ligan bestämmer sig Tropics för att göra allt – ALLT – för att inte låta chansen gå förlorad.

Såna här infantila komedier kan vara rätt kul ibland och i enstaka fall riktigt underhållande. Semi-pro är inte det. Nittofyra minuter känns som två-och-en-halv-vecka och trots att jag vill skratta och stundtals faktiskt försöker så får jag bara sveda i mungiporna.

Lika glad som jag blir av att se Woody Harrelson på film, lika bedrövad blir jag av Will Ferrell som i mina ögon är en av dom mest överflödiga skådisar världen skådat. Jag väntar fortfarande på den film som ska få mig att tycka att han är okej, inte bra men okej.

Nämen om jag skulle ta och trycka ihop högerhanden i ett smällvarmt våffeljärn. Det känns vettigare än att skriva mer om den här skiten.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

DARK SHADOWS

Månadens gemensamma film för Filmspanar-gänget skulle ha varit Chernobyl diaries men då den inte visades på (för oss) vettiga tider fick vi tänka om. Valet föll på Dark Shadows, en film som jag inte tror att någon av oss direkt längtat efter att se.

Filmspanarna upptog ensamma en halv rad och höjde medelåldern med en 300% och det jag satt och grunnade en hel del på var: hur kommer detta sig?

Att Filmspanargänget växer och att vi blir fler som går med på våra gemensamma biobesök DET förstår jag men att Dark Shadows lockar kids på detta vis DET förstår jag inte. Jag undrar hur filmbolaget har tänkt, jag undrar hur Tim Burtons funderingar gått och jag undrar hur föräldrar resonerar som går på denna tillsammans med sina rätt små barn. Inte så att filmen är läskig, närå, en vampyrfilm utan synliga lik är inte läskigt så till vida man inte bajjar i byxan av intorkad ketchup i Johnny Depps mungipor men det finns flera scener som indirekt är otäcka om man börjar tänka efter. Det man inte får se kan i många fall leda till värre fantasier än det man faktiskt får se har jag märkt. Frågan är om Tim Burton märkt detsamma.

Dark Shadows är alltså en film baserad på en amerikansk TV-serie från slutet på 60-talet som ingen människa sett.  Tim Burton har gjort en Tim-Burtonsk variant av detta, givetvis med Johnny Depp i huvudrollen som vampyren Barnabas Collins och frugan Helena Bonham Carter i en roll han tycker passar henne (denna gång som småstörd doktor med orange hår). Kombinationen Burton-Depp-Bonham Carter är orsaken till att jag var noll procent sugen på att se filmen. Jag är spyless på unionen av dessa tre och skulle gärna se en lag mot fortsatt samarbete dom emellan alldeles oavsett dom BRA filmerna dom faktiskt gjort, vilka i nutid är svåra att minnas men dom finns, dock befinner dom sig rätt många år tillbaka i tiden. Men kanske är det just dessa oförskämt lågt ställda förväntningar som gör att jag faktiskt får en överraskande trevlig stund i biomörkret.

Filmen börjar ganska trevande, jag har fortfarande den där aversionsmuren stadigt byggd framför mig och vill INTE öppna sinnet sådär riktigt på vid gavel. Sen smyger sig filmen fram, den filar sig in under huden och den mittersta tredjedelen av filmen är riktigt underhållande. Jag skrattar (jodo!) och fnissar och tycker det är bitvis riktigt tjommigt och jag slås av vilken skön självdistans Johnny Depp faktiskt har som skådespelare. 49 år gammal med en persikohy fjortisar foundationkämpar för att få skrider han fram i vampyrkostym och bara ÄGER varenda scen han är med i. Att han har fått ett manus från helvetet att kämpa med tycks han inte särskilt brydd över, han får ju filma med La Famiglia OCH han får bankkontot redigt påfyllt, vad mer kan han begära?

Det som slår mig med Dark Shadows och det som har varit problemet med många filmer jag sett på senare tid är bristen på ett genomarbetat manus. Baktanken kan vara god, historien kan vara väl värd att filma, grundmanuset är det säkert inget fel på eftersom begåvade skådespelare uppenbarligen tackar ja (det är ju inte fattighjon som gör vad som helst för pengar vi ser rollistorna) men sen då, finishen, djupet som gör att ytan får ett värde, vart är den? Det känns som om filmindustrin är ett löpande band och vi konsumenter står vid slutstationen och suger i oss slutprodukten alldeles oavsett om den smakar gott eller illa. Hur gör man för att reklamera en köpt biobiljett? Hur agerar man som missnöjd filmtittare annat än att prata, blogga och diskutera saken? Jag vet inte. Det går ju inte att veta om en film är illa gjord eller inte innan man sett den. Sen kan ju även en ”dålig” film ha sina förtjänster och det är Dark Shadows ett levande bevis på. Jag hade en munter stund som vida överskred mina förväntningar men att för den skull säga att det är en BRA film, hahaha, näääää, ap-ap-ap, dom orden kommer inte ur min mun.

Dark Shadows är en av dom konstigare filmer jag sett i modern tid. Inte ens en gravt schizofren människa kan genrebestämma denna och jag blir inte klok på vem eller vilka som är den primära målgruppen för filmen. Man kan tycka att det inte spelar någon roll men jag tycker att det gör det. Det är klurigt att bedöma en film som kanske är tänkt som en barnfilm, en renodlad komedi, när jag själv snarare ser den som ett skräckfamiljedrama-with-a-twist.

Äsch. Nåja. Strunt samma. Jag önskar bara att fler kreativt skrivkunniga fick jobb som manusbearbetare, både i Sverige och utomlands.

Andra filmspanarna som sett filmen är Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den? och  film4fucksake.

 

Publicerat

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.